Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 3. Den 19 Oktober 1902
- Ur häfdernas kuriosa. I. En äfventyrare från Lappland. Af P. M. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och lifsbilder för HVAR 8 DAG af P. M. G.
I. EN ÄFVENTYRARE FRÅN LAPPLAND.
Då 16- och 1700-talen möttes, gingo böljorna
höga öfver nära nog bela vår världsdel. Europa
var en enda väldig krigsskådeplats, — och där
krigarne slöto, där togo diplomaterna viel i fråga om
.att »vända upp och ned» på världsdelen.
Det var en äfventyrens, äfventyrarnes tid,
såväl i den stora genren — krigaren Karl XII,
statsmännen Alberoni och Görtz, finansieren Law —
.som å mindre bemärkta områden: kaparnes,
guld-makarnes, börsvinglarnes och de vanliga
vagabond-lycksökarnes.
Och ända upp till Lapplands snöhöljda tundror
nådde en dyning af tidens vilda äfventyrarlust, —
■och på så sätt riktades »häfdernas kuriosa» med
namnet Nicolaus Örn, Furste af
Lappland.
Klart är, att vi af utrymmesskäl hindras från
.att här lämna mer än de allra yttersta konturerna
till ifrågavarande tidsbild. Emellertid är det ej
endast såsom »tidsbild» denna »lappfurste» är af
intresse, utan äfven såsom ett enastående exempel
på ett det utomordentligaste språksinne.
*
I Lappland fanns sedan medeltiden s. k. birkarlar
{egentligen = köpmän), till hvilka svenska kronan
på visst sätt kunde anses hafva förpaktat
besittningsrätten till de väldiga områden, där sedan
århundraden lapparne ströfva! omkring med sina renar.
Så småningom blefvo dessa birkarlar, ju mera det
svenska väldet hann att stadga sig äfven i dessa
nordliga områden, egentligen blott ett slags
skatte-indrifvare eller skatteförpaktare. Ännu på Gustaf
Vasas tid liade de dock så pass mycken betydelse,
att konungen vid mer än ett tillfälle utfärdade öppet
bref till de birkarlar, »som hafwa macht och
befallning öfver Lapparne ther i Westerbotn». ■— Så
småningom försvann emellertid naturligtvis
institutionen; dock lefde nog ännu länge hos afkomlingarne
af de forne birkarlarne minnet af desses forna
betydelse, som väl också ofta, såsom vid tradition
vanligtvis plägar ske, i mångt och mycket öfverdrefs
i afkomlingarnes föreställning. Under seklernas lopp
hade emellertid nog — om än ytterst långsamt och
sällan — lappar och »birkarlarnes» ättlingar
blandat sig med hvarandra. Ett dylikt ursprung
anföres för bland andra den stora familjen Törne (frå.i
Torne?), som sedermera utgrenat sig i grefliga,
fri-herrliga och adliga ätter Törnflycht, Törnebladh, von
’Törne, o. s. v.
Och ättling af »principes Lapponum» (—
birkarlarne!) påstod sig äfven den Nils Örn vara, med
hvilken vi här skola något litet sysselsätta oss. Till
cn början uppträder ban dock under en vida
anspråkslösare titel, än den han sedan fann för godt
rntaga: »Prins af Lappland». Född omkring 1680,
fördes han af någon anledning såsom barn till
Stockholm, antagligen på 1690-talet. Där fattade flera
personer intresse för lappgossen, och man tyckes
redan tidigt hafva hyst. tanken, att utbilda honom
till missionär för att verka bland sitt eget. folk. Han
erhöll t. o. m. ett frikostigt kungligt anslag, då lian
i slutet af 1690-talet utreste till Wittenberg för att
där studera teologi. Äfventyrslusten synes redan nu
hafva gjort sig gällande och lockat honom ut till
främmande land, fastän det egna fosterlandet ju
hade ej mindre än 2 universitet att bjuda
lappynglingen.
Efter slutade akademiska studier uppträdde han
ett par år senare ånyo i Stockholm. Han
uppkallades till hofvet; man beundrade hans färdighet i
såväl tyska som latin, äfvensom hans flödande
talegåfva, —- om än hans »predikningars» innehåll uti
en gammal anteckning erhålla det tämligen klena
betyget, att det var »utan anstöt, men utan mening».
Emellertid skulle ban nu missionera bland sina
stamförvandter i höga norden, och begaf sig också
ganska riktigt efter någon tid dit.
Men ack! renmjöiken och den torkade fisken
smakade nu ej längre lappynglingen, som skådat
furstliga residensstäder och vistats i hjärtat af Europa.
Enligt en uppgift härdade han ej ut mera än
ungefär ett halft är. I lappdräkt, med akja och ren,
gjorde han snart sitt àterintåg i Stockholm.
Häröfver förargades naturligtvis hans dittillsvarande
gynnare, allra helst som ban snart visade fallenhet för
ett synnerligen oordentligt lefnadssätt. Snart var
han utblottad, men förstod att skaffa sig nva medel
— antagligen från Lappland, ty många af de gamla
birkarlafamiljerna voro kända för att gömma på icke
oansenliga skatter. Och sedan han så ånyo fått
pän-gar på fickan, drog han åstad pä sin första
äfven-tvrareturné genom Europa.
Denna första turné gick genom Tyskland till
Italien och Roma. Alltjämt färdades han i
nationaldräkt och efter ren. Vid åtskilliga furstehof roade
sig de hemmavarande med den kuriöse lappen,
hvilken kom såsom ett välbehöfligt afbrott, medan de
furstliga damernas gemåler, fäder och söner tumlade
om i fält eller brydde sina hjärnor i konseljsalame.
Nils Örn tyckes för öfrigt ha förstått att spela sin
roll rätt väl. I Italien lärde han sig italienska och
anträdde därpå återfärden, äfven då gästande flera
hof, hvarunder ban var »sällan nykter», hette det.
Så kom han hein, men blott på en »fransysk
visit». Vare sig man trodde honom hafva ändrat
religion i Roma (såsom det påstods) eller icke, så
visade man emellertid, att man helst ville bli af
med honom. Han reste också inom kort ånvo ut,
— antagligen dock först efter att ha förstärkt sin
kassa.
En vacker dag anno 1704 eller 1705 höll han
i sin vanliga utstyrsel sitt intåg uti Köbenhavn
såsom »Prins af Lappland». Hofvet hade roligt af
honom samt »berusade honom med vin och
brännvin». Hos de små tyska furstehofven rönte hans
mottagande såsom »prins» ännu mindre svårigheter;
dåtidens okunnighet och råhet midt under all yttre
förfining läto nog mångenstädes — bur otroligt det
än kan synas oss — hans »anspråk» vinna gehör
och tilltro. I juli 1706 finna vi honom uti
Bremen, där han fick förläggare för en »Xurtze
Beschrei-bung des Lapplandes», som där trycktes följande år.
Då hade ban emellertid redan lämnat Tyskland. Denna
gång gick färden till Frankrike.
Och si! den 3 november 1706 finna vi
verkligen lappen i själfva Versailles, vid Louis XIV:s
och m: me de Mainténons hof. . . »Kung Sol» hade
tydligen intet emot att. låta en »prins af Lappland»
figurera bland alla andra civiliserade och
halfcivili-serade furstar, som fyllde hans förmak. Innan han
lärt. sig franska språket — hvartill emellertid ej
behöfdes mer än ett par månader —- talade ban
latin med hertigen af »Burgundien» (Bourgogne) och
tyska med »Madame» (härtiginnan af Orléans). I
ett bref till svenska »kongl, rådet» grefve Fabian
Wrede omtalar »prinsen af Lappland», uti hvilken
- 37 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/4/0055.html
