Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 12 Oktober 1902 - En fasansfull resa. Af Ann. Y - Branden i Norrköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FASANSFULL RESA.
En liten originalberättelse för HVAR 8 DAG af Ann. Y.
Carlsson på Lillegård hade varit inne i staden,
<lär han afyttrat sina landtmannaprodukter och gjort
Åtskilliga inköp. Han befann sig för tillfället i den
rymliga boggievagnen, som skulle föra honom till
det lugna, landtliga hemmet. Carlsson var
storbelå-ten med affärerna, och därom vittnade ock ett
belåtet leende, som ytterligare* lyste upp hans
rödletta ansikte. Och så hade han tänkt på dem
därhemma och tagit med sig litet smått och godt åt
hustru och barnen, och han gladde sig på förhand
åt hur välkommen ban skulle blifva. Vår resenär
hlef så upptagen af sina tankar, att han ej lade märke
till det brokiga folklif, som rörde sig på perrongen
framför kupéfönstret, där han stod. Ett kraftigt ryck
i lians pa fönsterkarmen hvilande arm väckte
honom till verkligheten. Vännen och handlanden
Stålberg, som stod där utanför, räckte ett litet paket
in till Carlsson med orden: »Var god och tag detta
med till din granne Bergström, som bedt mig därom.»
I detta nu signalerades tåget till afgång och just i
gång, hör Carlsson vännen Stålberg ropa: »Akta
paketet väl, det innehåller dynamit!» Carlsson
bleknade och stod där förlamad med det ödesdigra
paketet i sin hand. Hvad skulle han göra. Helst
hade han velat slunga det långt ifrån sig ut genom
fönstret men det gick ej för sig. Det kunde ju
explodera och spränga hela tåget i luften. Att lägga
paketet på hyllan vågade han ej heller; där kunde
ju någon lätt stöta till det med sina reseffekter och
då vore olyckan gjord. Mjukast och säkrast låg det
naturligtvis mellan hans stora händer, och där skulle
det också få ligga, tills befrielsens timma slog. Denna
var dock ganska aflägsen, då han hade många mil
att tillryggalägga innan han uppnådde sin egen
landt-station. Om han någonsin skulle uppnå den, tv
mycket kunde hända under vägen dit. Någon kunde
ju stöta till honom eller paketet, och då vore hans
sista stund kommen. Han kände hur kallsvetten
foto. Aug. Karlsson, Xorrköpirg
BRANDEN I NORRKOPING
pärlade vid tanken därpå. Lyckligtvis fanns
emellertid en hörnplats ledig i en kupé, och med
mycken möda och sorgfälligt undvikande af beröringen
med hvarje person och hvarje föremål, banade sig
Carlsson väg till kupéhörnet, satte sig ytterst
försiktigt, under det hans darrande händer alltjämt
omslöto det fruktansvärda paketet. Sedan ban lyckligt,
och väl satt sig ned på bänken, sträckte ban ut
benen så långt som möjligt för att skydda sig mot
närgångna medpassagerare, under det hans ögon med
en förtviflad och på samma gång hotfull blick
betraktade de medresande. Mannens besynnerliga
beteende väckte både löje och förvåning och ett par
lustiga kurrar lutade sig emot honom och frågade om
han satt på ägg, eftersom han såg så olycklig ut.
Da ropade Carlsson i dödsångest: »Kom mig ej för
nära eller ni är dödens!» Nu blef bestörtningen
stor bland passagerarne. Det var ju tydligen en
vansinnig människa, de hade att göra med. Om
endast konduktören ville komma och befria dem
från den obehagliga medpassageraren. Men nej,
ingen konduktör .syntes till under flere mils vägsträcka.
Flere stationer passerades, och gjorde tåget uppehåll
vid någon mer betydande station, var det endast för
att ögonblicket därefter rusa iväg igen. Det var
förskräckligt hvad tiden gick långsamt. Minuterna
syntes som timmar och timmarna som evigheter.
Vår landtman blef allt ohyggligare att skåda.
Ansiktet var likblekt, och förvridet, och stora
svett-droppar föllo tungt ned på de krampaktigt omkring
paketet slutna händerna. Ändtligen ljöd en lång
signal, som förkunnade, att man var vid den station,
där tåget skulle göra ett längre uppehåll. Alla drogo
en lättnadens suck och inom ett par minuter var
man framme. Äfven Carlsson blef synbarligen en
smula lugnare, ty här skulle han stiga af. Han
reste sig på darrande ben och de öfriga resenärerna
rusade mot dörren och lämnade vägen fri.
Ändtligen stod han oskadd på perrongen, omgifven af en
nyfiken människomassa, som hade hört talas om
saken. Konduktören skulle just taga den förmente
vansinnige i förvar, då grannen Bergström kommer
emot sin vän och säger:
»Se goddag, bror
Carlsson. Välkommen från sta’n.
Men hvad fattas dig? Är
du sjuk?
»Det kan du fråga, ditt
odjur», röt Carlsson. »Du
som är skuld till hela
eländet.»
»Jag! Hvilket elände?»
sporde den förbluffade
Bergström.
»Det var ju du, som bedt
Stålberg lämna mig detta
olycksaliga paket.»
»Hvad innehåller
paketet?» frågade konduktören
myndigt, och svaret:
»dynamit», slog ned som en
hornb bland de församlade.
Endast Bergström brast ut
i ett skallande skratt:
»Åh, det är ju bara
två-tumsspiken, som jag bad
handlanden sända mig.»
Tablå —–— —
Kliché: /?■■.’ Silfversparre.
natten till den 4 okt. förstörde Bergsbro Aktiebolags äldre byggnader, i hvilka voro
inrymda en mindre del af detta fabriksbolags maskiner men också andra affärers
fabrikslokaler. Skadan torde uppgå till cirka 1/s million kronor.
— 28 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
