Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32. Den 10 Maj 1903 - Från Haparanda till Torneå. Af Hugo Samzelius. Fotografier af Mia Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från haparanda och torneå.
För HVAR 8 DAG af Hugo Samzelius. Illustrationerna efter fotografier af Mia Green, Haparanda.
DEN SVENSKA GRANSSTENEN.
Ofvan Bottniska
vikens grunda
fjärdar, norr om de
steniga fiskeskären
och granbeklädda,
af alliäckar
kransade holmarne,
tömmer den breda
Torneälfven sitt
vatten. Från Torne
träsk uppe i det
storslagna svenska
högfjället och från
Muonio älfs
källsjö, den
fjällinra-made Kilpisjaur
vid gränsen mot
Finland och Norge,
en sträcka af
omkring 50 mil,
strömmar vattnet ned
mot kusten, än i
vilda forsar och
fall i cle trängre,
klippiga
passagerna, än i bredt
utsvällda »sel» eller lugnvatten där älfven vidgat
sig mellan videklädda stränder och samtidigt yräft
sig ned på djupet, så att den gifvit upphof åt stora,
fiskrika sjöar. Vid älfmynnet ligger pä högra, d. v. s.
västra stranden den gamla svenskstaden Torneå —
att staden ursprungligen tillhört det egentliga Sverige
och att älfven ännu i dag måste öfverskridas, innan
man kommer till Finland, är ett ej minst i den krigs
historiska htteraturen ofta framhållet faktum. Men
den gången, under de sorgliga åren 180S—1809, kunde
vi ej värna oss, utan måste efter ett eländigt krig
finna oss i att vårt land, som då nådde ända till
Kemi älf, blef stympadt, hvarjämte vi ju också
förlorade hela Finland. Midt emot T rneå ligger åt
väster vid en grund älfvik staden Haparanda,
dotterstaden efter fredsslutet, vårt lands nordligaste stad,
särskildt sommartiden en
liten idyllisk ort.
Nedanför de båda grannstäderna
tränga fjärdarna ihop sig,
och så kommer åter en
fors, »Korva», den sista
i Torneälfven, som därpå
gjuter sitt svallande och
porlande vatten i
Bottenvikens bassäng.
»Haparanda, rikets
nordligaste stad.
Stadsbud saknas, men torde
ej häller behöfvas»,
heter det i
Turistföreningens resehandbok. Ja,
det är sant. Numera
linnes daglig
ångbåtsförbindelse med Luleå, men de
få resandena och deras
gepäck hinner
hotellvaktmästaren så väl sköta
om. Man bör för öfrigt
ej ha brådt, när man
kommer till Haparanda.
Staden är i själfva
verket finsk — de flesta
invånarne äro af finsk börd
och tala finska — och
Kliché: Ticjiqt Silfversparre.
HAPARANDA: STRANDGATAN.
den finska flegman
har ju blifvit
beryktad. Finnarne
ha nog också
behof af allt sitt lugn
under nuvarande
politiska situation.
Men Haparanda
förtjänar under alla
förhållanden att be-
ses.
Haparanda är
en slags
försvenskning af det gamla
finska namnet
Haaparanta, d.
v. s. aspstranden.
Stadens vapen är
också »en på
älf-stranden stående
gränsesten med
tvänne aspar och
en ofvanför lysande
sol» — det sista
en erinring om att
Carl XI anno 1694
såg midnattssolen från klockstapeln i Torneå. Förr
fanns här en by med färjstäile (»trajectus») till
Torneå, såsom skådas kan i Dahlbergs »Suecia
an-tiqua et hodierna». Köpmännen eller de s. k.
borgarena i Torneå hade för sin vidsträckta handel på
Torne lappmark saltbodar och magasin i byn — men
mer än en liten by var det aldrig. När vi därefter
år 1809 miste Finland och enligt kejsarens
uttryckliga diktamen måste afstå äfven Torneå, utsågs år
1812 plats för en ny stad på Nikkala bys ägor 1 ’./a
mil åt väster från Torneälfvens utlopp. Här fanns
god hamn och djupt vatten. Men handelsintressena,
för hvilkas tillgodoseende det var en hufvudsak att
komma i direkt förbindelse med å ena sidan Torneå,
å den andra utfartsvägen från lappmarken långs
älfven, vållade att den blifvande staden kom att förläggas
— 5io —
DEN KYSKA GRÄNSSTENEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
