Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 8 Februari 1903 - Fru Körsbärsblomma. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
lade säkert ej mycket öfver, att hennes idealiska
äktenskap en dag skulle upphöra och äfven hon i
framtiden komma under en japansk svärmors välde.
Äfven från en annan synpunkt var detta äktenskap
idealiskt för fru Körsbärsblomma. Hon var ju
ensam hustru och detta är i Japan något ganska
ovanligt. En japan räknar ingalunda för rof att helt
officiellt ha en eller flera bihustrur och han bar
det alldeles säkert, om han blott har råd därtill.
Ej heller anser han det olämpligt att vara försedd
med bihustrur under smekmånaden — eller rättare
sagdt, detta ord och detta begrepp är okändt i
Japan. Vid de japanska giftermålen spelar kärleken
ingen roll, giftermål och kärlek äro två saker som
ej höra tillsammans.
För främlingen var äktenskapet möjligen ej fullt
så idealiskt som för fru Körsbärsblomma. Det fmns
något hos japanskan, som stundom gör nöjet att
vara förmäld med henne något tvifvelaktigt — detta
är hennes hårklädsel, den omsorg hon nedlägger på
densamma och den rent af paniska förskräckelse
hon visar för att få den på något sätt derangerad,
åtminstone de dagar hårfrisörskan ej skall komma.
Detta är en pröfning och en nästan än värre är,
då hårfrisörskan kommer och sitter på ens golf flera
timmar.
»Förhåll dig lugn och akta mitt hår», säger
Körsbärsblomma med sin ljufvaste röst vid hvarje försök
till närmande de dagar hårfrisörskan ej väntas.
Äfven andra stötestenar finnas. För en japan är nog
det japanska hemlifvet i den ringa mån sådant
existerar bra, men för en främling blir det ständiga
sittandet, liggandet och vistandet på golfvet i
längden tröttsamt. Åtminstone då man är en sådan
stugsittare som en förälskad människa under
smekmånaden i Japans sommarvärme. Man blir mjuk,
nära nog upplöst i benen, man får ondt i ryggen
och känner en vild längtan efter en resårmadrass
och en stol.
»Och ett råd vill jag ge er», sade främlingen,
»om ni tänker gifta er i Japan, så skaffa er först
en månads öfning i att ligga med hufvudet på
trä-pall. Ni skall visserligen genom ert maktbud kunna
införa hufvudkudden i er bostad, men er hustru skall
tvina bort, om hon ej får sofva på träpall och hon
skall för hårets skull knappt underkasta sig att hvila
sitt hufvud mot en kudde. Och för er, att på träpall
drömma ljufva drömmar om er älskade skall visa
sig smärtsamt nog, om ni ej har öfning. Äfven ett
annat, råd kan vara af värde. Försök ej att utan
allvarliga förberedelser kyssa er hustru. Hon
kommer att känna sig kolossalt upprörd öfver ett så
ohyggligt tilltag och ni kommer att få läpparne fulla
af mjöl och karmin. Emellertid är det ej omöjligt,
att genom ihärdigt arbete lära japanskan att kyssas,
i alla händelser är detta lättare än att förmå henne
att afstå från att måla sig.»
»Tre dagar efter bröllopet», berättade
äfventyraren vidare, »satte vi oss i en rikshå och åkte på
visit till svärfar, den ärade Kamakura. Vid detta
tillfälle bar O Sakura San en körsbärsfärgad dräkt
och var vacker som en dag — men o ve, hon var
nykammad och nymålad. Den ärade Kamakura
underrättade det nygifta paret, att han låtit legalisera
äktenskapet, det vill säga hos myndigheterna gjort
anmälan om sin dotters afflyttning. Detta är allt
som behöfs, myndigheterna anteckna affiyttningen och
saken är klar. Efter den officiella visiten hos
hustruns föräldrar får det nygifta paret vara i fred,
inga visiter förekomma, möjligen gör bönemannen
ett besök för att se till hur hans affär slagit ut.
»Slutligen nalkades», sade äfventyraren, »den tid,
då plikten tvang mig att lämna Japan. Jag gick
en dag till den ärade Kamakura och sade honomr
att nu måste deima sommarsaga slutas för så vidt
han ej ville tillåta mig att bortföra O Sakura San
till Europa. Nej, detta ville den ärade Kamakura
ej. Vi bugade oss djupt för hvarandra, vi tackade
hvarandra ömsesidigt för ett hyggligt bemötande och
jag fick sittande på golfvet göra min reverens för
min svärmor, som snart kunde kallas min f. d.
svärmor. Så begaf jag mig till professorn, bugade mig
äfven här djupt, och tackade professorn och
professorskan i deras egenskap af mina f. d. föräldrar.
Professorn ombads att anordna skiljsmessa,
naturligtvis blott för formens skull, då saken ju redan
från början var klar och afgjord. Och under det
professorn, medveten om sin värdighet, anordnade
de nödiga formaliteterna, gick äfventyraren till fra
Körsbärsblomma och frågade henne, hvilket minne
hon ville ha af sommarsagan. Fra Körsbärsblomma
tog saken praktiskt, bad att få betänka sig samt
frågade slutligen, hvilken dag hennes herre ämnade
resa och hvart. Jo, om en vecka med ångbåten
till Shanghai. Som minne af sommarsagan, anhöll
hon då, att efter skilsmessan få åtfölja sin f. d.
herre till Shanghai, där hon ville bli öfverlämnad
i en sin där boende farbrors vård.
Skilsmessan i Japan försiggår lika enkelt som
giftermålet. En anmälan till myndigheterna att
hustrun flyttat, är tillräcklig. Enligt Konfucii lagar
har mannen rätt till skiljsmessa i följande fall •—
olydnad, omoraliskt lefnadssätt, svartsjuka — mot
bihustrurna — smittosam eller obotlig sjukdom,
pratsjuka, tjufaktighet. Praktiskt taget kunde han
skiljas, när det honom behagade. Ar 1890 publicerades
visserligen en ny lag, men den har i afseende på
dessa förhållanden aldrig trädt i kraft. Och det torde
visa sig fåfängt att lagstifta i detta fall.
Rättigheten till skiljsmessa, är en gammal förmån, som
den japanske mannen ej låter beröfva sig.
Emellertid förekommer skiljsmessa hufvudsakligen bland de
fattigare klasserna. De förnäma och rika bry sig
ej om att besvära sig därmed. Kvinnan i ett
japanskt hem spelar en så underordnad roll, att det
ej lönar sig att bråka för hennes skull. Hon kan
gärna stanna, det kostar ju så litet och mannen har
sina bihustrur.
På Shanghaibåten afslutades främlingens som
marsaga och i Shanghai öfverlämnade han sin f. d.
hustru i hennes ärade farbroders vård. Farbrodern
adopterade henne och gifte snart bort henne med
en i Shanghai bosatt japansk köpman. Där lefver
nu fru Körsbärsblomma hos sin japanska svärmor,
och där kan hvem som vill af hennes karminfärgade
läppar få höra mera om denna sannfärdiga liistoria-
Men säger man, hvad är nu fra Körsbärsblomma
för en slags människa, som vill vara med om ett
sådant lif? Jo, idealet för en kvinna är hon och
det. är de japanska kvinnornas förtjänst, att man
trots allt ej kan undgå att älska Japan. Hur det
är möjligt att den japanska kvinnan, såsom hon
behandlas kan vara sådan hon är, och hur det är
möjligt, att en man kan vara en så oförbätterlig
egoist som japanen, därpå vill jag ej inlåta mig.
Den japanska kvinnans lif kan betecknas med
ettenda ord — lydnad. Så länge hon är ogift skall
hon lyda sina föräldrar, sedan hon blifvit gift sina
svärföräldrar och sin man, och om hon blir änka
sin son. Den mest högställda kvinna i Japan
undgår ej att vara isin mans tjänarinna, att arbeta för
honom, att buga sig till jorden när det behagar
honom att lämna huset för att gå ut på sina
enskilda äfventyr, att betjäna honom under måltiderna,
och att skiljas och packa sig i väg, då det så
behagar Hans Härlighet. Sällskapslif, i vår mening, exi-
- 294 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
