Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 11 Januari 1903 - Ur häfdernas kuriosa. VI. »Då vi skulle taga Madagaskar» af P. M. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
rdr, som sjöröfvarne bjudit den engelska regeringen,
verkade liksom bländande på Leutrum och d©
svenskar, som han delgaf saken.
Sjöröfvarnes sändebud behöfde ej mera än en
vink, så infunno de sig. I juli 1718 finna vi i
Strömstad, som då var konungens högkvarter, en viss
Morgan, f. d. engelsk sjömilitär, och en monsieur
Monneny stadda i lifliga underhandlingar med konung
Karl och hans rådgifvare. Saken var snart
uppgjord. Monneny, som skall hafva kommit direkt från
sjöröfvarnästet, bjöd. nu t. o. m. mera än de 180
millionerna. Och den 24 juni utfärdade konung Karl
ett »Pardon-Placat», hvarigenom han till svenske
undersåter upptog samtliga »kapare» på Madagaskar
samt öarne S: te Marie och S: t Maurice. Millionerna
ville han emellertid (för formens skull l) ej mottaga
såsom gåfva eller betalning, men de skulle få
»insättas i de svenska fonderna, mot åtnjutande af
sedvanlig ränta» — hvilket nog var en tämligen hårfin
skillnad under då rådande förhållanden.
Konung Karl var, som alltid, »rask i
vändningarne», —■ och omedelbart efter nämnda »placats»
utfärdande kreerades Morgan till svensk guvernör på
S: te Marie, som skulle bli den nya koloniens
hufvudort. De förra sjöröfvarne skulle träda i svensk
tjänst, medan till Madagaskar och S: te Marie
utsändes svenska kolonister. Morgan kunde genast
utresa till kolonien, åtföljd af sekreteraren Otto
Klinckowström, en kapten Mandel, öfverkommissariön
Nererius (sedermera adlad von Nerées) och en
ingeniör Kahlmeter. Dessa skulle undersöka landet
med hänsyn till den förestående kolonisationen;
särskildt skulle Kahlmeter undersöka möjligen befintliga
grufvor och dylikt. »Med hemliga instruktioner» skulle
medfölja öfverstelöjtnant Karl Wrangel; antagligen
skulle han mottaga och hemföra de efterlängtade 180
millionerna...
Morgans och Monneny’s anhållan att för
öfverfarten till Madagaskar få låna ett svenskt
örlogsfartyg kunde emellertid ej af konung Karl bifallas,
»med anledning af rikets närvarande trängande
tillstånd». Sjöröfvarombuden åtogo sig därför att i
fransk eller spansk hamn utrusta på egen
bekostnad ett fartyg; och för att medfölja detta, afreste
de nyssnämnda svenskarne till Paris, att där
afvakta händelsernas vidare utveckling.
Då kom underrättelsen om — skottet vid
Fredriks-hald den 30 november...
Världshistoriens ur stod liksom still några
sekunder. Hvad skulle nu ske? Äfven
Madagaskar-affären fick finna sig i att för tillfället bli skjuten
åt sid ~ Ja, svenska sändebudet i Paris var nog
klok och djärf att helt enkelt fråntaga Morgan hans
guvemörsfullmakt, med hvilken denne
komprometterade de svenska myndigheterna, i det han
inblandade sig i Law’s svindlerier och spekulationer. Han
hade verkligen lyckats intressera denne och hans
finansvänner för sitt företag — hvadan han
naturligtvis måste taga mycket illa vid sig att så plötsligt
bli beröfvad sin fullmakt.
Emellertid var ej saken därmed slut, ty Rådet
härhemma, dit ministern naturligtvis inrapporterat
det skedda, ansåg sig, af »consideration för
högst-salig Hans Kongl. Majestät» icke böra neka Morgan
en ny fullmakt, som således underskrefs af Ulrika
Eleonora och utsändes till Paris.
Nu hade Morgan sin fullmakt igen, men då —
stupade Law och alla hans bolagsmän . . .
Nya ansträngningar att skaffa pänningar. Och.
då detta efter stora svårigheter lyckats, då —
abdikerade Ulrika Eleonora, och så behöfdes ny
fullmakt. En sådan gafs också af Fredrik I, men
under tiden hade nästan hela år 1720 förgått. Det
hvilade tydligen ett olycksöde öfver expeditionen.
Med följande år, 1721, såg det emellertid ut,
som om en bättre tid skulle randas. Man fick
nu omsider fred hemma i Sverige, men det
utarmade och ruinerade landet kunde nu sannerligen
mer än någonsin behöfva sjöröfvarnes på
Madagaskar millioner. Och så beslöt Rådet att nu aktivt
deltaga i företaget och bistå vid expeditionens
utrustande. Tre mindre fartyg iordninggjordes och
försågos med armering, ammunition och proviant,
hvarpå de under en kapten Ulrich afsändes till v^adiz,.
där Morgan och de svenska herrarne, som nu i
öfver tre år gått och drifvit i Paris, skulle
inställa sig.
På nyåret 1722 inträffade verkligen Ulrich i
Cadiz och sammanträffade där med en
sjöröfvare-kapten Galloway, som lyckats utrusta ett fartyg i
engelsk hamn. Något senare kom äfven Morgan med
ett fartyg, —< så att nu såg det ut, som om
verkligen »der vilde blive noget av».
Men då man så ändtligen skulle afsegla, kommo
i rätt tid kreditorer från norr och söder, östan och
västan och lade beslag på både skepp och folk.
Ulrich och hans fartyg, som ju voro svenska kronans
egendom, vågade man sig val icke på, -— men hvad
skulle ban företaga sig utan både »guvernören» och
de svenska expeditionsmedlemmame ?
Han afhögg denna gordiska knut genom att helt
enkelt återvända hem till Sverige, — medan Morgan
och hans olyckskamrater än en gång befunno sig
förflyttade till Paris. På nyåret 1723 kom det
visserligen order från Stockholm, att expeditionen skulle
återupptagas, men i samma vefva anmälde svensko
ministern, att Otto Klinckowström träffat en
öfverenskommelse med Morgan och sjöröfvarne, hvari han
öfverskridit sina instruktioner och sin befogenhet.
Det tyckes som om den svenska regeringen nu
ändtligen blifvit uppledsen på hela saken, — och
så kom till på köpet i detsamma underrättelsen, att
. .. sjöröfvarne på Madagaskar ej mera funnos till! !’
Deras vilda framfart, hade nämligen slutligen så
uppretat sjömakterna — engelsmän, fransmän,
spaniorer och holländare — att de förenat sig om deras
bekämpande. Och ungefär just vid denna tid
lyckades det den allierade flottan att i grund förgöra
de svaga spillrorna af detta nya Jomsborgs makt.
— — — Därmed var således »sjöröfvarnes på
Madagaskar» saga all. Men planen till en svensk
kolonisation af den väldiga ön lefde ännu kvar en
tid. Så lyckades en kapten Spaak att vid 1726—27
års riksdag bilda ett bolag, som skulle ha nämnda
kolonisation till syfte. Saken visade sig emellertid
outförbar; men de fleste af bolagsmännen återfinnas
bland de personer, som fyra år senare, 1731,
stiftade det längre fram så rika och mäktiga »Ostindiska
kompaniet», — som således på visst sätt kan anses
»å sidolinien» förskrifva sig från Karl XII: s
äfventyrliga Madagaskar-planer. På samma sätt hade också
i Danmark äfventyraren Huguetan, »grefve af
Gyldenstern, och hans son Desmercières gifvit upphof åt
det danska ostindiska kompaniet.
— — — Ja, mera ha vi ej att tillägga om den
kuriösa episod i vår historia, »då vi skulle taga
Madagaskar».
— 230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
