Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 23 November 1902 - En herregårdssägen. Af C. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid, 125.)
därinne var så skumt att hon ingenting såg, och en
täppt, unken luft utträngde därifrån.
Plötsligt kom det öfver henne en slags hemsk
rädsla: den där ohyggliga förnimmelsen af något
okändt, ohyggligt, som framkallar en pillrande känsla
i hårrötterna, och ett krypande i alla nerver.
Hennes hjärta började häftigt klappa — det föreföll henne
som hölls dörren igen inifrån af någon okänd makt.
Hon släppte den hastigt, ilade så fort hon kunde
för mörkret utför trappan och in i köket, liksom
vore hon förföljd. Där slog hon hårdt igen dörren
till prånget midt för näsan på den förbluffade Lotta,
hvilken helt lifvad för upptäcktsfärden, återkom
beväpnad med hvarjehanda verktyg.
»Kors bevare mig, hvad är det åt friherrinnan ?
Hon ser ju ackurat ut som om hon sett ett spöke!»
»Vi bry oss om det där kontoret i kväll.
Jag har brådt in till barnen. Adjö med dig, Lotta,
klockan tio i morgon förmiddag äro vi väl här —
ha kaffet i ordning till dess.»
Hennes oförklarliga fasa hade redan gifvit vjka
för hennes naturliga, nyktra förstånd, och hon
skämdes för sin »dumma spökrädsla», hvilken under den
tre mil långa färden till staden föreföll henne allt
mera löjlig.
Men då natten var som mörkast, flaxade
plötsligt den röda hanen med sina glödande vingar öfver
det. gamla slottet. Då för tiden funnos hvarken
telefoner eller telegrafer, som kunde bära rop om hjälp
vida omkring. Långt var det till grannarna, dåliga
släckningsapparater funnos att tillgå. Gårdens folk
gjorde nog sitt bästa, men planlöst och utan någon
ledande kraft, blef deras släckningsarbete utan
resultat. Och dä arrendatorn klockan 10 påföljande dag
körde upp på gården, återstod af den åldriga
byggningen endast jordvåningen och den åt trädgårdssidan
belägna souterainen. Hela deras så omsorgsfullt
ordnade hem var en rykande askhög.
Vi behöfva ej skildra det olyckliga unga parets
känslor. Många timmar dröjde det innan
friherrinnan B. hunnit sansa sig nog, för att ordna en
provisorisk bostad i den lilla flygelbyggningen, och samla
ihop de lösören, som blifvit kringkastade här och
där på backarne — »räddade», som det kallas!
Då hon i skymningen, trött och förbi, sjunkit
ned på en träpall i mjölkkammaren, nu apterad till
familjens sofrum, erinrade hon sig ett yttrande som
hon hört vid sin ankomst, men då ej gifvit akt på.
Den gråtande, förskrämda Lotta hade nämligen sagt
åt barnflickan: »Ja, ja, gamla Annika, hon vet nog
hvem som tändt på. Hon har reda på mycket hon,
bara en kan få det ur henne.»
Friherrinnan gjorde sina . förfrågningar, och fick
veta, att Annika var en gammal pensionerad f. d.
tjänarinna hos den förra ägarinnan af gården. Hon
uppsökte henne i hennes lilla vindskammare i
rät.tar-byggningen, och där sitter hon nu, lyssnande till
den gamlas af ålder darrande stämma.
»Tro mig — ingen människa har tändt på —
utan det måste så gå som det gått — huset m å
-s t e brinna! Lotta har talat om hvad hon och
friherrinnan gjorde i går.»
Och åter vinkade gumman hemlighetsfullt. Åter
kände den unga frun huru den där hemska
förnimmelsen hon haft framför den stängda kontorsdörren,
kom krypande öfver henne.
»Mor Annika», hviskade hon, »vet ni hvad som
finns i det tillstängda kontoret ofvanpå köket?»
»Ja, se nu är det så längesedan det hände,
och borta är det också, och alla äro döda, så nu.
kan jag nog tala om hvad jag vet, fast inte är
det så mycket just. För se, den människa fanns,
inte på jorden som visste hvad gamla nådi
friherrinnan tänkte och gjorde. En sträng och barsk
fru var hon, men en sådan ordning som hon hölL
får en leta efter, om den ens finns att få si, nu
för tiden. Hå, hå, ja, ja! Men hur var det nu?
Låt mej si. — Jo, det vet nog nådi friherrinnan,
hvilket stort elände det var mecl vår nådige kung
Gustaf, som vardt ihjälskjuten bäst ban dansade pä.
bal i nya Operahuset? Ja — jag var bara unga
barnet då, men jag minnes så väl som den dag.
som är, hur fasligt »alternerad» friherrinnan blef,
då ett ridande bud från Stockholm kom med bref
om händelsen. Vi tjänare fingo, förstås, höra hela
eländet af ryttaren, som skulle hafva sitt traktamente
i köket. Ja — voj, voj, så ohyggligt det var. Vi
sutto så tätt ihop vi möjligen kunde kring den
stora köksspisen, och köks-Mari värmde sirapsdricka
åt oss medan vi hörde på. Rätt som det var
öppnades dörren, ocli där stod gamla friherrinnan så
blek och hvit som en kalkad vägg i synen, och
vi blefvo så rädda som om vi skulle mördas hvar
enda en. Och så sa’ hon: Per får taga de bruna
vagnshästame och stora rustvagnen och åka till
Stockholm till general Pechlins och hämta en kista. Han
skall gifva sig af klockan fyra i morgon bittida,
sa’ hon, och inte slamra och prata med en
lefvande-själ i staden, sa hon. Och inte söla på hemvägen,
sa’ hon. Och så gick hon igen, och jag tror inte
att någon af oss så mycket som drog andan pà
en hel kvart sedan hon stängt dörren. Inte
tordes vi gå och lägga oss heller, utan vi sutto
uppe-tillsammans i köket hela natten tills att Per gaf sig
af. Hå, hå! ja, ja! så’na tider det var!» och gum
man Annika vaggade fram och tillbaka med
kroppen. Så tog hon sig en pris ur sin näfverdosa,
och fortsatte sin berättelse:
»Jaha — så kom då Per tillbaka i skumrasket, och
hade med sig en faseliga stor kista med blanka
spikar och hänglås. Han stannade framför stora
trappan, och nådi friherrinnan själfver kom ut och
tog emot. honom. Och så fick jag springa efter
rättar-Kalle och Jöns fodermarsk, ocli båda
trädgårds-drängarne, och så kånkade de upp kistan till det
där kontoret ofvanför lilla trappan bredvid köket.
Och nådi friherrinnan stängde själf dörren, och s;’i
sa’ lion: nu tiger ni allesamman som om ni aldrig
sett någonting, sa’ hon. Och så smetades det
tapeter öfver nedre dörren, så ingen skulle se den
Men karlarne som buro kistan, sade att hon var
så himla tung, så inte var det rätt med den int(.
Och hvem som först sade det, vet inte jag, men
ut kom det, man och man emellan, att det var
Ankarströms kropp, som låg i kistan. Fast det
kan en veta var bara prat. Rättar-Kalle, som var
liksom litet lärder och kunde läs’a, han sade att
det nog bara var papper, för sådana kunde vara
hiskligt farliga, sa han. Vare hur som helst, så
nog fanns där något faseligt i henne i alla fall, för
annars hade ej det händt som hände i natt som
var. Ty jag säger än en gång, att när något
fördoldt som ej skall blifva unnenbart, är på väg att
komma i dagen, brinner stället ned med hela
kalaset! Och hvem som tändt nå, och hvad som fanns
i den stora kistan — det får ingen veta förrän på
yttersta dagen, när allt, så godt som ondt skall fra nr
i ljuset.»
— 128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
