Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31. Den 3 Maj 1903 - Prinsessan af Panna. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PRINSESSAN AF PANNA
angående min person och ställning. Om det mötte
svårigheter för mig att komma till Indien, så skulle
ett sammanträffande möjligen kunna arrangeras i
Bagdad, en stad som ju ej borde vara ouppnåelig
för mig, som reste inom osmanriket.
Sri Ghazners bref var egentligen intressantare
än radjans. Ministern underrättade mig först och
främst att Sindhas fader Rao Radj ej var regerande
maharadja, utan hans broder, den till åren komne
sjuklige Lookpal Singh. Han ansåg att
hvarken prinsessans fader eller maharadjan skulle göra
några svårigheter mot vårt giftermål, och hvad
honom själf angick, skulle han gärna använda allt
inflytande han möjligen kunde äga till vår förmån.
Han föreslog att jag med första skulle bege mig
till Bagdad, där prinsessan, åtföljd af honom själf
eller någon af hans förtroendemän, skulle möta och
där giftermålet skulle äga rum inför indiska
regeringens representant, den så kallade engelske
resi-denten. Ministern uttalade vidare som sin åsikt, att
prinsessan vid den sjuklige Lookpal Singhs snart
väntade död utan svårighet skulle kunna uppstiga
på Pannas tron med förbigående af den laglige
tronarfvingen Mahdai Singh, och att den indiska
regeringen skulle understödja en sådan tronförändring,
isynnerhet om prinsessan vore förmäld med en
europé och om förändringen understöddes af honom —
ministern. Han vore den enda framstegsvännen i
Panna och stod som sådan i gunst hos regeringen
i Simia, som ingenting hellre skulle önska, än ett
samarbete mellan honom och en europé i
Pannastatens före hans tid vanskötta och vårdslösade
styrelse. Han vågade icke i bref uttala sig utförligare
om hur den beramade tronföljdsändringen skulle
utföras och det vore bättre om vi därom muntligen
finge öfverlägga i Bagdad. Emellertid ställde han
sig helt och hållet till prinsessans och mitt
förfogande och sedan vårt giftermål väl vore ett
fullbordadt faktum, ansåg han det ej omöjligt, att
Lookpal Singh kunde aflida förr än någon väntat.
Sådant skedde stundom i Indien.
På dessa två bref aflät jag svar under sommarens
lopp från Beyrut. Jag gaf radjan en i lämpliga
stycken noggrann och sanningsenlig skildring af mina
personliga angelägenheter samt förklarade för Sri
Ghazner Bahadur att jag icke försporde någon åtrå
efter en samregering med honom i Panna och att
jag med allra största nöje skulle hälsa Mahdai Singh
såsom maharadja vid Lookpals död. Öfverhufvud
taget önskade jag lifligt att stå utanför alla politiska
stämplingar inom Pannastaten. Jag meddelade
dessutom såväl radjan som Sri Ghazner, att jag under
vintern 1897—98 skulle ankomma till Bagdad och
att jag där väntade möta såväl prinsessan som
någon af Pannahofvets förtroendemän för att få hela
saken till ömsesidig belåtenhet arrangerad.
I oktober 1897 erhöll jag, som då vistades i
Jerusalem, sysselsatt med förberedelser för en
ökenfärd till Bagdad, bref såväl från Sindha som från
Sri Ghazner Bahadur, hvilka bref, jämförda med
hvarandra, gåfvo mig åtskilligt att tänka på. Sri
Ghazner Bahadur skref, att sammanträffandet och
bröllopet i Bagdad måste uppgifvas dels emedan han
ej kunnat förmå maharadjan att sända en
representant, dels emedan han ej heller själf vågade lämna
Panna, emedan han fruktade att hans talrika
afundsmän och fiender kunde vinna den svage
Lookpal Singhs bevågenhet under hans frånvaro.
Dessutom hade hofvet ändrat åsikt och ställde sig
afvisande gent emot giftermålet. Särskildt gällde detta
prinsessans fader Rao Radj och tronföljaren Madhai
Singh. — Då emellertid den regerande maharadjan
vore den som i denna sak ägde bestämmanderätt,
hade han — Sri Ghazner — låtit uppgöra ett fullt
lagligt giftermålskontrakt och förmått maharadjan att
i förväg förse detta med sin bekräftande underskrift.
Han ville nu tillsända mig detta kontrakt till
Jerusalem och jag hade endast att underteckna och
återsända detsamma, hvarefter giftermålet vore fullt
lagligt. Sedermera kunde jag, när det så passade mig,
komma öfver till Indien och inställa mig vid
Panna-hofvet. Vid samma tid eller omedelbart därefter
borde en förändring i Pannastatens regering äga rum
och han trodde att maharadjan, som hade
synnerligen lätt att bli sjuk, vid den tiden borde kunna
aflida.
Sindha varnade mig i sitt bref för Sri Ghazner,
påstående att hans afsikt endast vore att få högsta
makten i Panna i sina händer och att han icke skulle
tveka att förgifta icke blott maharadjan utan äfven
mig och henne själf om han funne detta lämpligt.
Om jag icke kunde arrangera ett sammanträffande
med maharadjans representant vare sig i Bagdad
eller annorstädes vore fördelaktigast att jag komme
till Indien för att personligen underhandla med
hofvet. Mot Sri Ghazners förslag i annan riktning
borde jag tillsvidare förhålla mig afvisande.
På grund af dessa båda bref svarade jag Sri
Ghazner att jag, upprepande hvad jag förut sagt
angående min ovilja mot att bli inblandad i
palatsintrigerna i Panna, omöjligt kunde underteckna
något papper af hvad beskaffenhet de vara må, som
han behagade tillsända mig, utan att jag höll fast
vid hans eget ursprungliga förslag att ett
sammanträffande med någon af maharadjan utsedd medlem
af furstefamiljen eller Pannastatens stormän vore
nödvändigt. I alla händelser stod jag i begrepp att
afresa till Bagdad och skulle därifrån om maharadjan
så önskade möjligen kunna fortsätta till Bombay.
I januari 1898 ankom jag till Bagdad, där jag
erhöll bref från Sindha med underrättelse att
ställningen vid Pannahofvet, där Lookpal Singh kämpade
med döden, var sådan, att ingenting kunde vinnas
utan snarare allt förloras genom mitt uppträdande
på skådeplatsen. Sindha själf stod i begrepp att
lämna Panna för att slå sig ned på engelskt område
i Allahabad, där hon ville afvakta hvad som skulle
hända efter maharadjans död. Om hon med Sri
Ghazners hjälp kunde komma på tronen, vore det
tids nog att jag då infunne mig i Panna, då vi
med förenade krafter kunde göra förrädaren Sri
Ghazner oskadlig. Lyckades det henne ej att bli regent
i Panna, så vore detta så mycket bättre och hon
ämnade i så fall försöka att ur den trassliga
Pan-nahärfvan rädda så mycket af sina egna ägodelar
och diamanter som möjligt, hvarefter ju intet hinder
funnes för oss att förverkliga våra planer utom
Pannastatens gränser.
Nu fingo de indiska affärerna tillsvidare hvila
och ehuru jag under årets lopp erhöll åtskilliga bref
från Sindha, gåfvo de mig dock föga upplysning
angående tillståndet i Panna. Så mycket var säkert
att Lookpal Singh ännu lefde och att Sri Ghazner
var mäktigare än någonsin.
Så stodo sakerna på hösten 1898, då jag ombord
på en utgående Kinaångare befann mig i Port Said.
Alldenstund ångaren fjorton dagar senare skulle
an-löpa Colombo telegraferade jag till Sindha i
Allahabad och föreslog henne ett möte i Colombo i och
för öfverläggningar om våra egna och Pannastatens
angelägenheter. I Colombo mötte också Rani Sindha,
försedd med en hinduisk kammarjungfru, en
vidlyftig garderob och ett skrin med diamanter, som hon
räddat undan Sri Ghazner och den hotande bankrut-
- 489 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
