Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 28 December 1902 - När Inge Hallman reste hem. En julhistoria af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR INGE HALLMAN RESTE HEM
Han släppte hennes hand;; den föll som ett dödt
ting vid hennes sida. Och så stötte han upp
porten, och mörkret därinnanför slukade henne.
–Inge Hallman återfann sig själf hemma vid
sitt skrifbord. Han satt med hakan i händerna och
stirrade på en gips på en hörnhylla, ett kvinnohufvud
efter ett original i Louvren. Han tyckte att hon såg
hemsk ut nu i kväll med sina blinda ögon och med
detta leende, som var fyrahundra år gammalt och
kunde betyda ungefär hvad som helst. Var det
kärlekens ödesgudinna, som log mot honom? Han frös,
gick till sängs, steg upp på morgonen igen, men
det var icke han längre utan någon annan. Och
denne andre, som tagit hans namn, gick sedan på
gatorna, åt, drack, skötte sina åligganden och
påstods vara kär i en ung dam vid namn Edit Werner,
som han träffat för flera åt tillbaka och som han
under flera år med lätthet umburit. Det var
någonting komiskt i allt detta. Men det löjligaste var,
att han icke kom sig för att söka upp denna dam;
det var som det inte hade brådskat. Alltid träffades
■man...
Men det blef sommar, och ännu var Inge
Hallman ensam. Han hade gått och stirrat sig led på
sig själf som på en fixérbild. Här är den n y e
Inge Hallman; hvar är då den gamle? Men han
fick inte tag i den, och till slut tröttnade han att
vrida och vända sitt eget jag på alla kanter. Han
släppte ner persiennerna för fönstren och satt hemma
med sina böcker. Utanför låg solljuset glödande och
kalkhvitt öfver gatan, och han tänkte på sommaren
i fjol — och på henne, Gelly. Det gjorde ondt i
bröstet emellanåt. Hur lefde hon nu? Var hon
därute i år också och gick och pysslade i
trädgården? Hon var inte så ifrig nu, och ogräset fick
kanske växa i fred på gångarne.
På höstsidan packade Inge Hallman sin
kappsäck. Han hade fått ett resestipendium och skulle
ligga vid Sorbonne några månader. Och så steg
han då af tåget en rägnig septemberkväll på gare
du Nord, tog en droska och rullade in öfver
boulevarderna till ett litet hotell, som var kändt i den
svenska kolonien och där han tagit in förut. Det
var sju, åtta år sedan dess, men allting var sig likt.
La patronne stod i dörren, fet och svartklädd,
och sade sitt »bon soir» med samma sötsura,
pän-ninghungriga min, som förr i världen. Och det
luktade lök och parfym, alldeles som förr. Här var
man åtminstone konservativ.
Hvilket nöje att åter trampa asfalten. Paris var
ändå Paris. Det var som om fotsulorna bränt
under en, som ginge man på vulkanisk mark, och
blodet kom i en annan takt än den hemvanda.
Feber-lifvet smittade. Han blef tjugo år igen, och i denna
karusell af galenskaper, som dag och natt — i den
dufgrå dagern från Seinen och i det elektriska ljusets
kalla prakt — snurrade rundt omkring honom, kände
han sig ryckas med, slungas in i hvirfveln utan vilja
och utan tanke. Bara den njutningen att försvinna
i massan, drunkna i denna orkan af glidande
människoböljor. Ingen kände en. Hemma var man alltid
ett namn på ett visitkort åtminstone, det var händer
som man skulle trycka och ansikten som man skulle
småle mot och meningar som man skulle sanktionera
eller icke. Här var man ingen. Det var staden att
glömma och glömmas i.
Inge Hallman skötte sina studier och sina
förströelser, tämligen samvetsgrant bägge delarne, och
tiden gick. Han behöfde inte jäkta, och ändå kände
han som en piska ständigt och jämt öfver sig. Han
skaffade sig vänner. Han kunde icke vara ensam.
(Forts. fr. sid. 198>
Oron satte sporrarne i honom, bara han höll sig på
hotellrummet några timmar. Det var något som ville
taga fatt honom, tyckte han, något som han måste
fly, och just därför hade han kommit hit, till Paris.
Ty inte var det för att få reda på hvad monsieur
den och den i en kateder ansåg om Marguerite de
Valois’ oanständiga noveller; det var honom komplett
likgiltigt.
Men den där obestämbara ångesten ville icke ge
med sig. Det gick inte längre att låsa in den på
rummet. Han följde med ut och var hos honom på
brasserierna, bland vännerna. Det var något som
väntade på honom, något som skulle hända, nu, i
morgon. Men hvad? Han var inte frisk, och det var
honom numera omöjligt att begripa hur han kunnat
längta hit ner till alla dessa främmande människor,
som knappast skulle vända på hufvudet, om ban
stupade omkull och blef liggande på gatan. Nog
hade han försvunnit tillräckligt. Det fanns ju ingen
som frågade efter honom längre; på en hel månad
hade han icke fått ett bref från Sverige. Det går
lätt att bli isolerad — några kilometer land och
vatten bara.
En morgon när Inge låg halfvaken och lyddes
på sorlet utanför, på automobilernas små trumpeter
och de långa lurstötarne från en mail-coach kom
han att tänka på att det var december nu och
knappast mer än fjorton dar till jul. Han blef
plötsligt klarvaken. Det var ju bestämdt att han skulle
stanna här till in på nyåret, fira julen i detta rum
kanske, mellan den lilla iskalla kaminen och det
sköna Napoleons-oljetrycket där öfver fönstret, ensam,
borta från allt och alla — märkvärdigt!
Han kunde inte låta bli att förvåna sig öfver
detta under dagens lopp, och på kvällen gick ban
nedstämd uppåt Montmartre, till sin stamkneipe.
Det var fullt med folk där som vanligt; luften nästan
en kompakt massa af tobaksrök, matos och
afdunstningen från alla människorna. En klunga artister med
hundlockar och i nätta sammetsblusar var midt upp
i ett gräl, och skuggorna från deras svängande armar
gingo som vingar i eldskenet på väggen. I ett liörn
sutto två studenter, svartmuskiga och utmerglade, med
långa kritpipor i munnen, och spelade domino. En
liten hvitsminkad kvinna med en caporal mellan
fingrarne satt och såg på tyst och troget. När Inge
kom in och tog plats, flyttade hon sig utan vidare
öfver till hans bord, men sade fortfarande ingenting.
Han fick in två bockar bier, och de skålade
med hvarandra. Och hur det nu kom sig, blef Inge
Hallman sentimental och började tala om sitt land
och hur vackert där var just nu, alldeles hvitt och
icke smuttsgrått som det här nere. Den lilla kvinnan
nickade och lutade sig slappt tillbaka i soffhörnet.
Inge blef vältalig, och med ögonen rätt ut i röken såg
han syner.
»Det är natt halfva dagen nu», sade han. »Och
himlen släpar på jorden. Men om natten är den
fullsatt med diamanter, mycket fler och mycket större
än Cléos. Och det är så kallt, och man kör med
isbjörnar på gatorna...»
Han vände sig leende mot sin granne — hon
sof. Ett uttröttadt barns ljudlösa sömn;
ögonlocken vissna och röda under sminket. Då tog Inge
Hallman sin hatt och sin röck och gick, gick ut i
mörkret utan mål, med hjärnan illuminerad af en
enda tanke: att komma bort härifrån och hem, hem.
Ännu hade han bestyr för en vecka och kanske
litet till, men sedan var han fri och skulle hinna
till Stockholm, om inte förr så på själfva julaftonen.
Tanken gjorde honom uppsluppen som en pojke. Han
— 204 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
