Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25. Den 22 Mars 1903 - En hjärtesak. Af Ulla Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en hjårtesak.
För HVAR 8 DAG al Ulla Linder.
Hon kunde ej vara mer än mellan femti och
sexti år, men det fanns ingen som ej trodde, att
hon var långt öfver sjutti. Det var en liten gumma
med böjd rygg och ett litet smalt, rynkigt ansikte.
Det tunna håret låg som en hvit kant omkring
pannan och kom den att synas ännu äldre och
rynki-gare.
Man blef förvånad öfver att ögonen i detta gamla
färglösa ansikte kunde vara så mörka och lifliga,
üet föreföll, som om de varit en tjugo, tretti år
yngre än hela lilla gumman för öfrigt. Stundom
kom det något skyggt i blicken, något ängsligt
spörjande på samma gång som ödmjukt bedjande, men
för det mesta såg hon lugn och belåten ut, som
om intet i världen fanns att oroa sig öfver.
Och dock hade hon i åratal gått och burit på
en sådan stor sorg. Alla, både de som kände henne
och de som icke kände henne mer än till namnet,
hade reda på, hvad det var som gjort hennes hår
så hvitt och hennes kinder så vissna.
Hon hade ett enda barn, en son, och ban hade
kommit vilse i världen, gått under i lifvets
malströmmar. Han lefde nu någonstans långt borta,
där ingen visste af lians föregående förhållanden och
därifrån inga rykten om hans nuvarande lif kunde
nå fram till dem därhemma.
För hvarje gång jag kom till staden, brukade jag
besöka den lilla gumman. Hon blef så glad när
någon kom, visste ej, hur hon nog skulle kunna visa
sin vänlighet och tacksamhet. Mina vägar hade legat
åt annat håll. Det hade gått långa tider, sedan jag
såg henne sist, men så en vårdag, befann jag mig
åter i den lilla staden.
Det är ej så mycket som fängslar och lägger
beslag på tankar och intresse i dessa stilla afkrokar
af världen. Man talar och räsonnerar om hvarandras
förhållanden. Det är nästan, som om alla vore
medlemmar i en stor familj. Naturligtvis kommo vi att
tala äfven om henne, och då blef mitt intresse
genast vakat. Jag hade alltid haft en särskild känsla
för den ensamma gamla, som gick där och bar så
modigt på sin stora sorg.
Var hon ännu lika tålig, lika vänlig och glad?
—• Jo, hon var sig lik, hade kanhända blifvit litet
hvitare i hufvudet och litet mer lutande i gången
endast.
Och sonen då, hur var det med honom? Lefde
han ännu? — Hade han inte börjat bättra sig? —
Revars, nog lefde han. Det tog man åtminstone
för gifvet, det hade ju ej hörts af något annat. Men
om han börjat bli en bättre människa! Något sådant
kunde väl ingen våga hoppas. För öfrigt ville man
inte fråga efter honom. En förlorad existens, en
man, som så fullständigt kommit under isen. Hvad
skulle det tjäna till? Det vore ju endast att såra
och onödigtvis uppröra den gamla.
På eftermiddagen gick jag upp till henne och
hlef som vanligt mottagen med öppna armar. Jag
måste berätta åter och åter om mig och mitt, hon
gjorde frågor om allt och alla, var idel välvilja och
intresse.
Hela tiden jag talade, satt jag och tänkte på,
hur många tårar och suckar och tunga ängslande
tankar som behöfts för att göra hennes ansikte så
oändligt fåradt och härjadt och håret så hvitt och
tunnt.
Det var, som om hon gissat mina tankar. Hon
fick med ens det där skygga, bönfallande i blicken
och började tyst och ifrigt syssla med sin
strump-s ickning. Jag kom ej längre ihåg, huruvida det var
grannlaga eller ej, jag kände bara, hur hjärtslitande
ondt det gjorde mig om henne och att jag måste
höra, om det ej ljusnat för honom därborta i det
främmande landet. Och så frågade jag plötsligt, så
hoppfullt och gladt jag kunde:
»Hur är det med Rickard nu för tiden ? Skrifver
han ofta?»
»Ja, nog skrifver han emellanåt, men så ofta kan
det ej bli. Han har arbete nu, rätt mycket arbete
— — och så bli ju brefven dyra — — — det är
så lång väg.»
Hon satt där och försökte se så obesvärad ut,
som om den där frågan var det naturligaste i
världen, men jag såg, hur händerna, som höllo stickorna,
skälfde och de stora, runda glasögonen blefvo
immiga.
Hur hade han det därute, Rickard? Det skulle
intressera mig så mycket att höra, ifall hon inte
tyckte illa vara. — Hon lade ifrån sig
strumpstickningen, sköt upp glasögonen i pannan och tog min
ena hand i sina båda.
Var det verkligen så, att det intresserade mig?
Herre Gud, hur kunde jag tro, att hon skulle kunna
tycka illa vara, att någon tänkte på och intresserade
sig för hennes gosse? Det var ju hennes käraste,
där hennes tankar jämt voro. Skulle hon inte vilja
tala om honom, med den som visade intresse för
honom? —
Och så började hon berätta.
Det var som bäcken om våren, som länge hållits
bunden under istäcket. Hon började så försiktigt,
likasom kännande sig för, i fall intresset vore med,
men ju mer hon talade, dess ifrigare blef hon, dess
mera absorberad af detta, som säkert ständigt låg i
hennes tankar. De små, mörka ögonen tindrade och
lyste och en skär rodnad spred sig öfver de vissna
kinderna. Jag satt tyst och hörde på, men mina
tankar sysslade mindre med Rickard än med henne
själf. Hur hon följt honom, denna’ gamla moder,
från svårighet till svårighet, från nöd till nöd, utan
att någonsin misströsta om att han dock ej
slutligen skulle kunna resa sig. Hvarje ångest och
förödmjukelse, som han lidit, den hade också hon
ge-nomlefvat.. Men när han känt marken svikta under
sig och velat ge allt förloradt, hade hon alltjämt haft
fotfäste för både honom och sig, hade trott och trott
på honom och intalat också honom tro och mod.
Hon talade om, hur mycket arbete han fått,
både här och där, hur han måst afsäga sig det ena
efter det andra, emedan de ville lägga alltför mycket
beslag på hans förmåga och arbetskraft. Han hade
alltid haft sådan känsla för rättvisa, Rickard, oc.h
rättvist ville han bli behandlad. Så hade han velat
skicka hem till henne både fotografier och presenter,
men hon hade bedt honom låta bli och i stället
lägga af pängarne till någonting nyttigt åt sig själf.
Skulle det verkligen lyckats henne att få honom
på grön kvist? — Mitt hjärta krympte samman af
medlidande med den gamla. Jag såg ju så väl, att
hon satt där och sökte föra både sig själf och mig
bakom ljuset. Rickard var ännu alltjämt den
förlorade sonen, som sjönk allt djupare. Men jag måste
låtsas, som om jag ansåge honom räddad. Jag skulle
genom min tro på hvad hon sade fånga henne i
hennes egna garn. Hon skulle s utligen själf komma
till att tro på, att det var fakta, hon berättade, och
denna falska tro skulle göra hennes lefnadsafton klar
och ljus.
Jag satt kvar ända till dess solen sjunkit bakom
syrénhäcken i trädgården och när jag reste mig för
att gå, följde hon mig ut till den lilla grinden. Hon
gick med raska lätta steg, det var, som om den böjda
gestalten blifvit rakare och det vissna ansiktet fått
något af ungdom och glädje öfver sig. Hon
klappade min hand om och om igen och när vi skiljdes
åt, hviskade hon med en förtröstansfull blick och en
liten munter nick af det hvita hufvudet:
»Välkommen igen! Kom snart, så få vi tala
mera om Rickard.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
