Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 21. Den 22 Februari 1903
- Georg von Rosen
- Marie Louise Myhrman
- En bikt. Af Gunnar Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉRS SVÄGERSKA.
ett porträtt, men äfven historiemålning af
beundransvärdt slag, »Den förlorade sonens återkomst» och
senast »Drottning Dagmars uppväckelse».
»Innehåll i konsten, ett rikt och djupt
mänskligt innehåll, synes vara det, grefve Rosen
förnämligast sträfvar till», säger en kännare af svensk konst.
»En nervöst kraftig energi är ett genomgående drag
i Rosens konst. — Han söker genom starka medel
nå en mäktig verkan — genom stilen i arbetet,
genom koloriten, genom behandlingen af detaljerna. —
I etsningarna och akvarellerna med motiv från
medeltiden eller 1500-talet har han trängt djupt in i
tidslynnet och fått ett ytterst karaktärsfullt uttryck
för dess sträfva och kantiga, klumpigt råa yttre,
som döljer ett osammansatt, ensidigt, kärft känslolif. —
Då Rosen ej diktat bilder ur en förgången tid, utan
framställt den verklighet, han haft för sina ögon,
har han visat en både djärf och kraftfull realism.
Också i porträtten har denna realism tagit sig
uttryck i en liffull, ibland på samma gång genialiskt
kraftig och reserverad karaktäristik, alltid nobel i
tanke och framställning.»
*
I n:r 38, I årg., återfinnes helsidesporträtt jämte
biografi af den berömde konstnären.
Amatörfoto. Kliché: Bengt Silfversparre.
Enkefru MARIE LOUISE MYHRMAN"
fyllde den 8 februari 90 år. Den vördade åldringen är
änka efter framl. kapten A. Myhrman samt svägerska till
biskop Esaias Tegnér.
EN BIKT.
Skiss för HVAR 8 DAG af Gunnar Green.
Det är en lördagskväll på ett af Stockholms
stora kaféer. De många ljuskronorna kasla sitt kalla,
lugna ljus ned öfver den stora salen och den stora,
sorlande människohopen. Bord vid bord öfver bela
salen, endast en liten smal väg tvärs igenom, på
hvilken vaktmästarna springa fram och tillbaka med
stora brickor. — — Genom det höga sorlet hörs
då och då musiken ljuda, som komme den långt
bortifrån.
Du sitter därinne kanske ej bara för spritens
skull; du tycker om att höra 9orlet af denna stora
människohop, som berättar för dig tusendens öden;
du låter dina ögon glida ut öfver alla dessa ansikten
för att finna ett, där de kunna stanna och undra,
ett ansikte, där lifvet själf plöjt in sina drag af
sorg eller glädje. Kanske stannar du vid en ung
man, som sitter ensam långt borta vid den ena
väggen. Kanske ser du på hans ansikte med de
fint skurna dragen, eller på hans stora frånvarande
ögon; eller kanske det är hela hans gestalt med
dess begrundande ställning, som väcker ditt intresse,
ty han sitter där, som om han ej alls hörde sorlet
omkring sig eller musiken, som just nu slungar fram
en populär varietémelodi, i hvars refräng publiken
skrålar med.
Musiken tystnar, och sorlet stiger högre och högre
genom det rökfyllda kaféet. — —
Så börjar den igen, musiken.
Det är »Suite ur Peer Gynt».
Då är det, ®om om han lyssnade; den drager
förbi Solveigs längtande sång, där svårmodet leker
i folkviselåten; Åses död, där hvarje ton, hvarje
ackord ljuder som ett därnpadt rop af förtviflan och
undran; de glida förbi alla dessa toner, som inom
sig gömma ungdomens hela lif: dess glädje och sorg,
dess längtan och besvikenhet. När de sista tonerna
dött bort, hördes någTa enstaka handklappningar här
och hvar, men för den stora hopen hade musiken
denna gång spelat förgäfves.
Han låter sina blickar glida ut öfver mängden,
och det kommer som förakt i hans ögon. Han ser
alla dessa unga män, med sina af sprit upphettade
ansikten, deras ögon med glans af sinnlig trånad
betrakta kvinnorna uppe på läktaren; han ser dessa
gamla män, som äro ruiner af människor, dessa, som
för en spottstyfver sålt den själ, de buro inom sig.
Han lät sina blickar glida öfver dem alla, alla–
ibland stannande vid ett ansikte, där det fanns något
att undra öfver, något, som stod öfver det, som
fanns hos alla de andra. — — —
Så satt han, tills han hörde en röst alldeles
invid sig:
»God afton, Thorkel, är du ensam?»
Han lyfte upp sitt ansikte, och det kom ett
gladt leende öfver det.
»Åh se, Arvid I Så länge se’n sist; vill du inte
slå dig ner här, jag är alldeles ensam, som du ser.»
Den nyankomne knackade på en vaktmästare,
gjorde sina beställningar, och snart voro de
inbegripna i ett lifligt samspråk. Sorlet hade stigit så högt,
att de knappast hörde, hvad de sade, fast de sutto
alldeles bredvid hvarandra.
De hade varit kamrater i skolan, dessa två,
Thorkel Berg och Arvid Hölje, ända upp till
studentexamen, och mellan dem hade uppspirat en vänskap,
så stark, som den endast kan bli, när två unga
människor länge följa hvarandra och gifva
hvarandra sina hemliga förtroenden. Arvid Hölje hade
särskildt blifvit fäst vid Thorkel, ty Arvids stora
medkänsla med alla lidande, hade i Thorkel funnit ett
kraftigt objekt för sin koncentrering.
Thorkel hade tidigt förlorat sina föräldrar och
stod ensam utan några syskon eller några närmare
anhöriga. En aflägsen släkting till hans far åtog
sig att betala hans studier upp till studentexamen,
och när Thorkel stod där, ansåg denne sig ha
uppfyllt alla de kraf, man kunde ställa på en så
aflägsen släkting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:38:06 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/4/0341.html
