Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 22 Februari 1903 - En bikt. Af Gunnar Green - Humbert-Processen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BIKT
Mina ögon häftade fast vid den slanka
kvinnofiguren, som aftecknade sina mjuka konturer mot den
röda aftonhimmeln. Det låg något af tung melankoli
•öfver stämningen, som grep mig, utan att jag kunde
göra motstånd.
Då hon vände sig om för att gå, hvilade
hennes ögon på mig, där jag satt alldeles framför henne.
Hennes ögon! Jag såg i dem hennes vackra själ;
hennes hår var mjukt, och brunt till färgen; det
benade sig öfver en smal, hvit panna.
När hon fick se mig, kom det som ängslan i
hennes ögon, och hon hviskade förvirradt: »Jag visste
inte, att, det fanns någon här.» Jag tog af mig
hatten och pladdrade en hel massa, som jag nu
inte minns, hvad det var. Jag pratade utan
uppehåll, för jag var rädd, att hon skulle gå, när jag
teg; så slutade min ordström med att jag presenterade
tmig. Det gled ett leende öfver hennes läppar, då
hon sade sitt namn: Astri Flodin.
Vi togo sällskap upp mot badorten, och vi gjorde
några reflektioner öfver badortens förhållanden. När
jag tog farväl, såg jag, att på hennes ringfinger
-glänste en bred förlofningsring.
Sedan träffades vi hvarje dag.
Hur skall jag kunna berätta för dig, hur vi
växte in i hvarandra dag för dag; hur vi lärde att
ikänna det hos hvarandra, som man annars skyr
att visa någon.
För mig har det varit som salighet, detta: att
■se henne komma mot mig, se den härliga, nobla
•enheten, och sedan dag för dag se allt mera och
•mera; tills man känner igen själen i rösten och
skälf-n in gen i ansiktet.
Jag gick där och var glad, som om det hårda
•och onda icke hade funnits. Solen brami klarare
än eljes, och jag började intressera mig för
människor, som jag annars ej alls brydde mig om.
Och om jag ibland anade, att detta ej kunde
fortfara, försökte jag slå från mig sanningen och
bedraga mig själf.
En dag tog Astri mig med hem till den villa,
där hon och hennes mor bodde. Hennes mor var
sjuklig, och det var för hennes skull, som de vi
stades vid badorten. Hon liknade mycket Astri, men
öfver hennes ansikte låg illusionslösheten och
tröttheten i skarpare drag än hos dottern.
Förr än den gången började jag ej på allvar
tänka öfver, under hvilka förhållanden de lefde, men
nu stod det klart för mig, att de måst kämpa en
hård dust med lifvet. Jag började ana något, men
jag slog tanken från mig. Det kunde ej vara så.
Det var som om Astris mor anat det, som fanns
djupt inne i mig själf, och som jag ej gifvit ord åt.
det, som är så stort, att jag ej vill nämna det
vid namn; som om hon anat det och i dolda
ordalag ville visa, att jag aldrig fick yppa det —
aldrig.
Hon talade alltid, när vi träffades om Astris
fästman, en som mycket rik ansedd affärsman i
rikets andra stad. Astri och jag hade aldrig rört vid
det kapitlet, jag ville ej göra några frågor, och själf
talade hon aldrig därom. — — Ofta var jag
sedan hemma hos dem.
Astri brukade spela för mig om aftnarne, när
sommarskymningen gled öfver till natt, och stjärnorna
blänkte matta öfver hafvet. Och jag satt där i
skymningen och drömde, och falska gyckelbilder drogo
förbi mig och gåfvo mig ro och harmoni.
Så kom den dag, som jag alltid kommer att
minnas, hur långt mitt lif än blifver. Fra Flodin
fick den dagen ett telegram, att hon genast
måste-resa in till en grannstad för att ordna några affärer.
Det var från en bror till henne, som där hade
någon befattning.
Hon skulle vara tillbaka med aftontåget, men
på eftermiddagen kom ett telegram, att hon blifvit
fördröjd och ej kunde komma förrän nästa morgon.
På aftonen gjorde jag och Astri vår vanliga
promenad utåt skären.
Det var en af dessa härliga månskensaftnar i
HUMBERT-PROCESSEN.
Efter fotograf.. Klieht: Kern. A.-B, Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
>om bekant ha de rättsliga åtgärderna mot familjerna Humbert-d’Aurignac vidtagit, och äro vi i tillfälle efter fotografi återgifva
en scen från förhandlingarne inför Polisdomstolen i Paris. Vi namnteckna: Domaren Puget (i), Matie d’Aurienac (2),
Frédéric Humbert (3), Thérese Humbert (4), Fru H:s advokat (5), Cattani (6) Det är denne sistnämnde, en bekant stor bankir,
fru H. betecknat som samtidens störste ockrare, en beskyllning, som den förslagna frun synes ha, åtminstone skenbart, fog för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
