Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 26. Den 29 Mars 1903 - På pliktens väg. Af Carol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pä pliktens väg.
Skildring från nordanland af Carol.
För HVAR 8 DAG.
På snötyngda vingar susar nordanstormen öfver
höjd och dal, öfver odlad bygd och ödemarkers karga
nejder.
Från ändlös polarnatt kommer ban, den väldige,
och född bland evig is, är hans andedräkt bitande
köld.
Och med raseri far han fram, och förstörelse
betecknar hans spår.
Det suckar och våndas i sekelgammal skog, och
mossbelupna stammar bräckas med brakande dån.
Det kvider och klagar bland åsarnes ensliga björkar,
och på öde mo, där vargen har sin led och den
namnlösa skräcken sin hemvist, kämpar knotig
martall en förtviflad kamp för ett fattigt lif.
Och öfver åldrig skog, öfver klagande björkar
och öde mo hvirflar frostkall snö i yrande dans.
Af orkanens vingar skakas den ned från mulen
natthimmels ogenomträngliga dimmor, höljande i
svepdok förgången sommarfägring. Den tynger
sviktande grenar hos skogens jättar, och faller tyst och
mjukt i det sagofyllda lugnet vid deras fot, medan
i dalarnes djup bäddas manshög drifva öfver
härjade snår, och människors vägar gömmas för vilsen
vandrares steg. Men ute på den milsvida hedens
ödsliga stråt, där blott blekta tufvor rufvande vaka
öfver mörka gungflyn, där gifves ej ro för nattliga
skyars irrande barn. Utan försköning jagas de fram
med orkanens fart, slungas omkring i vanvettig
svindlande yra, kastas ned en sekund bland vindsliten
ljung, och föras åter bort på sin hejdlösa färd vid
stormilars bedöfvande tjut. Och i spöklika, villande
töcken höljas öde vidder.
Men genom vildmark och ödslig obruten bygd
draga blänkande stålskenor sin jämna ban.
De komma från söder, från bördiga ängder och
blida vindar, söka sig väg genom skyhöga berg, slingra
i lustiga kurvor mellan kala åsar, eller löpa
pil-rakt öfver ändlösa moars dystra rymder; de kasta
sig djärft öfver de skummande flodernas djup, trotsa
ödemarkernas fasa och de eviga skogarnes
beklämmande tystnad, för att leda kulturens spår till
nordliga trakter, där åkern är karg och frostig vinter
gäckar mödosam sträfvan.
När så stundom händer att bergens mystiska
salar genljuda af larm och dån, och att skarpa
hvisslingar stiga ur skogarnes djup, medan ett mörkt
vidunder kommer framilande med vindens snabbhet
öfver de blänkande skenorna, insvept i hvirflande
skyar af ånga och rök, då sprides med de
bortdöende ljuden en fläkt af civilisationens jäktande
lif öfver allvarstunga näjder, och dessas ensamma
son stannar lyssnande på sin väg, medan en skymt
af återhållen längtan lyser fram ur hans sorgbundna
blick.–-
Där långt ute på mon, tätt vid skenornas
snör-räta linie, men fjärran från allfarsväg och många,
många mil från närmaste by, ligger en enslig
banvaktstuga i dyster öfvergifvenhet. Några knotiga och
förpinade tallar äro hennes enda skygd, sommarens
ljungblommor hennes enda prydnad, och utom af
de förbiilande tågens rassel, störas omgifningarnes
tryckande tystnad blott af vargars tjut och
stormens klagan i långa vinternätter.
Längst bort vid synranden höja sig mörka skogar,
men eljest synes ingen glad punkt i landskapets
ängslande enformighet, där denna enda människoboning
ligger som en undrande fråga ute i de tomma
vidderna af idel ofruktbar, ökenlik rymd, med otaliga
gråa tufvor så långt blicken når.
Och i detta ödemarkens hem bor en fattig
banvakt med hustru och barn, lefvande enslighetens
försakande lif under plikttroget uppfyllande af det
anförtrodda värfvet att vaka öfver banans säkerhet för
kommande tåg, och därmed de människors välfärd
till lif och lem, som i skilda intressen hasta fram
med desamma.
Tungt och ansvarsfullt är hans kall när
julidagens brännande sol tänjer skenornas stål, eller
när höstens rägnfloder bortföra deras stöd; men
tyngst och svårast är det, när vinterns
fruktansvärda snöstormar sopa fram öfver mon och hopade
drifvor trötta hans fjät.
Och lång är nordens vinter, och ofta härja svåra
oväder öfver bygderna, långa äro nätterna och
ständigt lurar kölden, nordanstormen och snön i deras
mörker. — Nu är det vinter och natt, isande köld
och storm, rymden är full af töcken, och yrande
snö tråder sin lustiga dans.
Nu kräfves äfven att mannen i vaktstugan gör
sin plikt, ty i midnattens timme skall snälltåget
komma farande där norrifrån, och ve honom om icke
dess väg är trygg. Hans spanande blickar skola på
förhand upptäcka hvarje hotande fara, och förvissad
om att banan är klar, är det han, som med sin
signal skall gifva det framrusande lokomotivets
förare mod att fortsätta sin vågsamma färd.
Men tung kännes denna plikt i en natt som
denna. Därför står han ännu dröjande inför dörren
till sitt torftiga hem, med blicken fäst på spiselns
falnande glöd. — Bättre vore att sitta drömmande
i dess skimmer, än att kämpa en ohygglig kamp
mot elementernas raseri; ljufvare att söka glömska
af lifvets ve i sömnens armar, än att vandra ut i
natt och oväder, lida den förfrusnes pina, och skörda
ålderdomens plågor som enda vinst! Dock, — vä!
är samvetsfrid mer värd än orättrådig hvilas oro!
Må han förgäta de vekliga begären och troget sköta
sin syssla äfven denna gång, fast nordans larmande
tjut därute förefaller mera förfärande än någonsin
förr!
Mäktiga äro frestande tankar, men mäktigare är
denne mans pliktkänsla. Efter en sista blick på de
redan sofvande barnen, och ett tyst farväl till
hustrun, hvars hjärta bäfvar af bekämpad ängslan,
skyndar han ut i den skräckfulla natten. Redan i
dörren mötes han af en rytande stormil, som
insveper honom i ett moln af snö, och jagar kölden
som en hvit sky in i rummets värme. En skakande
rysning genomilar hans kropp, men all tvekan är
borta, och så snart han känner banans fasta grund
under sina fötter, vänder han beslutsamt utåt den
kända leden, och börjar med hurtigt mod sin
vandring.
Ända långt bort till de stora skogarnes mörka
rand måste han gå, dit räcker hans distrikt, och
först där får han vända om, sedan han sett det
väntade tåget passera. Men nog pröfvas håg och
krafter redan vid de första stegen, ty jättestyrka
har stormen, som kommer svepande emot honom
öfver de kala vidderna. Den sliter vildt i hans
kläder, prässar honom med våldsamhet mot marken och
hotar att slunga honom bort som ett flarn, medan
kölden tränger genom märg och ben, och massor
- 415 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
