Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. Den 30 November 1902 - Det stormiga parlamentet - »Den röda kåpan». Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Schumeier råder Lueger gå och hänga sig för att
slippa den offentliga afrättningen. Lueger skriker att
mördare skola tiga. Tyskarne Schönerer och Iro
underrätta »kollegerna» tjecherna Klofac och hans
kamrater att dessa icke endast äro politiska svindlare
utan äfven äro nära besläktade med åtskilliga nyttiga
husdjur.
Och så vidare. Vid sådana tillfällen hjälper det
icke hvad presidenten gör. Han lämnar vanligtvis
stridsplatsen och återkommer först då de rasande
riksdagsmännen skrikit sig hesa eller slagit sig trötta.
Då kan han åter öppna förhandlingarna i det »höga
huset», som det på det parlamentariska språket heter.
Tydligtvis taga sig sådana beklagliga förirringar i
det parlamentariska lifvet i Österrike värre ut på
afstånd än där de förekomma, hvarest man så
småningom öfver alla öfvergångar vant sig vid dem och
därför betrakta dem med andra ögon. Men de äro
icke mindre beklagliga därför, och de gifva en
sorglig bild af söndringen i detta politiskt sönderrifna
land. Och i stället för ett småningom skeende
aftagande af de politiska motsatserna, som man väntat
sig från språkkoncessionerna åt slaverna, hafva nya
politiska motsatser, de socialpolitiska, trädt i
förgrunden och skärpt kampen i parlamentet.
Samtidigt med att alla de många nationaliteterna,
tyskar, italienare, slaver etc., ligga i håret på
hvarandra i språk- och andra nationalitetsfrågor, uppträda
större grupper såsom de mest hätska motståndare i
socialpolitiska frågor, nämligen de kristlig-sociala
(reaktionärer och rasande antisemiter) under
Wien-borgmästaren Lueger samt socialdemokraterna, hvilka sakta
synas vinna fot äfven i Österrike, ehuru
Luegerpar-tiet i år eröfrat så godt som hela hufvudstaden. I
nationalitetsfrågorna stå tjecherna i den mest
förbittrade stridsställning till det tysk-radikala partiet,
som skrifvit Stor-Tyskland på sin fana, med all makt
arbeta på anslutningen till Tyskland och därvid står i
komplott med den från tyska evangeliske och
lutheraner med pänningar understödda »los- von
Rom»-(be-frielse från Rom)agitationen i Österrike. Då därtill
kommer att de österrikiske statsmännen sakna den
nödiga ledarkraften eller icke kunna erhålla den
nödiga makten, att den österrikiska aristokratien lefver
mest för nöjen, insöfd i gamla traditioner, utan
intresse för politiken, och att intelligensaristokratien
af andra skäl drager sig för att kasta sig in i det
politiska lifvet, är det begripligt att det österrikiska
parlamentet företer den bild det gör.
Men det är säkert orätt att af dessa förhållanden
— såsom många göra — misströsta om Österrikes
framtid. Gentemot alla pessimistiska spådomar om
ett sönderfallande, t. ex. efter den gamle
sammanhållande, samman jämkande, af alla omtyckte
käjsa-rens död, står det faktum, att man alltför väl inser
de många fördelarne den nuvarande statsordningen
medför för att icke hvar på sitt håll akta sig för
att komma under en stor, stark makts välde. För
öfrigt äro tyskarne i Österrike, de värste
statssön-dringssträfvarne, så litet älskade i Tyskland, att det
för närvarande och långt framåt till och med synes
omöjligt — oafsedt om alla andra hinder aflägsnats —
att åstadkomma en ändring af den tyska
riksförfattningen för deras upptagande i tyska statsförbundet.
Detta icke minst af rädsla för en förskjutning af
den religiösa maktställningen mellan Tysklands
nord-och sydstater. Och ensamma, såsom själfständiga,
kunna Österrikes nationaliteter icke bestå.
"DEN RÖDA KÅPAN".
Bland de yngre franska dramaturgerna har Brieux
redan i åtskilliga år intagit en framstående och
säregen plats. De nutida sceniska författarne i
Frankrike åstadkomma icke sällan i hög grad kvicka och
underhållande verk. De använda satirens gissel, men
mera för sitt eget och publikens nöje, än för att
verkligen träffa hårdt och tillrättavisande. De bry
sig icke om annat än att rycka på axlarne, medan
det smäller. Några »världsförbättrare» vilja de icke
vara. — Se upp! — ropa de. — Låt icke dupera
er! Skratta åt narrspelet, men förlyft er icke på
detl...
Brieux är en annan man. Han är på långt när
icke så kvick som en Lavedan, icke ens som Capus
— de små satiriska krönikor, som Brieux på sin
tid skref i Le Figaro, voro ofta tunga nog, och han
fick i denna kortfattade form icke fram, hvad han
ville — men han har långt större djup, och han
är, rent ut sagdt, moralisk. Brieux gör verkligen
anspråk på att vara en »världsförbättrare». Han är
en predikare, som ropar högt och tydligt, som
aldrig låter åhöraren sväfva i ovisshet om
författarens mening. Han är på sätt och vis en modern
Augier, och han har, liksom denne, en stor talang,
ja så mycket talang, att han aldrig oaktadt sitt
moraliserande blir tråkig — hvilket för en
dramatisk författare är det farligaste af allt, ty scenens
konst är så beskaffad, att en tråkig teaterpjes är,
snart sagdt, det olidligaste af allt.. .
— Brieux’ författareskap — säger Jules Lemaitre
på tal om en af hans pjeser, »L’Engrenage», som
gafs redan 1894 — vittnar om en djupt hederlig
person. Man påträffar öfverallt i hans pjeser ett
starkt samvete, en ädel och omotståndlig
öppenhjärtighet och — hvad som håller på att bli sällsynt
hos oss — en lugn och säker urskillning mellan
ondt och godt. Han har lyckan att vara hvarken
»boulevardier» eller »dilettant». Han har väl reda
på landsorten, och hans personer äro nästan
alltid landsortsbor. Han målar deras seder med en
lugn och ytterlig noggrannhet. Han har något i
sig af den gode Sedaine’s oskuldsfulla enkelhet
Brieux’ komedier äro helt enkelt »moraliteter».
Historien om »Blanchette» visar oss, att
undervisningens spridande medför sina olägenheter — att en
bondflicka, som har sitt lärarinnebetyg, men ingen
anställning, har ytterst lätt att spåra ur.
Historien om »Monsieur de Réboval» lär oss, att man
icke skall ha två familjer — och att fariséismen,
vördnaden för konvenansen icke är det samma som
dygden. Och historien om Rémoussin i
»L’Engre-nage» låter oss inse, att politiken förstör många
samveten. — Men dessa »moraliteter» äro,
märkvärdigt nog, alls icke kalla; de äro lefvande.
Lefvande genom värmen i den moraliska känsla,
hvaraf de äro fyllda; lefvande genom den omedelbara,
käcka realismen i utförandet och genom den
sannaste iakttagelse af medelklassen; alls inga onödiga
egendomligheter i psykologien eller uttrycket; i
ögonen fallande riktiga, icke sällan något grofva drag,
mycken scenisk verkan; beständig rörelse; mycken
naturlighet. Och midt i allt detta märker man
— jag säger det ännu en gång — det hälsosamma
behaget, som utstrålar från en uppriktig och ädel
själ.. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
