Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 21 December 1902 - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
på jungfrun och bad henne bära in maten. Det
skulle väl åtminstone blifva en liten tröst, han hade
ju köpt sig en läcker kalkonstek i och för
festmåltiden och ett glas bourgogne kunde han väl bestå
sig.
Harry Mörk at och drack, men da han steg upp
från bordet, ville den dystra stämningen trots vinet
och kalkonsteken ändå inte lämna honom.
Besynnerligt, ban var så märkvärdigt orolig. Han
började häftigt gå af och an på långmattan, som
sträckte sig öfver hans båda ungkarlsrum.
Nej, det här dugde inte, kalaset var da i alla fall
bättre, han kunde rakt inte stå ut med denna
tryckande ensamhet på julafton.
Itan drog på pälsen, tog hatt och käpp och
beredde sig att gà.
Jungfru Emma öppnade dörren pä glänt och
stack in sitt fryntliga ansikte. »Posten, ingeniören.»
Han hade pa tungan: »Åt skogen med posten», så
uttråkad och förargad var han, men hejdade sig
och tog häftigt den stora packen med tidningar och
bref. »Stockholms Dagblad — Nerikes Allehanda —
Hvar 8 Dag» — ban bläddrade litet i den senare,
veckans händelser intresserade honom alltid, se’n
började han på brefven, affärsbref och inbjudningar,
ett frän släktingarna, att han var hjärtligt
välkommen nyårsdagen. Nåja, det var klart, där fanns ju
tre giftasvuxna svägerskor, och ingeniör Mörk var
naturligtvis ett bra parti i deras, ögon.
»Men hvad var detta?» —
Han hade med pappersknifven öppnat ett litet
parfymeradt kuvert och drog nu fram ett med en
fin flickstil felskrifvet ark:
»Käraste Greta lill!
God Jul, min älskling! Du ser, jag håller mitt
löfte, att bikta för dig alla dm Stinas många
synder under det gamla året.»
Hvad i alla da’r var detta? Hans blickar flögo
öfver arkets sidor.
»Och du, Greta», stod det, »du vet inte, hvad din
gamla Stina Hjärne är olycklig. Tänk dig olyckligt
kär, riktigt på allvar, förstår du. Han är den bäste,
den käraste ocli vackraste man i världen, men ban
tycker förstås, att jag bara är ett barn, en obetydlig
flickslyna, ocli brvr sig naturligtvis inte ett dugg
om mig. Om ban bara inte ville behandla mig på
detta farbroderligt vänliga sätt, som för mig är så
ringaktande, så skulle jag älska honom, tänk dig,
Greta — älska —.»
Så blef det en del frågor om hur hon, Greta,
hade det och så längre ned stod det:
»Du kommer naturligtvis hit till vår bal, då
får du kanske se honom, kanske, säger jag, ty
jag har visserligen sändt honom ett
bjudningskort på samma gång jag afsänder ditt bref, men lian
skall visst besöka släktingar öfver helgen. Då blir
det ej något nöje för mig med hela tillställningen.
Men jo, du Greta kommer ju. Erik Rask kommer
hit, det måste ju locka dig. Du måste komma och
trösta din stackars olyckliga
Stina Hjärne.»
Harry Mörk stod alldeles orörlig. Det var ju
visserligen ett misstag, men ändå — — ändå. Ja,
de hade rätt kamraterna, ban var en lyckans
guldgosse. Han kastade af pälsen, tände en cigarr och
slog sig ned i förmakssoffan. Ungkarlsrummen syn-
tes honom ej mera dystra och tråkiga, tv i
ensamheten blandade sig ett par bruna ögon, som logo
och strålade och spredo sol öfver rummen, öfver
lifvet, in i ungkarlens nyväckta hjärta. Ocli nu
hände något, som ej händt pä länge. Ingeniör Mörk
hvarken åt eller drack, ban hvarken läste eller skref,
konverserade eller hade tråkigt, utan han satt belt
enkelt i förmakssoffan och drömde om lycka och
trefnad i hemmets värld.
Och så på juldagen satt lian i släden ocli
åkte till disponent Hjärne i stället för till
släktingarne, som lian lofvat att besöka.
Lppe på kyrkobacken syntes en smärt, välkänd
gestalt med pälsmössa öfver burriga lockar och
psalmbok i handen vandra bland kyrkfolket på stigen
utmed dikesrenen hem från gudstjänsten. Hade Harry
Mörk varit ensam, så hade han helt säkert vändt
om, ty det tycktes honom nästan som en synd
att plocka denna blomma så ren, så fin och skär.
Men som det nu var, gick ingeniör Mörk snart
vid sidan af Stina Hjärne på dikesrenen.
»Det var ju er mening att fara till släktingar
öfver helgen eller hur?» Stina såg oskyldigt upp.
»Jag har ändrat mig, fröken, jag hade ett
viktigt ärende hit.»
»Ett viktigt ärende — Gud, så hennes hjärta
slog.
»Ja, en bön till er, till dig, lilla kära Stina,
men - —• är jag inte för gammal, säg?» — hans
blick sökte hennes, ängsligt frågande.
»Du är för mig den yngste af de unga, Harry,
den käraste af dem alla», hviskade hon ömt.
Harry Mörk lade den lilla behandskade
flickhanden kärleksfullt på sin arm och så vandrade
de uppför trappan till disponentbostaden.
Axel stod i matsalen och tiggde russin af mamma
vid skänken. Han fick en handfull, stoppade dem
i byxfickan och började vandrande fram och åter
njuta af sitt fång. Plötsligt stannade han och blef
pionröd ända upp till pannan. Han ryckte fru Hjärne
i armen och pekade på paret, som nu steg in
genom dörren.
Juldagsmiddagen blef munter hos disponent
Hjärnes, man drack de nyförlofvades skål under lifligt
skämt och hjärtliga lyckönskningstal.
Vid kaffet kom posten. — »Disponent Hjärne
med fru», »Disponent Hjärne med fru», »Fröken Stina
Hjärne» — Stina lösgjorde sig från sin fästmans
arm, som hvilade om hennes lif ocli slet upp
kuvertet. Ett bjudningskort föll ur, omvirad t med ett
ark papper, på hvilket det endast var skrifvet ett
par rader.
»Kära Stina!
Antingen har du gått i sömnen eller — ja —
jag vet ej, hur det gått till, men detta kort, var
det enda jag fick istället för det långa bref jag
väntade mig.
Din Greta.»
Stina rusade upp med ett litet skri: — »Åh
— Harry, åh!»
Men Harry Mörk drog fram ur västfickan ett
litet felskrifvet ark.
»Låt mig få behålla det, älskade, det blef ju
inseglet på vår lycka, ty utan det hade vi
troligen aldrig funnit hvarandra.
— 188 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
