Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 1 Mars 1903 - »Madame Rose» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»MADAME RO SE»
med ungefär en meters afstånd från hvarandra.
»Madame Rose» hade rest sig och stod nu upprätt på
sin hvita häst, och så började hon sin halsbrytande
färd — att under det hästarne rusade framåt i vild
fart hoppa från den ena hästen till den andra.
Plötsligt — i det hon beredde sig till ett nytt
hopp — just som hon befann sig framför den loge
där den ensamme främlingen satt, sågo åskådarne
hur hon ryckte till — hon gaf till ett halfkväfdt
rop — hoppade — men tog för kort sats — och
föll ned midt emellan de framrusande hästarne. I
nästa ögonblick rådde en hemsk förvirring.
Åskådarne sprungo upp från sina platser, en del
herrar rusade in på arenan, och cirkusbetjäningen
skyndade att fasttaga de galopperande hästarne. Men
ingen hann så fort som den ensamme främlingen
i logen. Med ett hopp svingade han sig öfver
estraden -— knäböjde bredvid den afsvimmade, stödde
ömt hennes blödande hufvud mot sin arm, under
det han öfverhopade henne med smekningar ocli
ömma ord, utan att bry sig om de kringståendes
nyfikna förvåning. »Madame Rose» låg blek och
lif-lös i hans armar, och blodet sipprade ur ett sår
nära tinningen, där en af hästarnes hofvar träffat
henne. »Elsie, älskade, vakna», hviskade han
förtviflad, »du kan ej, du får ej vara död. Finnes
här då ingen läkare», ropade han vänd till
publiken, »kan ingen skaffa hit en läkare?» En ung
medicinare trängde sig hastigt fram genom hopen och
bar med främlingens tillhjälp in den sårade i
hennes klädloge, där de lade henne på en i hast
iordningställd bädd. Läkaren företog en hastig
undersökning af såret, hvilket han sedan förband, och
vände sig därpå till den främmande, som följt alla
hans rörelser med pinsam ängslan. »Jag vet ej,
om ni känner »madame Rose» eller i hvilket
förhållande ni står till henne», sade ban frågande.
»Jag är hennes make», svarade den tillfrågade
enkelt, »så att ingen står väl henne närmare än jag,
säg mig, doktor, det är väl ej lifsfarligt?» »Nej,
visst inte, det är endast ett lätt skrubbsår, så att
om några dagar kan hon åter vara frisk — men
jag förstår ej, jag har aldrig hört att. ’madame
Rose’ är gift.» »Det tror jag nog», sade
främlingen bittert, »mitt namn är Claus von Retzinger
oeli min hustru — ’madame Rose’, som ni kallar
henne, och jag ha varit skiljda åt sedan ett par
år tillbaka. Jag hade heller ingen aning om, att jag
skulle återfinna baronessan von Retzinger som
cirkusartist.»
Den sjuka rörde litet på hufvudet, det ryckte
i ögonlocken, och hon suckade lätt —
medvetandet började återvända. Claus von Retzinger
kastade sig på knä vid sängen och afvaktade otåligt
det ögonblick, då hon åter skulle öppna sina ögon
— dessa blåa ögon, som han så högt älskade. Den
unge läkaren smög sig hastigt ut och stängde
dörren ef I er sig, i samma ögonblick, som den sjuka
slog upp ögonen — nu var läkarens mission
uträttad och ban förstod instinktmässigt, att det
ej borde finnas något vittne till makarnes
återseende.
Därute i cirkus hade den afbrutna
föresfällningen återupptagits, sedan man fått veta, att »madame
Kose» ej var lifsfarligt särad, men publiken följde
prestationerna med föga intresse. Allas tankar voro
hos »madame Rose», och alla afvaktade med
spänning upplösningen på det mystiska dramat. Hvem
var då denne man, som hade en sådan makt öfver
»belle-Rose», att en enda blick hade förvirrat henne
så, ty alla. erinrade sig nu, att det var vid åsynen
af honom, som »belle-Rose» förlorat herraväldet öfver
sina nerver. —
Men där inne i klädlogen låg den stolte baron
von Retzinger fortfarande på knä framför sin hustrus
bädd. Långsamt, förvirradt fäste hon blicken på
honom. — »Claus» — hviskade hon till sist frågande,
»är det en dröm, eller har du verkligen kommit
till slut? När jag fick se dig nyss därute, trodde
jag det var en synvilla, en vålnad, men det är
ju du, du själf!»
»Kan du förlåta mig, Elsie, kan du förlåta din
man, som i sin förblindade svartsjuka lät förleda
sig att misstänka, en ängel? Men jag har blifvit
straffad, jag har lidit under dessa två långa år,
hvarunder jag gjort allt för att få reda på din
vistelseort — ända sedan den dag, då jag fick veta,
att jag tviflat på min hustrus heder utan anledning.
Jag har sökt öfver hela jorden — utan rast eller
ro har jag skyndat från trakt till trakt utan att
finna ett spår af dig — jag har lidit kval, som ej
med ord kunna beskrifvas. Men säg mig, Elsie,
hvarför öfverbevisade du mig ej om mina
anklagelsers falskhet, hvarför hade du ej ett ord till svar
på mina orättvisa beskyllningar?»
»Hvarför», upprepade hon drömmande -— »därför,
att jag ej ville stå inför min make som för en
domare — därför, att det var mig nog, att han
kunnat tvifla på mig, nog för att jag ej längre
skulle kunna stanna och hero af honom som hans
hustru, och därför, att jag visste, att min oskuld
till sist skulle komma i dagen. Ack, hur har jag
icke under dessa tunga år längtat efter denna stund
— - den stund, då min makes kärlek åter skulle föra
honom till mig! Ty jag visste, att du skulle komma
— den tanken har varit mitt stöd och hjälpt mig
att uthärda ett lif, som för öfrigt var mig
motbjudande.»
»Ja, Elsie, det förstår jag, att cirkuslifvet måste
vara för en så finkänslig kvinna som du — säg
mig, hur i Guds namn kunde du falla på denna
idé, att. bli cirkusartist?»
»Helt. enkelt därför, att nöden har ingen lag.
Som du vet, ägde jag intet, den dag jag reste från
ditt hem — att taga emot något underhåll af min
make, som tilldelat mig en så svår förolämpning,
som att tvifla på min trohet, kunde ju ej komma
ifråga — det enda jag hade var de få smycken,
jag haft sedan min flicktid, och försäljningen af
dessa inbrakte endast så mycket, att jag kunde
lifnära. mig tills vårt barn föddes, men sedan stod
jag där åter — jag måste ju försörja både mig
själf och gossen. Ingenting kunde jag heller,
hvarmed jag kunde förtjäna vårt uppehälle — jag har
ju aldrig fått lära mig att arbeta — allt hvad jag
försökte strandade på, att mina kunskaper voro för
ytliga. I min förtviflan kom jag att tänka på min
skicklighet i ridning —- i en sådan nöd tänker man
ej så mycket på, hur man förtjänar sina pänningar
— hufvudsaken var att få bra betaldt — och det fick
jag — så bra — att jag kunde hyra en treflig
våning för mig och vårt barn, samt aflöna den gamla,
aktningsvärda dam, som jag lyckats förvärfva till
vårdarinna af Claus.»
Hennes make hade åhört hennes berättelse
under djup rörelse. Huru måste han icke förakta sig
själf för sitt beteende, och huru han beundrade sin
makas hjältemod och själfförsakelse — hvad hade
hon ej fått lida för att försörja sig och deras barn
— och detta alltsammans var hans fel! Men det
flög ett skimmer af hopp öfver hans ansikte, dä
han hörde, att hon uppkallat den lille efter honom
själf —• alltså måste hon fortfarande älska honom:
»Du vill då glömma och förlåta allt, Elsie, och
låta mig försöka försona hvad jag syndat», sade
ban bönfallande. Han läste sitt svar i de strålande
ögon, som blickade djupt in i hans egna -—- det
var ej längre »madame Rose’s» kalla, likgiltiga ögon
— de hade nu ett belt annat uttryck — en älskande
kvinnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
