Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 18 Januari 1903 - HVAR 8 DAGS Novellblad. XXXI: Konstnärsidyll. Parisernovell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD XXXI.
KONSTNÄRSIDYLL. Perisernovell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Han stack flickans arm under sin, då de
äntrade upp tör den brokiga gatan och stego in på
»Cale des Artistes». »Madame la Patronne», hvilken
satt innantör sm disk, näisade dem nådigt, och de
slogo sig ned vid ett af småborden.
De voro knappt mer än barn. Gossen — hvars
fint tecknade drag väl öfverensstämde med
ansiktets blekhet var skulptör, förälskad i sin konst —
och i den strålande vackra flicka, som satt vid hans
sida.
För omkring sex månader sedan hade de
ingått ett af dessa hastiga äktenskap, hvixka
förståndigt folk gärna kalla förhastade. Båda voro
ensamma och utan vänner i vänden. Båda fmgo
arbeta hårdt för sitt knappa lefvebröd.
Deras »ménage» vid Rue d’Orsel var ett ideal
för ett litet konsuiärshem, ehuru deras gemensamma
inkomst pr vecka knappt belöpte sig till trettioiem
francs.
Ateliern drog större delen af inkomsten, så att
mycket blef icke öfver att spara. Emellertid fingo de
då och då en liten extra inkomst, när han
lyckades sälja en statyett, och sådana högtider firades
med en liten fest på favoritkaféet.
De voro verkliga små fester som sålunda
improviserades. Intet bekymmer tyngde deras sinne, och
de grepos af en verklig lifsglädje.
Men så infunno sig bekymren en vacker dag.
Pierres hälsa blef mycket vacklande, och slutligen
nödgades han intaga sängen. Lola gick hvarje dag
titi sitt arbete, men de få francs hon förtjänade
räckte knappast till att hålla kropp och själ
tillsammans. Hon var tvungen att sitta vid sin
älskade makes sida och se honom så småningom tyna
af, emedan hon saknade medel att köpa den
kraftiga föda, han nu var i behof af.
En morgon hade han varit särskildt otålig och
han lät henne gå utan att gifva henne den vanliga
kyssen till farväl.
Klockan blef sju och hon återkom ej som hon
brukade. Klockan slog nio och han blef ännu mer
orolig. De långsamma timmarne skredo framåt, men
Lola kom ej tillbaka. Ängslan grep honom och
slutligen föll han i en orolig slummer.
Då han vaknade fann han att han låg i en säng
på sjukhuset.
»Lola», sade han svagt.
Systern kom till hans sida.
»Hvar är Lola?» frågade han ånyo.
»En herre förde er hit i dag på morgonen»,
svarade hon.
»Hvem ?»
»Monsieur Leston.»
»Äh! Paul. Men jag förstår ej!»
»Han är här nu igen.»
En lång, tämligen ung man nalkades hans säng.
»Ar du bättre, Pierre?» frågade han. »Jag kom
till dig i morgse, och då jag fann dig ensam och
medvetslös, förde jag dig hit.»
»Hvar är Lola?» frågade han med sorgsen
stämma.
»Du var ensam», svarade hans vän.
»Gå och se, om hon finnes där», bad han
bevekande.
Hans vän gick, men återvände snart för att
meddela, att det ej fanns någon i hans lilla våning.
Dagarne gingo och Pierres kraftlöshet fortfor.
Men så småningom inträdde en liten förbättring. Lik
väl var han mycket orolig. Lolas försvinnande ängs
lade honom. Han kände smärtan öfver att Lola
öfvergifvit honom så hårdt, att han knappast ville
lefva.
Då han fullkomligt återvunnit sina krafter, kom
Paul och återhämtade honom och tillsammans foro
ditin Rue d’Orsel.
»Lämna mig, Paul», sade Pierre, så snart han
kom in i sin atelier, »jag skulle vilja vara ensam
en stund.»
Rundt om funnos skisser och fotografier af Lola
och själfva mästerverket stod midt i rummet. Den
kalla marmorn syntes håna honom. Huru minnet
af flydda lyckliga dagar trängde sig in på honom l
Huru glad var han ej, då hon brukade sitta bredvid
honom!
Hans kärlek till henne öfverväldigade honom, ocli
han kastade sig på soffan i det han brast i häftig
gråt.
Dörren öppnades sakta. Lola visade sig i
dörröppningen och gaf till ett gladt skri, då hon igen
kände sin älskade.
»Pierre — min Pierre!»
Hon rusade emot honom.
Han reste sig och stirrade sorgset på henne.
Hvad var det för en flicka, som stod framför
honom? Det var ej hans lilla Lola. Denna
ståtliga figur i siden och sammet. På hennes hand blix
trade juveler, och han förskräcktes.
»Hvar har du varit? Hvarför öfvergaf du mig?
Hvarför mottager du mig på detta sätt?» frågade
hon med tLlbakahållen andedräkt.
»Hvarför öfvergaf du mig?» frågade han allvar
ligt. »Och —»
»Jag öfvergaf dig ej», ropade hon passioneradt
»Jag kunde ej se dig svälta ihjäl, därför att vi sak
nåde pänningar. Jag tyckte att jag måste finna pä
en utväg och jag gick till Gervaise. Han gaf mig
sysselsättning med det samma. På vägen hem blef
jag öfverkörd af en droska.»
Pierre tog ett steg emot henne.
»Se», ropade hon ifrigt, i det hon drog sina hår
lockar åt sido och visade ett knappast läkt sår.
»De förde mig till lasarettet», fortsatte hon
något lugnare, »och då jag kunde återvända, var du
borta. Jag har varit här hvarje dag och hört efter
dig.»
»Pierre!» Hon sträckte ut armarne emot honom.
»Och de där?» frågade han och vidrörde ringarne
på hennes fingrar.
»Vet du det ej ? Har du ej sett tidningarne ?
Jag har blifvit en ryktbar skådespelerska», ropade
hon hänförd.
»Och —»
»Jag har funnit min man — hvad mer kan väl
">n dödlig begära?»
Han slöt henne i sina armar och kysste henne
ömt.
— 256 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
