Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 19 Oktober 1902 - Sarah Bernhardt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
SARAH BERNHARDT.
MED ANLEDNING AF GÄSTSPELEN.
och skur vid hennes vagn
för att åtminstone få se en
skymt af det bleka ansiktet
under det röda håret. Och
studenterna kommo, Uppsala
studenter med Ivar Eggert i
spetsen, och gåfvo henne
serenad:
Quand tu dors
Calme et puré,
.....—’• i__; O.Jfersparre.
SARAH BERNHARDT.
EFTER SENASTE PORTRÄTT SOM "FRANSESCA".
I elegrafen har redan för länge sedan förkunnat
hennes besök. Hon kommer till oss. hon
kommer för sista gängeri. Den 10 september startade
hon sin turné i Havre. Och sedan har det burit
mot norden.
»Se Stockholm och sedan dö», tyckes vara de
kontinentala teaterfurstinnorms valspråk. Ty då
de ändtligen styra kosan mot våra trakter, lämpa
de sig vanligen ej för ing< nueroller. Jag tänker
på Trebelli, Ristori, Sembrich och Patti — på
Charlotte Wolter, som aldrig hann hit.
Men Sarah har dock varit i Sverige en gång
förut. Sedan hon 1879 brutit med Théatre
Fran-^aissamt reglementsmässigt pliktat sina hundratusen
francs, drog hon ut på sina världsturnéer och lade
det ena landet efter det andra för sina fötter.
De snälla och lättrörda Stockholmarne voro
snart eröfrade. De gräto med hennes Fédora, äfven
om de ej förstodo hvad hon sade, och de som ej
lyckats komma öfver någon biljett, väntade i ur
sjöngo de. Och Sarah log
och kysste de trefärgade
banden i lagerkransen de räckte
henne.
Och nu vänder hon tillbaka,
sextioårig. I hörnet af
programmet står ett osynligt
p. p. o. Ty det är
afskeds-visiten. Och hon skall segra
som alltid, tjusa och blända,
ty hon har Cæsars lycka
ombord.
De grånade, som
applåderat henne, när deras hår var
svart, skola finna hennes
silf-verstämma en smula rostig,
hennes rörelser en smula
ma-nierade, något utbrändt i
lidelsen, något som ej mera
har råd att ge sig helt utan
som måste sparas. Men de
unga skola alls intet märka
af allt detta, de skola inte
■ änka så mycket på hvad som
rör sig på andra sidan
rampen, utan på hvem. De skola
sitta med spända öron och
vidöppna ögon. Och genom
deras hjärnor skall löpa denna
enda, allt annat förjagande
tanken: »I detta nu ser du
alla tiders främsta
skåde-i-pelerska framför dig».
Ty Sarah Bernhardt är ett
af de få namn, om hvilka
man ej längre tvistar.
Eleo-j.ora Duse, Tina di Lorenzo,
Agnes Sorma kan man
jämföra med hvarandra, kan man
prisa och tadia. Hafva de
sin tid af glans, så hafva de
också sin tid af glömska. Hjulet rullar hastigt.
Men Sarah är förbi allt detta för länge, länge
sedan. Det är med henne som med Ibsen, Spencer,
Tolstoy; hon har inte mera något rykte hvarken
att vinna eller förlora. Hon står utom växlingarna.
Hon har fått sig tillerkänd denna den orubbliga
storhetens plats, som är till finnandes ett trappsteg
ofvanom den öfversta rangklassen. Förtjänstsns
värdemätare når henne icke mera.
Att kalla henne ett kvinnligt snille vore inte
orätt, men inte heller rätt. Ty hon har en hel del
egenskaper, som sällan bruka karaktärisera de
stackars i verklighetens värld ofta hemlösa genierna —
en viljans spänstighet, en själens eviga ungdom,
utan hvilken hon, den lattiga sömmerskans
namnlösa dotter, aldrig skulle mäktat vandra den långa
och svåra vägen.
Hemligheten är nog egentligen den, att hon
försökt, och detta med uppbjudande af alla sina
krafter, misslyckats — för att försöka ännu en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
