Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37. Den 14 Juni 1903 - Gustaf Fröding. Af R. F—r, teckning af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF FRÖDING.
I dessa dagar har från Sveriges studenter utgått
ett upprop till en hyllningsgärd åt Gustaf Fröding,
•och hela landet skall svara med ett starkt, offentligt
•uttryck af den kärlek och beundran, vi ägna den
tstore skalden. Det är glädjande att denna hyllning
når honom i lifvet och icke kommer, såsom seden
oftast är, som en krans på grafven. Det försvagar
heller icke saken, att hyllningen i viss mån
framstår som en ungdomens protest mot den
litteraturkritik, som stundom i snäf oförståelse vägrat det
fulla erkännandet åt Frödings enastående storhet.
Här snäll blott fogas nägra tä oid som text till
skaldens bild. De kunna ej bringa något nytt till
Frödings vänner — och för dem är namnet GUSTAF
FRÖDING nog, omstråladt som det är af diktningens
klaraste solljus. Men den som skrifver dessa rader
tillhör den studentgeneration, som nu hyllar Gustaf
Fröding, och som i honom ser något oändligt mycket
mer än »I åt ames» skämtande skald. Det är ensamt
häiur, mina oid kunna hämta nàgot värde.
. „ . *
Det är underligt att nu se tillbaka på Frödings
korta diktarbana, så sent börjad och så snabbt
afbruten. Redan 31-årig debuterade han 1891 med
«Guitarr och Dragharmonika», denna diktsamling, som
med ett slag förde honom i främsta ledet bland våra
skalder, fylld som den är af hans personlighets glans,
af skämtets oändliga grace och af tungt, ärligt allvar.
Så kom 1891 Nya Dikter, där skaldens konstnärliga
teknik nått sin absoluta fulländning, och där hans
allvar tränger än djupare än förr, fastän hans
rytmer dansa lika världsöfvervinnande glada. Och slu
ligen 1896 »Stänk och Flikar», den svenska
litteraturens kanske märkligaste diktsamling, säkert dess
hänsynslösast ärliga. Det är kändt hur dessa äfven
i ämnesvalet hänsynslösa dikter råkade ut för en
skymfande plebej-kritik, som resulterade i ett,
visserligen till den svenska tryckfrihetens ära
förolyc-kadt, åtal. Men det är ännu icke utredt, i hvad
mån denna bedröfliga manifestation af mänskligt
lågsinne influerat på det plötsliga afbrottet i Frödings
produktion. Det är som hans känsliga sinne icke
kunnat bära den iskalla oförståelse, som mötte
honom, då han, som skaldens plikt är, utan
människofruktan gaf det innersta af sig själf. Nu vet man
blott, att ett af den svenska diktningens härligaste
strängaspel plötsligen tystnade efter blott några få
år af utomordentlig produktion.
Men hvad Fröding under denna korta tid gifvit
sitt folk, det är — äfven om man ej vågade vänta
en ny vår för hans sång — tillräckligt att ge honom
en plats bland våra främsta. Ingen har som han
gett ett så lefvande uttryck för det svenska lynnets
stolta skämt och stolta allvar. Hans lyra har fångat
tidens susande idéer och sändt dem vidare i klingande
ackord. Och framför allt har han följt det moderna
genombrottets vackraste lösen: att se sig själf
ärligt i ansiktet och trotsa den själfbedragande
humbug, som väfver in oss själfva och allt omkring oss
i sitt förvillande töcken. Det är väl främst denna
stora ärlighet, som ger den Frödingska dikten dess
djupaste och starkaste tonfall.
Utrymmet medger här knappast några citat. Och
därmed är en svår frestelse öfvervunnen, som hotar
en hvar, som skall skrifva om Fröding: den, att
citera och åter citera, strof efter strof och dikt efter
dikt. Den Frödingska versen har i sig själf en
fullkomligt fascinerande glans; det är ett sus och en
sång i hans rytmer, som komma en att tänka på
helt andra instrument än guitarr och dragharmonika.
Hans språkkonst är oförliknelig, jämförlig med
ingens i üetta århundrade; vi ha inalles blott ett namn att
nämna på samma plan: Bellman. Det namnet
kommer en ju lätt i tankarna, då talet gäller Fröding; i
formgenialitet och äfven i popularitet stå de bägge
vid hvarandras sida, upphunna af ingen annan.
Men jämförelsen bör icke föras längre, de båda störa
skalderna äro hvarandra icke lika, äfven om bägges
grundstämning delvis kan föras under humorns stora
rubrik. Snillen äro inkommensurabla storheter.
Däremot lönar det sig icke längre, att söka
reducera Fröding till blott en språklig nydanare och
formvirtuos, och för öfrigt »en behagfull skämtare». Det
är icke hedersamt för den svenska litteraturkritiken,
att den så länge sett sig blind på Frödings formella
glans (och på hans värmländska låtar), att den dröjt
att uppskatta hans djupare sidor. Det är sannt, att
formen, rytmen hos honom spelar en utomordentlig
roll — »min tanke på rytmerna flyter», säger han
själf. Men det borde en gång erkännas, att formens
naturliga glans hos en skald och främst hos en
lyriker är ett absolut pius, och icke bör betraktas
som ett nätt och jämt tolerabelt fel. Det borde också
erkännas som en förtjänst, att skrifva så att man
förstås af alla och älskas af alla. Det innebär
ingen nedsättning af den diktning, som vänder sig
ensamt till fåtalets invigda, att man ställer ett helt
folks diktare på ett annat plan. — Erkänner man
allt detta, då skall man också erkänna, att ingen
af våra moderna skalder trängt djupare eller tagit
sitt kall allvarligare än Gustaf Fröding. Man kan
ju läsa en dikt som »Mannen och kvinnan» i Nya
Dikter, och sedan försöka tro att Fröding är ytlig!
Hans diktnings rika mångsidighet gör det svårt
eller omöjligt att uttrycka dess betydelse i en formel.
För mig ter sig hans utveckling som en utveckling
till allt djupare ärlighet, allt manligare allvar. Och
hans grundstämning är väl den längtan efter
skönhet och glädje, som han skänkt så hänförande
uttryck — senast i drömmen om »Ariens land, där
solguden tömmer med gifmild hand kring allt,
öfverallt i en lycklig ängd sitt lif, sina håfvors mängd».
Starkast strålar måhända hans tro på ett framtidens
lyckorike i de symboliska dikter om den
hälsobringande Gral, som togo så stort rum i hans sista
produktion. Den härliga »Sången om Gral», formar
sig ju till en evolutionens stolta segersång, drömd,
betecknande nog, mot bakgrunden af »hemska och
skakande syner och röster och tvifvelskval». Den
som vill läsa sig till, hur poesien verkar befriande,
skall gå till den dikten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
