Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33. Den 17 Maj 1903 - Belägrad af en tiger. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belägrad af en tiger.
Berättelse för HVAR 8 DAG af Mustafa.
En dag, då termometern redan klockan 7 på
morgonen visade 43 grader Celsius lämna vi
Pannastatens herrelösa hufvudstad för att oxa till
Nagode, säte för en af de allra minsta af furstarne i
•Central India. Som hela Bundelkhand, är landet
mellan Panna och Nagode rysligt. En torr, förbränd,
af hetta ångande, snårig och resig djungel, stundom
afbruten af med kolsvarta klippstycken besådt
slättland. Människoboningarne äro sällsynta, byarne än
sällsyntare, men där de finnas, grinar en fattigdom
■och hunger till mötes. Här och där vid rastplatserna
ser man några oxkärror och ett dussin människor
ätande sitt torra bröd och badande vid brunnen, men
i allmänhet är landet ödsligt och folktomt.
Klockan åtta på morgonen aftågade vi från Panna,
och ej förr än klockan ett på natten voro vi i
Nagode. Afståndet mellan de båda städerna är
mellan tre och fyra mil. Dock måste det erkännas, att
vi ej åkte oafbrutet hela denna tid.
Vid middagstiden, då hettan var sådan att själen
satt slö inom en i upplösnings ills’ånd varande kropp,
släpade oxarne ned oss i en liten by, belägen i
utkanten af en tät och snårig djungel. Oxarne ville
rasta och då det icke är möjligt att förmå indiska
oxar att afstå från ett fattadt beslut, nödgades vi
foga oss. Mohammed började plocka fram några
af dam och smuts kolsvarta tuppben, litet stenhårdt,
smutsigt bröd och en del oätbara, förbrända
fikonkartar, samt bjöd mig att äta af denna föga
lu-kulliska måltid. Min körsven bakade bröd på en
brinnande rishög, men däraf kunde jag ej få något
godt. Att förmå en hindu att dela sin mat eller
sin dryck med en smutsig otrogen, torde vara
omöjligt. Och Mohammed, islamiten, var för lat att baka.
Under det jag, sittande på ett trappsteg, försökte
afvinna de smutsiga tuppbenen deras angenämaste
sidor, kom en man fram ur djungeln med andan
i halsen, badande i svett och med sönderrifna,
nedfläckade kläder. Han hade sett en stor tiger nere
i djungeln, ropade han, och det var med nöd han
undgått att bli dess byte. Byinnevånarne blefvo nära
nog vakna af förfäran och flydde in i husen, upp
på taken eller i träden. Det var nästan som om
tigern varit med ibland dem på byns hufvudgata.
Mannen, på hvars trappa jag satt, försökte
öfvertala mig att klättra upp på taket, dit han själf
tagit sin tillflykt, men då jag skrattade honom rätt
i ansiktet, blygdes han och kom ned igen från sin
upphöjda plats. Han berättade mig, att han var
den enda i hela byn, som ägde en bössa och att
han i sin ungdom skjutit flera tigrar — men nu
vore han till åren och ville ej längre utsätta sig
för faran. — Nå, sade jag, låna mig din bössa, så
skall jag gå ut och skjuta tigern. — Nej, det ville
han ej, lika litet som han ville låna ut vapnet åt
någon annan i byn. Själf ansåg han sig för
gammal att gå ut på tigerjakt. — Efter en stunds
öfverläggning, förmådde jag honom emellertid att
beväpna sig med sitt ej allt för fruktansvärda vapen
och följa mig ut i djungeln. Hvad mig angår, så
utgjordes min beväpning af en som tigerdödare
säkert mycket oskadlig revolver.
Hur vi ströfvade omkring hit och dit i den
täta ovägsamma djungeln, funno vi icke någon tiger,
utan återvände med oförrättadt ärende. Jag var just
i färd med att fråga mina oxar, om det behagade
dem att fortsätta färden, då fyra män kommo
springande från södra delen af den långsträckta byn,
skrikande med full hals, att tigern därnere inträngt
på bygatan, gripit en pojke, som legat och sofvit på
gatan, samt släpat honom med sig ut i djungeln.
Jag föreslog nu min värd en ny expedition, men
han var ännu betänksammare än nyss. Hade tigern
redan smakat blod, vore han farlig, bössan vore
dålig och gammal och hade icke på många år
användts. Förgäfves framhöll jag att det vore en skam
för hela byn, att låta tigerns våldsdåd bli
ohäm-nadt. Nåväl, sade jag slutligen, då går jag ensam
med det vapen jag har, och begaf mig in i
djungeln än en gång. Då emellertid min värd och de
öfriga byamännen sågo att jag gjorde allvar af min
hotelse att gå ensam, slogo dem deras samveten,
och de följde mig. Min värd med bössan upphann
mig snart och de öfrige kommo efter, beredda att
med oväsen och tjut försöka skrämma besten och,
om detta ej lyckades, taga till fötter. Långsamt,
med svett och möda arbetade vi oss fram i den
öfverhettade, snåriga djungeln och befunno oss
efter väl en timmes marsch vid kanten af en öppen
plats, bevuxen med förbrändt gräs af nära nog half
manshöjd. En stund stodo vi stilla, min värd och
jag disputerande om vi skulle våga oss ut på detta
torg, som väl mätte 3UU steg i fyrkant. Om också
icke tigern ligger fördold i gräset, så finnas där
törhända Cobras och de äro nästan ännu farligare,
sade hinduen. — Se, afbröt han sig plötsligt och
pekade ut åt slätten. Att börja med såg jag
ingenting annat än hur den af solen upphettade luften
dallrade ofvan det sträfva gräset. Men se då, ser
ni ej rörelsen i gräset? Jo, verkligen. Midt ute
på slätten gick det höga torra gräset i vågor, som
om någon kolossal orm slingrat sig däri. Så höjde
sig något ofantligt, gult, glänsande, ofvan
grässkogens toppar, dök åter ned och höjde sig ånyo. Det
var som om solen fallit ned i djungeln och nu
studsade upp och ned som en guttaperkaboll. Men en
sol, från hvilken utgick ett doft morrande, snarare
lekfullt än ilsket. Ett ögonblick — och jag såg
ingenting mer — blott gräset vaggade sakta hit och
dit. Samtidigt vände jag mig för att söka mina
följeslagare och hjälpare, och se, alla flydde de hals
öfver hufvud. Af dem, som skulle skrämma tigern
med oväsen, såg jag endast en och annan flyende
bland buskarne, och min värd befann sig i fullt
språng mot ett mangoträd, som reste sig öfver
buskarne, väl 50 meter från min plats. Med bössan
i högsta hugg sprang han. Utan att fatta något
beslut därom, sprang äfven jag, och bakom mig steg
tigerns plötsligt våldsamma rytande upp ur gräset.
Bestens uppmärksamhet hade blifvit väckt genom det
buller mina flyende följeslagare åstadkommit, och
han gjorde sitt första språng efter oss. Min värd är
redan uppe i trädet och jag är ej långt därifrån,
springande utan att kunna se mig om. — Så är
jag framme vid det yfviga mangoträdet och under
det jag klänger mig upp på dess lägsta grenar, hör jag
tigerns rytande alldeles bakom mig. Högt uppe i
trädet klättrar min värd, fast han för länge sedan
är i skydd, liksom för lifvet. Där kommer plötsligt
hans bössa neddansande, snuddar vid mitt hufvud,
bryter brakande en gren och faller med en dof duns
i marken. Halft döfvad af denna oväntade projektil,
sitter jag ett ögonblick stilla på grenen och riktar
mina ögon åt det håll, hvarifrån rytandet kommer.
Där höjer sig ett ofantligt gult skimrande nystan
från marken, sväfvar ett ögonblick i luften liksom
ett gult sken lysande i solen och jag får en
föreställning om något som flåsade alldeles under
grenen, på hvilken jag sitter, som om ett lokomotiv
passerat tätt under mig. Med ett väldigt dån och
brak faller så tigern ned bland de knastrande torra
grenarne och lofven vid mangoträdets rot.
- 521 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
