Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 22 Februari 1903 - Norden. Tal af Sophus Bugge, teckningar af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föra denna tanke ut i lifvet, bören I, anser
jag, för rörelsen vinna erfarna, praktiska,
representativa män i olika lefnadsställningar. Det
finns ju hos oss flera nordiska fackföreningar,
praktiska och akademiska. Med styrelserna
för dessa tänker jag mig, att I skullen sätta
Eder i förbindelse, för att af dem erhålla
bistånd, möjligen äfven pekuniärt stöd till det
praktiska ordnandet och utförandet af hela
denna sak.
När jag talar om främjandet af
samkunskap och samarbete mellan de nordiska folken,
tänker jag icke företrädesvis på konst,
litteratur och vetenskap. Jag tänker icke på
festliga sammankomster med högtidsstundens
hänförande ord. Utan jag tänker särskildt
på näringslifvet och på folkets dagliga arbete.
En sammanslutning som den jag antydt skulle,
antager jag, till exempel bringa klarhet öfver
frågan om, huru handelsförbindelser mellan de
nordiska folken bäst skulle kunna underlättas
och utveckla sig rikare. Jag tänker nå, att
det arbetande folket rundt om i Nordens olika
delar skulle få kunskap om verksamhet och
lefnadsförhållanden i andra delar af Norden
för att däraf kunna lära sig förbättra den
lifsgärning, som ligger deras dagliga lif
närmast. Så till exempel med hänsyn till
mejerihandteringen, skogsplantering, fiske, sjöfart.
Det måste, tror jag, låta sig göra, att
norska folkskollärare i större omfattning än nu
bereddes tillfälle att deltaga i de kurser, som
äro afsedda för svenska och danska
folkskollärare och tvärtom.
Det är blott några få oklara detaljer, jag
här framdragit från det stora, mångsidiga
verksamhetsfält, som här enligt min mening
föreligger för det nordiska arbete, jag här
antydt.
Kan ett sådant arbete komma i jämn gång,
så må det börja i liten skala och därifrån
söka utveckla sig allt mera och mera.
Kunde en förening, som ville främja ett
sådant arbete, först bildas och betryggas i
Kristiania, måste den å andra sidan söka
framkalla filialer rundt om i Norge på landsbygd
och i städer.
 andra sidan borde den sätta sig i
förbindelse med varmhjärtade och inflytelserika
män i broderlanden, män med blicken öppen
för betydelsen af sammanhållning i Norden.
Om nordiska folkföreningar kunna bildas i
alla tre rikena, borde väl en öfverstyrelse
väljas för hvart och ett af de tre folken för
att organisera det hela. Representanter för
dessa en nordisk folkförenings tre
centralstyrelser borde väl samlas en gång om året för
att rådpläga om ett arbetsprogram. Detta är,
som I torden se, mycket obestämda och oklara
antydningar till planen för det nordiska
arbete, hvarpå jag här framkastat tanken. Men
om planen ar oklar och först kan preciseras
genom att utföras i lifvets verklighet, så tror
jag likväl, att hufvudsyftet klart betecknats
med de ord, jag användt: att det skall vara
en sammanslutning till främjande af
samkunskap, samarbete och broderlig förståelse
mellan de tre nordiska folken.
Det skall, som jag sagt, vara ett opolitiskt
arbete. Blott ett enda politiskt program får
rörelsen bekänna — det samma, som konung
Oscar I på sin tid uttalade på Stockholms
slott: att krig mellan Nordens folk
hädanefter är en omöjlighet. Detta program måste
en hvar, som vill sluta sig till detta
nordiska arbete, bekänna sig till. Detta program
måste de, som här vilja sammansluta sig, häfda
och försvara åt alla sidor. De måste beifra
och bekämpa hvarje offentlig handling, som
strider mot detta program, såsom en nationell
försyndelse. Den nordiska rörelse, till hvilken
jag här söker kalla Eder, måste leda till
erkännande i lif och gärning af nutidens
fredstanke, så att fredstankens utslag blir mera
än en glänsande skådepenning i en festsal,
så att fredstanken blir en lifsmakt hos hela
folket.
Och nu till slut, ber jag Eder, käre, unge
studenter, att I allvarligt och lugnt måtten
öfverväga och samråda om det, jag yttrat till
Eder. Det är icke min mening eller min
önskan, att denna sak, som jag bräkt på tal,
skall dryftas i afton; ännu mindre att därom
nu skulle fattas ett beslut.
Jag tror, att vi norrmän här ha en särskild
uppgift framför våra svenska och danska
bröder. Ty vår historia har gjort oss liksom till
ett mellanled mellan de nordiska folken. Vi
ha lättast, tror jag, att tala klart och
begripligt åt båda sidor. Och därför frågar jag Eder
till slut ännu en gång:
Finns det icke bland Eder, norske
studenter, några, som vilja sammansluta sig och gå
i spetsen för ett arbete till främjande af
samkunskap, samarbete och broderlig förståelse
mellan de tre nordiska folken?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
