Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 12 April 1903 - Utländska ministrar vid svenska hofvet. III. Turkiets sändebud - Strid mot en död. Af F. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/IVAR S DAG
organisationen af gendarmeriet i de tre macedoniska
vilajeten, och konung Oscar lär ha ställt sig
sympatiskt till saken.
Det porträtt, som vi härmed Återgifva i vår serie
utländska ministrar i Stockholm, af turkiske ministern,
Cherif pascha, är sålunda en aktuell fotografi.
Generallöjtnant Cherif pascha är sedan fem år
Turkiets minister i Stockholm, där han har många
verkliga vänner. Ministern är född i Konstantinopel
år 1865 och räknar redan 22 tjänsteår på den
militära banan. Han var länge militärattaché vid
Turkiets ambassad i Paris och vid dess legation i Bruxelles.
Cherif pascha har genomgått den franska militära
tackskolan i S:t Cyr, samt är omtyckt och värderad
i Paris inom militära kretsar, och inom den parisiska
societeten. Bästa beviset därpå var valet af de två
sekundanteina vid hans tillämnade duell i Carlsbad
och den kraschan som storofficer af hederslegionen,
hvilken han nyligen erhållit. Kavallerigeneral vid
den ottomanska armén i aktiv tjänstgöring, är
ministern endast tills vidare attacherad vid sitt lands
diplomati. Cherif pascha är vidare adjutant och
stor persona grata hos sin suverän, hvilket nogsamt
framgår af alla de bevis på sultanens välvilja, som
han fått röna sedan sin ankomst till Stockholm, och
af den lysande ställning han, fastän så ung, innehar
inom den ottomanska armén.
Med afseende å Cherif paschas
familjeförhållanden kan nämnas, att han är son till hans exellens
Said pascha, statsminister, det ottomanska rikets
statskonseljspresident, och genom sitt gifte med
prinsessan Eminé kusin med khediven. Prinsessan
är dotterdotter till Mehemed Ali, stamfadern för den
regerande fursteätten i Egypten. Se där skildringen
i få ord af sultanens representant vid svenska och
norska hofven, hvilken trifves så bra hos oss.
strid mot en död.
Fantasi af F. W. För HVAR 8 DAG.
Man säger, att jag är vansinnig. Det är icke
sant. Jag har blott upplefvat den ohyggligaste
tilldragelse, man kan tänka sig i lifvet. Jag har stridit
mot. en död. Först med andliga, sedan med
lekamliga vapen. Det var ej mitt fel, att vapnet vände
sig mot den jag älskade högst på jorden. Den jag
ville besegra, var ju oåtkomlig för mina
ansträngningar. Han var död.
Det är bäst, jag berättar eder min historia från
början, kanske ni kan förstå mig.
Jag var ung den tiden och jag älskade en kvinna
så varmt och innerligt, som en människa kan göra
det. Jag kan ej beskrifva henne för eder. Det
kommer då ett rödt skimmer för mina ögon, och jag
ser henne så, som jag såg henne sista gången här
i lifvet. Hon var änka. Hennes första, korta
äktenskap sades hafva varit mycket lyckligt, men därpå
tänkte jag icke då. Den andre var ju död, glömd,
och kunde icke stå mellan mig och min lycka.
Vi hade varit gifta några månader, och intet
hade stört vår lycka, då jag småningom började
märka något underligt hos min fru. När hon
riktade blicken mot mig, var det dock ej mig hon såg.
Det var, som om hon sett något oändligt långt bort.
Och mot detta något smålog hon, ej mot mig. Jag
förstod ej detta, men jag kände, att det var något
mellan oss, något hemskt, något oförklarligt. Det
blef märkbarare för hvar dag, som gick och lät sig
ej bortjagas, tro!s mina förtviflade ansträngningar att
åter få min älskade helt för mig själf. Blid och
mjuk, som alltid, återgäldade hon ömt mina
smekningar, men ständigt med samma frånvarande uttryck
i det kära ansiktet.
Jag slöt henne en dag lidelsefullt i min famn,
men hon såg som vanligt bort öfver min axel och
smålog åter mot detta okända något. Jag vände
mig häftigt om, för att med våld slå ned detta spöke,
som tog min hustru och hela min lycka ifrån mig.
Jag såg blott en tafla, som hängde på väggen. Men
— det var bilden af min hustrus förra man. Den
betraktade mig lugnt, öfverlägset och tycktes säga:
Du svage jordmask, hvad äro dina ansträngningar
värda. Du förmår intet mot mig. Jag är höjd
öfver alla mänskliga svagheter. Jag är både Gud
och människa. Försök ej att taga, hvad som är mitt.
Hennes kropp kan du möjligen äga, men hennes
själ tillhör mig för evigt.
Jag rusade ut, utan att tänka på hvad jag gjorde.
Jag ville bort från denna bild, som ännu bortom
grafven gjorde sin rätt gällande. Det var omöjligt.
Den förföljde mig öfverallt. Hvart jag gick, stod
denna imponerande gestalt framför mig. Jag hade
försökt taga, hvad som var hans. Han ville ej
tilllåta det, och mot honom var jag maktlös.
Jag återvände hem grubblande öfver, hvar detta
skulle sluta. Så fort jag öppnade min dörr, tycktes
det slå en dödskall fläkt mot mig. Detta var ej
mitt hem. Det var h ans. Jag gick, som en
främling i dessa rum, som förr varit mig så kära. Min
hustru kom emot mig orolig öfver min bortovaro
och mitt .besynnerliga, uppförande. Jag ville som
vanligt taga henne i famn. Då stod han åter
emellan oss och gjorde en befallande, afvärjande åtbörd.
Jag sjönk ihop förkrossad. Jag lät hänga öfver hans
porträtt, men hvad hjälpte detta. Denna bild kunde
ej stängas ute med några jordiska hjälpmedel. Vid
bordet satt han emellan oss, och alla de tusen små
uppmärksamheter, jag brukat visa min hustru, voro
mig nu omöjliga. När jag kom i hennes närhet,
genom-isades jag alltid af den tanken: hon är ej min,
skall aldrig blifva det. Sin innersta själ har hon
en gång skänkt den döde, den skall aldrig gifvas åt
mig.
Under detta ohyggliga tillstånd kröpo dock dagarna
framåt. En afton återvände min hustru och jag från
en bazar. Jag hade vunnit en liten vacker, indisk
dolk, som jag lade bredvid mig på nattduksbordet.
Jag sof som alltid på senare tiden mycket oroligt.
Numera hade jag ju ej lugn och själsfrid, hvarken
natt eller dag. Jag vaknade tidigt på morgonen. I
det bleka dagsljuset, som silade sig in genom
gardinerna, såg jag dock tydligt min hustru. Hon sof
så lugnt och tryggt med sitt vackra småleende på
läpparna. Men hur kunde hon vara så lugn, då jag
var så upphetsad. O, förklaringen lät ej länge vänta
på sig. Han var ju åter emellan oss. Det var i
hans famn hon sof. Det var därför, hon var så
nöjd och lycklig. Min upphetsning steg allt mer.
Då vände han sig om och betraktade mig
öfverlägset medlidsamt som vanligt. Allt mitt blod rusade
till hufvudet. Till hvad pris som helst måste jag
befria mig från denna varelse. Jag grep dolken
och stötte den med kraft genom honom. En vann
blodström sköljde öfver mitt ansikte. Jag såg allt
genom en röd dimma. Jag slöt min hustru hårdt i
min famn. Nu kunde ingen ställa sig emellan oss.
Den andre var försvunnen.
Men ej heller nu riktade hon blicken på mig.
Ögonen voro slutna. Den andre hade tagit med sig
min älskades själ. Jag hade blott i döden ännu
närmare förenat dem. Det var blott hennes kropp,
jag höll i mina armar, och den ägde jag ju förut.
Så tog man äfven den ifrån mig, man påstod hon
var död. Jag förstod det icke. Hvem hade fört
min arm så? Var det kanske han, den döde, som
från skuggomas land hade gått att återtaga, hvad
som var hans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
