Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 21 September 1902 - HVAR 8 DAGS Novellblad. XXIV. En hofmans rådighet. Novell af Edouard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XXIV.
EN HOFMANS RÅDIGHET. Novell afEdouard. Öfversättning för HVAR 8 DAG,
Att vara kammarherre hos hans majestät konung
Otto af Mähren var ingen sinekur, och den som vid
tiden för vår berättelse innehade befattningen, grefve
Fernstein, fick just nu på fullt allvar erfara det. En
lakej inträdde brådskande i hans rum och bad honom
infinna sig hos konungen.
»Prinsessan vägrar fortfarande att mottaga mig»,
sade konungen i vredgad ton.
»Men kan icke ers majestät göra anspråk på att
ha tillträde till hennes våning?»
»Hon är sängliggande och förklarar, att hon vill
vara ostörd.»
Detta var en kinkig situation, ty kronprins Hugo
af De båda Sicilierna skulle under veckans lopp
aflägga besök vid Mährens hof, och samtidigt ingå
förlofning med prinsessan Clothilda, kung Ottos dotter.
Då prinsessan underrättades härom, vägrade hon
att gifva sitt samtycke till denna förbindelse.
»Jag älskar honom ej», förklarade hon, »och jag
vill följa mitt hjärtas val.»
Konungen föreställde henne att rikets välfärd
kräfde detta offer från hennes sida, och äfven om
hon icke nu älskade kronprinsen, så skulle hon med
tiden komma att göra det. »Dessutom», tillade
konungen, »är du väl icke kär i någon ännu, mitt barn I»
En varm rodnad spred sig öfver den unga
prinsessans kinder. Konungen såg förtörnad på henne.
»Jaså, du tänker fortfarande på den där unge
glopen, Rupert. Han är ju endast en äfventyrare,
och under inga villkor återkallar jag min
utvisningsdom öfver honom. Var förståndig, Clothilda.»
På detta svarade prinsessan med att stänga sig
in på sina rum och vägra att mottaga någon.
Konungen sände upprepade gånger bud till henne,
men mottog alltid till svar, att hon var indisponerad.
Slutligen befallde konungen sin dotter att mottaga
honom, och då bekvämade hon sig att gå ned i
konungens, en trappa ned belägna våning.
»Clothilda», började han. »Jag gör dig en sista
framställning. Vill du ej mottaga prinsen?»
Hon stod tyst en stund.
»Vill du gifva mig en månads betänketid», sade
hon till sist, »så skall jag måhända vara i stånd
att bestämma, mig, medan, om han komme nu »
Hon teg och började snyfta.
»Ja, du skall få vänta en månad du ser
verkligen sjuk ut, mitt barn», sade konungen vänligt.
Prinsessan tackade konungen och aflägsnade sig.
Det såg verkligen ut som uppskofvet gjort henne
kry, ty i stället för att hålla sig inne på sina rum,
företog hon hvarje morgon långa ridturer, endast
åtföljd af sin stalldräng. Hon fick ett gladare och
friskare utseende, hvilket gladde konungen, men
kammarherm däremot var alltjämt lika orolig.
En dag, då denne var ute och red, mötte han
prinsessan återkommande från en ridtur i sällskap
med stallknekten. Han gjorde sig ärende in i
stallet, och uppmanade denne att rykta en häst.
Grefve Fernstein betraktade honom en stund och
befallde honom sedan följa sig upp till sitt rum.
Sedan han stängt dörren, stoppade han nyckeln i
fickan.
»Rupert, det klär dig ej lika bra att vara utan
mustascher.»
Den unge mannen rodnade. »Jag förmodar ni
vill arrestera mig», sade han, »emedan jag ej lydt
utvisningsordern?»
»Visst icke! Hur mycket begär ni?»
»Hvad menar ni ?»
»Helt enkelt, huru mycket begär ni för att lämna
landet?»
»Ni förolämpar mig. Jag föredrar att bli arresterad.»
»Säkerligen skulle det göra er intressant i
prinsessans ögon. Ett tusen floriner?»
»Nej.»
»Fem tusen?»
Rupert rodnade, men teg.
Kammarherren gick till sitt skrifbord, tog fram
en sedelbundt och räknade upp summan.
»Där är pänningarne. Res och de äro edra!»
»Men prinsessan!»
»Sörj ej för henne. Hon skall glömma er inom
en vecka. Men nu måste ni skrifva som jag dikterai»,
sade han, och räckte Rupert en panna.
»Jag lämnar er för ert eget bästa.
Farväl för alltid. Rupert,»
»Det är bra. Här äro pängame», sade grefven.
Rupert stack sedelbundten innanför rocken och
tog ett steg mot dörren.
»Vänta ett ögonblick», sade grefven. »Jag vill
se er afresa, men först måste jag byta om dräkt.»
Kammarherrn gick ut och låste dörren efter sig.
Han gick till prinsessans våning och begärde få
träffa henne.
Då han ej blef insläppt, lade han Ruperts bref
i ett kuvert, och lät betjänten öfverlämna det till
prinsessan.
Ögonblickligen kom hon ut.
»Hvad betyder det här?» frågade hon. »Det är
från Rupert. Ni har således upptäckt honom.»
»Ja, och öfvertygat honom om, att det är för
ert eget bästa, som han lämnar er. Skulle ni
vilja bjuda honom farväl, så finnes han i mitt rum.»
Prinsessan följde grefven, och, då de kommo till
dennes rum, öppnade han dörren och lät henne
stiga in först.
Rupert spratt till, då han fick se henne.
»Oh! Ruper(», utropade hon och kastade sig
i hans armar, »säg hvad menar du jag kan ej
lefva dig förutan,»
»Det är för ert eget bästa. Ni är en mäktig
prinsessa och jag blott en simpel adelsman. Ni
måste besinna landets väl och gifta er med prins
Hugo.»
Prinsessan brast i häftig gråt, och Rupert sökte
förgäfves lugna henne.
»Tag mig med», sade hon förtviflad.
»Jag kan ej, ty jag är en fånge och blir ej
lämnad ensam förrän jag uppnått gränsen. Var
modig, Clothilda.»
Nu inträdde kammarherrn.
»Förlåt, jag nödgas afbryta ert samtal», sade
han, vänd till den gråtande prinsessan. »Älskar ni
honom så högt?»
»Ja, det gör jag», svarade hon uppriktigt, »Och
är han icke värd en kvinnas kärlek, som vill offra
sin egen lycka för hvad han anser vara mitt bästa.»
Kammarherrn såg på Rupert, hvilken skamsen
sänkte blicken.
»Nej, prinsessa han lämnar er för snöd
vinnings skull. Rupert behöfver pänningar, och för
en rund summa är han redo lämna er.»
»Lögnare», utbrast hon, »säg att det är en lögn»,
tillade hon, vänd till den rodnande Rupert.
»Det är sanning», sade kammarherrn lugnt
»han har pänningarne i fickan.»
»Prinsessän betraktade Rupert med förtviflan
målad i sina anletsdrag.
»Säg att det icke är sanning», upprepade hon.
Nu stod verkligen förhållandet klart för henne.
»Gå!» ropade hon och pekade på dörren. Likt
en skamsen hund smög sig Rupert ut ur rummet.
»Jag skall icke längre göra några svårigheter
rörande mitt giftermål», sade hon till kammarherrn.
»Förlåt mig», hviskade han. »Det var en hård
läxa för eder, men jag kände mannen och jag
har endast gjort min plikt», tillade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
