Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 26 April 1903 - Stillhet. Af F. Bojan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
färdig med någon examen, fast lian legat där i snart
tjugu år, hade nog också användning för mammas
fabrikat i den vägen.
Nanny är yngsta dottern till de gamla och Nanny
representerar här den nyare tiden. — — —
Det är så tungt och grått i luften denna
söndagseftermiddag. Inte en gren rör sig pä de kala träden,
som stå omkring huset. Alla sofva middag. Knappast
en klocka höres picka. Det är så tvst, så
beklämmande tyst, och så tungt, som om en ofantlig börda
hvilade öfver människorna och öfver jorden. Och
allting är lika stilla och grått, luften, träden och
den frusna marken. Stelt, dödt och tyst på slätten
och öfver sjön så långt ögat når. Det ligger väntan
och längtan i luften. Det är så där så man ej alls
vet hvad man vill — hälst »krypa ur skinnet» —
nej, inte ens det linner man lust till, om det kunde
gå för sig.
Det känns som en lisa att få krypa ner på
pallen på golfvet och gömma hufvudet i en af de
gamla länstolarne, som stå uppe på det gästrum,
jag för en tid bebor. Den som ändå kunde sofva
bort en stund — tiden tills kaffet kom — men det
går inte.
Men det börjar bli lugnt och stilla för tankarne.
När jag ändtligen ser upp igen har det blifvit
ännu mörkare, ty aftonskymningen faller på, men
utanför fönstret är det något hvitt, som sakta rör sig.
Det är snö. Först helt små flingor, som komma
med långa mellanrum — de grå molnen däruppe
tyckas ej gärna vilja släppa ifrån sig sina hvita
barn — men slutligen komma de allt tätare och
bli allt större. Till sist likna- de som jag, när
jag var barn, tyckte, varma, lurfviga vantar. Ah,
så tätt de föllo, de hvita vantarne! Och så hvitt
och ombonadt och varmt det såg ut att bli! Det
kändes riktigt hemtrefligt.
Helt sällskaplig till sinnes vänder jag ryggen
åt min tungsinta ensamhet häruppe och ger mig
iväg ner för trappan.
I dörren till salen träffar jag på tant Hedgren,
som också vaknat upp ur sin dvala.
Tant Hedgren är döttrarnes för detta guvernant,
en glad, treflig och trind liten gumma, som använder
halfva sin tid till att resa omkring och gästa gamla
vänner och bekanta. Välkommen är hon alltid dit
hon kommer, ty oftast stadd på resande fot, medför
hon en frisk fläkt utifrån — med utifrån kan i denna
stillhet menas ett litet afstånd som de tre
kilome-terna till närmaste järnvägsstation — och h;>n har
alltid något nytt att på .’sitt kvicka sätt tala om.
Från flygelbyggnaden öfver gården kommer den
unge adjunkten klädd i pälsmössa., strålande ocli käck.
Han stampar snön af sig på trappan och stiger in.
Jag har varit nere vid ån; isen bär, sade ban.
Och så har jag en så treflig brasa inne hos mig.
Vill ni komma dn och titta på den? Jag gissade
att ni två skulle nog vara vakna, sade han och log
godt.
Vi följde honom ut genom snön och slogo oss
ned kring brasan. Värmen och ljusskenet gjorde
oss godt och verkade upplifvande och det där
trefliga skymningspratet var snart i full gång.
Mycket från tant Hedgrens ungdom, men allra mest
Upp-salalif — och så hade ju han, den unge prästen,
sin fästmö kvar däruppe. Jag kunde ej låta bli
att framkasta att de här nere borde tänka på att
rekvirera hit henne, väl inlagd i ett paket, för att
sålunda öfyerbringa henne till sin ägare, som en
försenad julklapp.
Den unge mannen lyste upp som ett solsken
och sade på sitt trohjärtade vis, ja, vore n i hemma
här, tror jag bestämdt att det hände.
Det var jag nu inte — men en dag fram på
vintern hände det i alla fall. Jag träffade honom
som hastigast vid stationen, när ban var nere för
att möta henne. Iians käcka ansikte strålade da
dubbelt mot annars.
Men när brasan brunnit ned och blott glöden
ligga kvar och lvsa i mörkret, saktar samtalet ai
och det blir slutligen alldeles tyst i rummet.
En gäll hvissling höres och därefter ett doft
dånande. Det är »femtågeb, sora går på bron öfver
ån. Det är också en signal att kaffet är i
ordning. Vi gå alltså upp igen. Lampan i gröna
rummet är tänd och kaffebrickan står redan på
bordet-Fru Britta Kristina har tagit plats i ena soffhörnet
och »farbror», som den gamle komministern i
allmänhet kallas af oss unga, har slagit sig ned i
det andra med sin silfverbeslagna långpipa med
ma-zurhufvudet. Nanny serverar kaffet. Och nu blir
det för en stund helt lifligt i det annars så tysta
gamla rummet. Farbror lefver mest i den
längesedan förflutna tiden, helst i sin ungdoms tid. Bland
annat talar han om hur det gick till när han res;e
till Noleby och friade till Britta Kristina.
Hon var då till hälften förlofvad med sin fars
adjunkt. Men det brydde jag mig inte om, sade
farbror. Jag sade henne bara att jag också tyckte
om henne -— se’n fick hon göra som hon ville.
Och som ni sett, ville hon helst ha mig, slöt
han, och plirade illmarigt bort mot fru Britta
Kristina, som var i fullständig okunnighet hvarom det
var fråga.
Kaffebrickan bäres ut och tidningar och
böcker-komma fram istället; charader, rebusar och
logogryfer lösas — i hvilken konst tant Hedgren alltid
befinnes vara den styfvaste.
Och de få timmarne innan den tidiga
kvällsvarden svinna helt fort.
Efter maten blir det ännu en liten pratstund
och sedan draga vi oss tillbaka hvar för sig.
Det snöar ännu — mjukt, tätt och hvitt. Det
synes blifva slädföre nästa dag. Det snöar
fortfarande hela natten och på morgonen ligga drifvorna
höga — ända ett godt stycke upp emot
förstudör-rarne — och folket har ett drygt arbete att gräfva
undan snön och skotta väg. Men mot middagen
börjar det blåsa och fram på eftermiddagen är den
banade stigen redan åter full af snö. Och så börjar
det snöa igen. Det är en snöstorm, sådan den blott
kännes ute på slätten. Rätt öster ifrån kommer den.
Den varar dag och natt och ännu på fjärde dagen
har den ej riktigt upphört Men nu äro vi också
nästan alldeles insnöade. Framför förstudörrarne har
bildat sig en väldig mur, som alldeles stänger
in-och utgång, i själfva förstugan ligger en försvarlig
drifva och ända in genom springorna i salsdörren
har snön hittat väg och nedom tröskeln lagt ännu
en liten drifva.
Men obekymrade om den, sitter husets folk fram
mot kvällen kring kakelugnen i salen och vispar
ägg-toddy och talar om historier. Fulla af okynne, hitta
de unga i laget en dag på a.tt leverera en
snöbollsbatalj inne i salen med projektiler hämtade ur
snöförrådet nere Vid dörren.
Genom köket kunna vi ändtligen komma ut i
det fria. Visserligen ligger snön också på den sidan
upp öfver halfva fönstrens höjd, men genom
köksdörren har det gått att gräfva ett hål upp igenom
snön, där det går att klättra upp och ned. När
vi på en lång omväg komma ut på den stora drif-
- 472 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
