Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 4 Januari 1903 - »Mot strömmen». Dagboksanteckningar af Th. Randal - Ärkebiskopen af Canterbury †
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts, från sid. 21 j.
På soffan under en rikt arbetad väggklocka satt
karbolherrn tillsammans med min mor.
Just som jag vände rpig från min pianist, slog
denna klocka nio ljudeliga slag.
»Det passar bra det här!»
Med en djup nigning sjönk jag ned framför
min mors kavaljer och bad ödmjukt om en dans.
Jag hade tänkt mig en glimmande blixt af
miss-billigande ur lians stora bruna »globusar». Men nej!
med en vänlig nick steg lian upp ocli lade sin arm
0111 mitt lif.
Märkvärdigt —- han luktade icke alls af karbol!
Jag kände mig icke i mitt esse. Om han ändå
hade grälat en smula eller dansat dåligt. Men
intetdera. Han dansade gudomligt och med det mest
intagande leende i världen.
Kurgästerna, som på nioslaget hade gjort sig i
ordning att lämna sällskapsrummen, stannade
förvånade vid åsynen af deras stränge läkare,
hvilken svängde omkring efter tonerna af: »Venus,
Venus.»
»Dansa! Dansa!» uppmanade jag under lifliga
nickningar, och jag lyckades äfven att få alla de
närvarande att ta’ sig en munter vals. Då denna
var slut, satte jag 111ig vid pianot och dunkade en
polka, en pas de quatre och en mazurkä, hvilka
af alla lifligt bisserades.
Då den sista tonen förklingat, slog klockan elfva,
och stämningen var lifvad och glad.
Jag triumferade.
Min mor skakade på hufvudet.
Med ett stolt leende bjöd jag doktorn farväl.
Han behöll min hand en sekund i sin, under det
han långsamt sade:
»Opponere er morsomt —ja visst — men hvad
har De for det, hvad er Takken? Ni känner Erik
Böghs visa, icke sannt? Hvad stränga ord och
förmaning måhända ej förmått, det skall säkert detta
åstadkomma.»
En bugning, och han var — putz weg! Och
tillbaka stod jag med en stor droppe malört i min
glädjebägare; jag såg en trots alla protester från
mitt inre —• stor och brun — och smakade den
sedan — — —- puli!
Den 9 december 1901.
Legat till sängs en hel vecka! Jo, det är snyggt
Allt sedan dagen efter den där dansaftonen.
Vaknade på morgonen med tilltäppt hals —
följden af promenaden mot vinden, sa »han».
Feber —- af samma orsak —- och illamående,
hummern, salladerna, kaffet — påstående ur samma visa
källa — — ytterst nervös — dansen.
Min mor skickade efter doktorn, och han kom,
medan jag ännu låg.
»God dag! Hur står det till?» sa’ han nog
så spetsigt.
»Tack bra!» sa’ jag, så godt min tillsnörda hals
det tillät.
Han kände på pulsen, såg mig i halsen och
mätte temperaturen.
»Skulle ordinera en promenad mot vinden i
denna charmanta storm, två präktiga humrar med
olja och ättika, glace och kaffe! Öch så en liten
dans! Jag skrifver upp något här; men det är
absolut icke nödvändigt att sända efter det. Fröken
behöfver ej ligga, kan godt stiga upp!»
Allt det där rabblade han upp med den
likgiltigaste min i världen, under det mina tinningar
bultade, och det kväljde mig, då han nämnde mat.
Mitt blod steg i häftig svallning uppåt och färgade
mitt ansikte eldrödt.
»Jag ligger naturligtvis, kom det tjockt ur hal-
sen — och mamma är 110g snäll att låta jungfrun
springa efter medikamenten^!»
Jag vände ansiktet mot väggen och slöt ögonen.
»Första valsen är naturligtvis min, fröken?» —
Jag drog täcket upp 0111 öronen.
»Och vill jag, innan jag går, lämna er dessa
flata stenar, såsom varande särdeles lämpliga i och
för »smörgåskastning». Och så till slut vill jag
såsom en glädjande nyhet nämna, att tillståndet bland
kurgästerna är i dag —- mindre godt.»
»God morgon!»
Så gick han.
Fastän jag dragit täcket öfver hufvudet, så
kilade hvarje ord som en hvass liten pil genom tvg
och dun in i örat, och kilade och marterade värre
än — — — —
Jag hörde dem om och 0111 igen, de där orden
och svor honom evig fiendskap, som sagt dem, och
dock var det något, som tilltalade 111ig, jag vet
icke hvad.
Jag låg som sagdt i sju dagar, långa, kvalfulla
med nätterna fyllda af yrsel, och dagarne pinande
på grund af hans besök.
»Ligga ännu? Alldeles öfverflödigt! Charmant
smörgås-kastnings-väder i dag! Fått en gäst 1111,
som är en mästare i att spela dansmusik! o. s. v.»
Så ljöd min »väns» hälsning, då ban kom
under dessa sju dagar.
Men så i går sporde jag honom kort:
Forts. sid. 220.
ÄRKEBISKOPEN AP CANTERBURY. †
Efter fotografi,
I len 23 dec. afled ärkebiskopen af Canterbury, d:r Frederick
Temple i en ålder af öfver 80 år. Anda tills efter de
ansträngande kröningshögtidligheterna nyligen, har åldringen
varit vid god hälsa, men dessa ansträngningar, och senare de
som följde förhandlingarne i parlamentet om skolbillen,
synas ha brutit krafterna. Med titeln ärkebiskop af
Canterbury, engelska kyrkans primas, följer också rangen såsom
Englands förste Peer. Den årslön, som är anslagen till den
höga posten, är icke mindre än närmare 400,000 kronor.
- 219 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
