Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17. Den 25 Januari 1903 - Ur häfdernas kuriosa. VII. Den falske Karl XII. Af P. M. G. - D:r von Holleben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 26<J.J
vardt välbeställd »gesäll» i yrket och begaf sig med
sitt gesäilbref till Stockholm. Men nu hade olyckorna
börjat skocka sig öfver den svenska stormakten, sä
att för de fredliga yrkena fanns allt mindre plats,
för deras idkare allt sämre utsikter.
Där fanns näppeligen på den tiden någon annan
utväg för en ung man än att »ge sig in under
Militien». Benjamin Dyster tog värfniog och gjorde
några år tjänst i våra Östersjöprovinser.
Emellertid skall han icke ha varit at det ämne, hvaraf
en sannskyldig »carolin» danades. Han var en
dry.c-keshjäite och en störskräilare — samt tyckes
dessutom lia helt och hållet saknat alla grundsatser,
ja, så godt som alla moraliska begrepp. Ej ens
förräderi torde ha varit honom främmande.
Åtminstone finnes all anledning att antaga det han
under några år, från hvilka man om honom
saknar alla underrättelser, uppehållit sig i det
nygrundade ryska S: t Petersburg. Han skall där hafva
drifvit någon handtverks- och handelsrörelse; czar
Peter ville gäma till sin nya hufvudstad draga alla
utländingar, som voro! »i alla industrier förfarne».
På ett eller annat sätt måtte det dock lia gått
omkull för Dyster, ty ett par år efter Karl XII:s
fall uppenbarar han sig åter i Sverige. Antagligen
trodde han, att det skulle visa sig lönande att —
sedan Sverige nu åter fått fred — uppträda där
med reklamationer och anspråk på belöningar. Han
framställde rätt stora fordringar till kronan på
ersättning för påstådda förluster vid ryssarnes infall
i »Viborgska landet», där hans föräldrahem som sagdt
legat. Vidare framställde han anspråk på
utbekommande af flera års löneförmåner från sin tjänst
»under Militien»; hvarjämte han förklarade sig kunna
lämna viktiga upplysningar rörande det inre
tillståndet i Ryssland, där han påstått sig ha hållits som
fånge.
»Adjutanten» Dyster (så titulerade han sig själf)
fann emellertid döfva öron, hvart han vände sig.
Det fanns allt för många, som erinrade sig honom
och dementerade såväl hans påstådda »lidna
förluster) som lians minst lika tvetydiga krigiska dater.
Dyster befann sig därför mot slutet af 1724 på
bar backe. Att söka sysselsättning i sitt förra yrke
tyckes ej ha fallit honom på läppen. Däremot kom
han på en idé, som tycktes honom kunna gifva
utsikt till att någon tid bortåt lefva på andras
bekostnad, hvilket alltid varit hans sträfvan. Han hade
ej kunnat undgå att uppsnappa ryktena om, att
Karl XII... »försvunnit», d. v. s. på något sätt
brakts ur vägen af de höge herrarne. Hvad . . . om
han skulle .. . ?
Det torde vara omöjligt att säga, huru lian
kommit på idén — kanske helt enkelt genom det
faktum, att han verkligen i flera hänseenden, växt,
hållning, kroppslängd och hufvudets form, var
ganska lik den store konungen. Särskildt pannans
hvälfning och läpparnes form skola ha erinrat om
honom. — Emellertid är det nästan troligast, att han
rean nu vardit »mindre tillräknelig» till följd af ett
utsväfvande lefnadssätt^ sviter.
Huru som helst: vid nyårstid 1725 beger han
sig ut på vandring. Hos en gammal karolin, som
bodde nära Uppsala, ger han sig tillkänna såsom
konung Karl. »Herrarne» hade låtit begrafva en
skjuten krigare, som liknat konungen. Till en början
befallde emellertid Dyster den strängaste
tystlåtenhet. Han tyckes blott lia velat »lefva gratis» på
den gamle knektens och några lika lättrogna
kringboendes bekostnad.
Detta gick också bra till en tid, men så —
kom ett rus och förstörde alltsammans! Efter en
större pokulering befallde Dyster veteranen att
begifva sig till Uppsala och åt landshöfdingen där, frih.
Magnus Cronberg, öfverlämna en skrifvelse. Den var
undertecknad med Carolus och innehöll en
befallning till landshöfdingen att oförtöfvadt inställa sig
hos sin »rätte konung».
Landshöfdingen kom, men fann Dyster
fortfarande berusad (eller tokig?). Efter »åtskilliga svåra,
expièssioner» från Dyster lät landshöfdingen arrestera
honom.
Till Stockholm kom han den 25 januari 1725.
Här tillsattes naturligtvis genast — man befann sig
ju i den s. k. Frihetstiden — en »kunglig
commis-sion». Ordförande var själfve Fehman,
justitiekans-lern, beryktad från blodsdomstolen mot Görtz. —
Dyster föll genast till föga. Han försökte förklara
det bela som ett skämt; bland annat visade han,
att under »Carolus» i brefvet till landshöfdingen stod
»E. I. H.», hvilket skulle betyda: »er i himlen»!
Jämte Dyster stodo inför domstolen till rätta eni
piga, som förmått en skrifkunnig soldat att skrifva
ett bref till dalkarlarne, som däri manades att resa
sig; vidare nämnde soldat, ännu en dylik, en
trädgårdsmästare, som burit brefvet till Dalarne (och
verkligen fått det uppläst vid en del
sockenstämmor däruppe!) samt en skräddare. Således, som
man ser, inga vidare representativa personligheter.
Alla sex dömdes i mars månad till döden. De
benådades dock allesammans — men egendomligt nog
förfor man nästan hårdare mot Dysters
»medbrotts-liogar», än mot honom själf. Han fick schavottera,
bunden vid en påle och hållande sitt eminenta bref
i hand, å alla Stockholms torg den 8—10 mars 1725,
—- men därpå fördes han till Danviks hospital att
där såsom vansinnig förvaras till sin död. De öfriga
5 stackars konspiratörerna fingo däremot utstå
»gatu-lopp och risslitning».
Fem år tiilbrakte »den falske Karl XII» på
Danviken, efter allt att döma vorden verkligt
vansinnig efter schavotteringen.
D:R von HOLLEBEN.
Herr von Holleben, Tysklands hittillsvarande
sändebud hos den amerikanska regeringen, har
plötsligt fått tjänstledighet, enligt det officiella
meddelandet, på grund af sjuklighet. Men sjukligheten
torde icke vara det egentliga skälet till denna
tjänstledighet under en tid, då sändebudets närvaro i
Washington på grund af förvecklingarna med Venezuela
synes vara nödvändigare än under hela den tid v.
Holleben representerat Tyskland i Washington.
Andra anledningar lära förefinnas, och tjänstledigheten
betyder helt enkelt, så har hela tyska pressen
obe-stridt förkunnat, en mildare form för v. Hollebens
hastigt påkomna afsked från sändebudsposten i
Washington och från den diplomatiska banan
öfverhufvud. Det lär vara storpolitiska hänsyn i förhållandet
mellan England, Tyskland ocli Amerika, som bringat
v. Holleben till fall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
