Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 18 Januari 1903 - Ett återseende. Af N—l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT ÅTERSEENDE.
Skiss för HVAR 8 DAG af N~l.
»Hallå!»
»Är det Annie?»
»Ja, hvem är det ?»
»Goddag! Känner du icke igen Nina?»
»Är det du, Nina, goddag, goddag!»
»Har du lust äta middag hos oss i dag, så
träffar du en gammal vän?»
»Är Nils kommen?»
»Jo du, han kom och alldeles öfverraskad!’ oss
i dag på förmiddagen. Han hade rest med båt från
Hamburg.»
»Så underligt det skall bli att återse honom!»
»Nå, alltså kommer du?»
»Ja tack, men icke till middag, ty då får jag ju
så snart gå till kontoret igen, utan jag kommer
hellre i kväll, när arbetet är slut.»
»Ja, välkommen, när du kommer!»
»Tack, adjö!»
Jaså, Nils hade kommit hem, och hon skulle
nu återse honom efter 20 år! Det dansade rundt i
Annies hufvud, då hon gick tillbaka från telefon till
sina kontorsböcker, och den eljest så plikttrogna
flickan arbetade icke mer i dag med sin vanliga kraft
och energi. Hon öfverraskade sig själf med att sitta
och stirra i böckerna, siffrorna blefvo ord, ai orden
bildades meningar och hon läste i minnets bok, hvad
som tilldragit sig för 20 år sedan.
Hon var då 17 och han 20 år. Hon var på
sommaren inackorderad i hans föräldrahem pä
landet. Han hade just kommit hein från Tekniska
högskolan i Stockholm och skulle inom kort tillträda
en förmånlig plats i Indien. De sågo hvarandra dä
för första gången. Det dröjde ej länge, förr än tvä
par blå ögon sågo in i hvarandra, det ena frågade,
det andra svarade, och båda voro nöjda, ty de läste
just, hvad de önskade.
Några orcl om kärlek växlades aldrig mellan dem.
Det såg ut, som föräldrar och syskon nästan gingo
och väntade på ett afgörande, som skulle förhindrat
hans resa, ty de sörjde mycket däröfver. Tiden
gick och dagen före Nils’ afresa var inne. Sista
aftonen i hemmet var nästan hjärtslitande. Annie
förhöll sig passiv, till det yttre lugn. Vid alla
möjliga tillfällen sökte hans ögon hennes och fingo svar.
Följande dag reste fadern med Nils till
närmaste järnvägsstation och därifrån till Malmö för
att se honom gå ombord på ångbåt, direkt till
Indien. Annie stannade kvar för att trösta familjen.
Hon tyckte sig liksom läsa en och annan förebråelse
i deras ögon, men icke ett ord förrådde deras i
tysthet närda önskningar. Slutligen reste äfven
Annie till sitt hem i Malmö, där hon, efter
genomgången kurs i en handelsskola, erhöll plats på
kontor. Men hvar sommar tillbrakte hon sin ledighet
i Nils’ föräldrahem på landet och betraktades
alltid som en kär dotter och syster.
Ett och annat bref erhöll hon väl i början från
Nils, men som han icke var någon s. k.
brefskrifvare —- skref t. o. m. ganska sällan till hemmet -—
så afstannade korrespondensen af sig själf. Ilon
fick ju i alla fall reda på, hur han hade det
genom de sparsamma bref, han sände hem, och en
hälsning fanns där nästan alltid till henne.
En sommar, då Annie som vanligt tillbrakte sin
ledighet på Solö •— Nils’ hem — kom det bref från honom,
däri han lät förstå, att. han tänkte förlofva sig.
Meddelandet härom gjordes Annie så skonsamt som
möjligt, men hon låtsade ej om hvad hon kände —
hon hade nog haft tid sätta sig in i, att han glömt
henne, och nog sårade det hennes fåfänga, då alla
grannarna däromkring högt uttalade som sin åsikt,
att Annie naturligtvis gick och väntade på Nils.
hvarför skude eljest den vackra, hurtiga och glada
flickan »gå där» och till på köpet nästan hvar
sommar dela ut en korg.
Annie gick nu och väntade på den officiella
underrättelsen om förlofningen och undrade, om han
äfven skulle skicka henne en sådan, men månad
efter månad förflöt, och intet hördes af. Så
berättade Nils’ systrar henne, att de kunde förstå af
hans bref, att han fått en korg, och ett, tu, tre
kom det underrättelse, att han var gift — — med
en annan.
Alla förstodo, att det skett i uppbrusningen
ögonblick och undrade, hur det skulle gå, Annie
icke minst.
De fingo veta, att hans hustru var född af
danska föräldrar, som flyttat ut till Indien; det var
ju alltid en tröst, att hon härstammade från
Skandinavien, hon skref bref till Nils’ hem på ren danska.
Så förgingo några år, och Annie fick höra, att
han hade tvenne barn — en flicka och en gosse,
men hans hustru var sjuklig, och hans bref andades
allt utom lycka. Nu hade han själf blifvit sjuk
och af doktorn ordinerad, att resa till Sverige en
tid för att hvila.
Nu var han alltså kommen. Hurudant skulle
återseendet bli?
Annie ryckte upp sig och tittade sig liksom
yrvaken förskräckt omkring, om någon tilläfventyrs sett,
att hon ett ögonblick sväfvat i en annan värld än
den vanliga, där hon på enformighetens färja
lotsades fram och tillbaka mellan stationerna »Debet»
och »Kredit». Med sin vanliga viljekraft började hon
arbeta, i det hon tystade sitt hjärtas slag med —
Annie, kom ihåg, att han nu tillhör en annan.
»Nu är han en annans», »nu är han en annans»,
ringde det i Annies öron, då hon på aftonen begaf
sig till Ninas — Nils’ systers — hem.
Hon höll handen tillbaka, då hon skulle ringa
på tamburklockan, för att liksom hämta andan —
ett ögonblick därefter omslöts hon af ett par starka
armar. Nå, Annie lugnade genast sitt samvete med,
att en broderlig omfamning midt i skötet af systerns
familj väl ej kunde vara något brott, och
stämningen var hela aftonen den gladaste. Nils var sig
lik, om än något bruten till hälsan, hvilket förlänade
de vackra blå ögonen ett uttryck af djupt allvar,
som de ej haft förut. De hvilade med lika stort
välbehag på Annie som för 20 år sedan. Ja, Nils
formligen tycktes berusa sig af hennes närvaro.
Annie var situationen fullt vuxen och behandlade
honom som en god vän, hvarken mer eller mindre.
Kanske det just var hennes glada otvungenhet, som
så bedårade honom.
Annie förebrådde sig själf, men kunde ej
tillbakavisa en känsla af ovilja, då han lämnade henne
ett porträtt af sig och sin familj, och det undgick
henne ej, att han mest framhöll barnen. Hon tvang
sig att se och beundra och ej låta märka, att det
ringaste missljud insmugit sig bland känslosträngarna.
De kommo öfverens om, att Annie skulle
begära sin ledighet detta år tidigare än vanligt —
redan i maj — för att få vara tillsamman med Nils
på landet. Han skulle nämligen sedan till norska,
fjällen. En varnande stämma inom Annie ropade
— res inte, res inte, men hon lyssnade ej därtill.
Hon var så säker på sig själf — han tillhörde ju
en annan.
Och så reste Annie en vacker majdag till Solö.
Det var glädje i det gamla hemmet, och den
minskades ej genom den glada Annies ankomst.
— 243 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
