Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 10 Maj 1903 - Edvard Evers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
edvard evers.
Frågan om en omarbetning af den nu gällande
svenska psalmboken har ju länge stått på
dagordningen, ehuru den hittills icke fått någon riktig
lösning. Det var 1868 års kyrkomöte, som hos k. m:t
begärde en revision af 1819 års psalmbok, och på
grund häraf uppdrog k. m:t åt domprosten C. A. Torén
i Upsala att granska denna psalmbok och utarbeta
förslag till ett revisionsarbete. Då Torén emellertid
d. 20 jan. 1883 förklarade sig ha varit hindrad att
fullgöra uppdraget och begärde tillsättande af en
komité, utsåg k. m:t d. 7 dec. 1883 en ny
psalmboks-komité — ett par sådana hade förut ägt bestånd,
hvaraf den sista, där J. O. Wallin hade ledningen,
1811—19, och kom då den af k. m:t i jan. 1819
godkända psalmboken till stånd — hvilken komité
bestod af domprosten Torén, d:r C. D. af Wirsén, d:r
S. Cavallin och lektor U. L. Ullman, hvarjämte en
särskild granskningsnämnd tillsattes.
Det af komiterade utarbetade och 1889 af trycket
utgifna psalmboksförslaget blef af så väl allmänheten
som officiella myndigheter mottaget med rätt starkt
ogillande. Man ansåg särskildt, att alltför många
ändringar gjorts i 1819 års psalmsamling. Komitén
fick därför i uppdrag att omarbeta sitt eget verk, och
1896 utkom i tryck »Förslag till reviderad psalmbok
för svenska kyrkan af Psalmbokskomitén» {Torért,
Ullman, af Wirsén). I detta förslag ha komiterade
så väl ur 1819 års psalmbok åter infört 37 psalmer
af de 70, som uteslötos i profpsalmboken af 1889,
hvarjämte de äfven sökt iakttaga större varsamhet
med afseende på de gamla psalmernas omarbetning.
Kyrkomötet 1898 gillade dock icke förslaget utan
beslöt en fortsatt revision och lämnade sålunda öppet
åt k. m:t att öfverlämna arbetet åt en ny kommission.
Jämte de officiella ha af framstående
medlemmar af svenska kyrkan under de senare åren
utgifvits olika psalmboksförslag. Ett af dem,
hvarigenom frågan otvifvelaktigt ryckt ett godt stycke
närmare sin lösning är det af kyrkoherde EDVARD
EVERS i Norrköping utgifna. Som bekant, är hr
E. begåfvad skald, och denna egenskap är
naturligtvis ovärderlig vid en psalmomarbetning. Att hr E.
i mycket träffat det rätta, framgår icke minst af den
utförliga recension, som professor N. Söderblom i
Uppsala nyligen ägnat hans verk.
Då det tyckts oss intressant att af kyrkoherde
Evers själf få höra huru han kommit till och
uppfattat sitt ansvarsfulla företag med en
psalmboksomarbetning, ha vi vändt oss till honom och erhållit
följande svar, som vi härmed tillåta oss aftrycka:
Kyrkoherde Evers skrifver: När
psalmboksförslaget af 1889 utkom, utarbetadt af biskop Ullman,
domprosten Torén och d:r af Wirsén, anmodades jag
af Nya Dagligt Allehanda att recensera detsamma.
De studier i psalmboksfrågan och i den litteratur
som hör dit, hvilka jag då gjorde och som utmynnade
närmast i en förslaget afstyrkande granskning, har
jag sedermera alltjämt fortsatt och lifligt intesserat
mig för denna viktiga och ömtåliga fråga. När så
psalmboksförslaget af 1896, utarbetadt af samme
män, utkom, tog jag äfven afstånd från detsamma,
visserligen icke i synliga artiklar, men så ofta det
enskildt eller å sammankomster dryftades, enär jag
icke ansåg att det träffat den rätta svenska folktonen.
Mina åsikter öfverhufvud angående vår
psalmboksfråga vill jag i korthet sammanföra sålunda:
Vår nuvarande psalmbok behöfver en revision, dels
emedan där förekomma uttryck som såra den
religiösa känslan hos många kyrkligt sinnade personer
i vår folkkyrka — en mening som Gunnar
Wennerberg kraftigt uttalade på förra kyrkomötet — dels
emedan en hel del uttryck äro så föråldrade att de
väcka anstöt eller äro svårförstådda, dels ock emedan
psalmer behöfvas för ändamål, som tillkommit på
senaste tiden, t. ex. missionspsalmer.
Det fins visserligen en mängd personer, som med
motvilja motse en sådan revision, enär deras
vördnad för J. O. Wallins minne drifver dem att anse
en ändring af hans verk för ett helgerån. Häremot
vill jag dock invända, att Wallin själf ville, att arbetet
skulle undergå ytterligare en revision innan det
stadfästes, ehuru dåvarande medlemmar af K. familjen,
påverkade af Wallins mäktiga personlighet, ville
bringa saken till ett slut och därmed äfven gifva en
hyllningsgärd åt Davidsharpan i Norden. Och vidare
vill jag invända, att hvad som är åsyftadt att
revideras är mindre Wallins egna psalmer än sådana
han — stundom på kompromissens väg — upptagit
af medarbetare. Det fins många psalmer af t. ex.
Ödman och Åström, som aldrig användas i
församlingarne och äfven om de kunna betraktas som
oskadliga, likväl hindra upptagandet af härliga
psalmskatter från kyrkans äldre tid. Bort därför med alla
döda punkter och blindpipor i vår psalmbok och låt
oss i stället få dessa gamla folkliga toner, som
genljuda i nästan alla protestantiska kyrkor i
Tyskland, utgångne från psalmdiktningens heroer.
Med denna uppfattning har jag gått till mitt
arbete för att åstadkomma ett acceptabelt förslag.
Då kyrkomötet 1898 afslog det af komiterade
upprättade förslaget och tonen såväl bland allmänheten
som inom kyrkomötet var den, att ett dylikt uppdrag
icke borde lämnas åt en komité, gjorde jag förfrågan
i ecklesiastikdepartementet, huruvida man tänkte
fortsätta revisionen. Då härtill svarades nej, och jag
då förklarade mig hafva för afsikt att upptaga
försöket ensam, för så vidt jag kunde påräkna
regeringens sympati och medel till tryckningskostnader,
utlofvades mig af dåvarande statsrådet ett dylikt
understöd, för så vidt arbetet blefve af beskaffenhet
att förtjäna ett sådant. Efter detta uttalande
fortsatte jag det arbete jag redan påbegynt, hvarvid jag
naturligtvis tog hänsyn till hvad mina föregångare
förut presterat och myndigheter uttalat utan att dock
af dessa låta min egen uppfattning bindas. För att
icke mitt arbete måtte bli af allt för subjektiv
beskaffenhet satte jag mig i förbindelse med biskop
Ullman och lät det undergå hans sakkunniga
granskning, innan det utgafs i tryck förliden höst, hvartill
statsanslag beviljades.
Förslagets syfte har emellertid aldrig varit att
utgöra en slutlig lösning i frågan, endast att angifva
den, som mig synes, rätta riktningen, men, ehuru
åtskilliga domkapitel afstyrkt förslagets antagande
i dess nuvarande form, synes dock öfverhufvudtaget
allmänna åsikten vara den, att riktningen är den
rätta, och att revisionen bör fortsättas enligt den
plan och de synpunkter, mitt förslag utvisar.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
