Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 28 December 1902 - När Inge Hallman reste hem. En julhistoria af Bo Bergman - Förvecklingarna i Venezuela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
Och annorlunda får det aldrig bli. — När vi bli
gifta, vill jag alltid sitta så här.»
Inge skrattade.
»Det blir dyrbart», sade han. Och i samma
ögonblick ryckte han till för en tanke. Han hade hört
dessa ord: när vi bli gifta, vill jag alltid sitta så
här, han hade hört dem en gång förut, men när?
och hvar? Det var någon annan, som suttit lutad
mot hans knän som nu Gelly, och hon hade sagt
precis likadant. Nu mindes han: Edit, Edit Werner.
Ja, hvar fanns hon nu egentligen? ...
Det gaf ett hugg i honom, han visste knappt
hvarför, och Gelly såg upp.
»Hvad var det?» frågade hon.
»Ingenting.»
»Jo, jo, det kände jag i din hand. Du får inte
tänka på något ledsamt nu i kväll.»
Han böjde sig ner och kysste henne på hårfästet.
En stund därefter tog han god natt. Men när hon
kom ut i tamburen med honom blef hon plötsligt
ängslig igen och grät länge mot hans röck.
II.
Sent en vårkväll — det var fuktig blåst och
svagt månsken — gingo de hem från en bjudning.
Inge hade dykt ner i ulsterkragen och gick och
snurrade med sina tankar. Gelly hade släppt hans
arm; hon såg dödstrött ut, och det var som om hon
velat, men icke kunnat tala. Ögonen stirrade klara
och pinade rätt fram för sig, och utan att veta
räknade hon lyktorna uppför Drottninggatan,
tappade bort sig och började på nytt. Till slut
stannade hon på elfva. Elfva, elfva, elfva, sade hon
till sig själf, slätt utan en tanke längre, och med
ens hörde hon sin egen röst.
»Inge», sade hon och lade sin hand på lians
arm. »Vi vet det ju bägige två; hvarför då inte
tala ut? Det har inte kommit i går. Det har
varit länge. Jag såg det på dina ögon nu i kväll
— och på hennes. I samma stund visste jag, att
ni två träffats förr. .. och älskat hvarann. Och ni.
älska hvarann ännu ...»
Det kom intet svar ur ulstern, och hon fortfor
med samma röst, liflös som ett eko:
»Jag vill inte tala om hur jag haft det under
dessa sista månader. Du har ju också lidit. Allt
har du varit för mig, allt mellan himmel och jord,,
och ändå har du trott dig kunna dölja din kärlek,
bara genom att förtiga den. Jag förebrår dig
ingenting; hvad tjänar det förrästen till? Kanske är du
inte så stor som jag trott, kanske är jag mindre
barn, än du inbillat dig ...»
Inge Hallman slängde upp sin röck. Ett
ögonblick for det genom hans hjärna att han borde säga
emot henne utan vidare, bryta ut, bedyra att det
var henne han älskade, henne och ingen annan — den
andra var bara ett hjärnspöke och skulle flyga sin
väg igen — men det var något som knäckte ,af
hans styrka och han märkte hur rösten vacklade i
strupen.
»Jag har kämpat emot», sade han lågt. »Och
du är ju ännu så mycket för mig...»
De hade hunnit fram till Gellys port, och stodo
tysta på den lilla, ödsliga gatan. Ett hviskande par
strök tätt förbi dem, och de följde det med stumma
ögon. Så sträckte Gelly fram sin hand.
»Farväl», sade hon. Hennes ansikte var
pappers-hvitt i lyktskenet, men handen låg fast och säker,,
utan en darrning, i hans.
»Det är väl inte...»
»Slut, jo. Se mig i ögonen, Inge. Nej, du kan
inte säga längre att du älskar mig. Jag får inte
vara hos dig mer. Hvad som nu skall ske vet
jag inte. Jag vet bara att du är den enda för
mig... och, Inge, om du en gång till i lifvet
kan visa mig din gamla blick, så — kom åter..
(Forts. sid. 204)
FORVECKLINGARNE I VENEZUELA.
Denna i storpolitiken mest framskjutna fråga för
dagen har under den allra senaste tiden tagit en
vändning till Venezuelas fördel, som de energiska
tyskarne och engelsmännen troligen finna högst
besvärlig. Allmänna opinionen, representerad främst
af den amerikanska och engelska pressen har
nämligen rest sig mot det våldsdåd de bägge för tillfället
allierade regeringarne företagit sig mot det maktlösa
Venezuela. — I visshet om att hvarken den ena eller
andra af dessa stormakter skulle vilja drifva saken till
sin spets, då de i så fall stötte på den, hela
amerikanska kontinenten omslingrande, mur som
Monroe-doktrinen upprest mot europeiska inblandningar eller
kolonisationsförsök, är Amerika tills vidare åskådare,
ehuru dess press energiskt opponerar sig mot det
europeiska själfsvåldet. Den engelska pressen
ogillar i hög grad det tillvägagångssätt dess regering
valt för att utkräfva sina fordringar och varnar dels
för att stöta Amerika och dels för samarbete med
tyskarne. Och engelska regeringen synes nästan börja
smått genera sig öfver sin häftighet och skyller på
tyskarne, som ensamma skulle utfört våldsdåden mot
venezolanska flottan. — Betecknande för situationen
är en teckning i senaste numret af den ansedda en-
gelska politiska skämttidningen »Punch», visande en
ung, till soldat klädd Venezuelare, som räcker lång
näsa åt tvenne typiskt tyska och engelska individer,
hvilka förgäfves och under hot med knutna händer
söka nå honom genom att klättra öfver en hög mur,,
hvarå står: »Monroe-doktrinen». — Lösningen lutar
mot en fredlig uppgörelse genom amerikanska
sändebudet, äfven om kanske slutligen den orädde, äfven
tyrlige presidenten Castro får med sin ställning sitta
emellan. Hela denna affär har för småstaterna varit
af särskildt intresse — det såg ju ut som skulle
de stora herrarne endast behöfva sträcka ut handen
och taga hvad de önska och kasta bort annat, utan
all hänsyn till rätt. — Men i detta fall som så ofta
annars får man tillämpa den gamla satsen. »Hjälp
dig själf, och Gud skall hjälpa dig».
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
