Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 28 Juni 1903 - De ledande männen i det stundande stora tullkriget i England. Af J. B—tt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTHUR BALFOUR.
Premierminister.
Under hela det gångna århundradet har Englands flotta behärskat världens haf, öfverallt har dess flagga
varit den förnämsta på böljorna, dess handel har varit utan like, och stolt och fritt har England under ett
sekel varit folkfrihetens värn och de svagare nationernas skydd. Sin nutida politiska maktställning vann
England då Nelson och Wellington bröto kontinentbetvingaren Napoleons välde; då lade det också grunden
till sin kommersiella världsmakt, men fullt utvecklades denna först sedan Peel nedbrutit de hämmande
tullskrankorna och proklamerat frihandelns principer, till hvilka Gladstone sedermera fogade den inre
politiska frihetens fullständiga seger.
Nu, nära nog ett sekel efter Nelson och Wellington och ett halft sekel efter Peel, står det mäktiga och
rika världsväldet åter inför en afgörande vändpunkt i sin historia. Den starka reaktionen i snart sagdt hela
det öfriga Europa har under det senaste
decenniet hastigt trängt in äfven i det fria England;
kriget i Sydafrika visade, att imperialismens
England icke längre är folkfrihetens och
små-nationernas beskyddare, regeringens gradvisa
intrång på underhusets myndighet vittnar om
reaktion äfven på det parlamentariska området,
den i fjol antagna skollagen om en liknande
företeelse i det religiösa lifvet — — och nu
till sist synes den bebådade nya
tariffpolitiken kröna verket genom att krossa det
frihandelssystem, hvarunder England
uppblomstrat på ett så allenastående sätt.
Den drifvande kraften i denna nya
utveckling är den ryktbare kolonialministern
JOSEPH CHAMBERLAIN. Fordom Gladstones
radikale medhjälpare, ski’d från honom genom
den irländska homerulestriden, har han
under det senaste decenniet genom sin
hänsynslösa energi med de konservatives bistånd
såsom ledare af den imperialistiska rörelsen
oemotståndligt ryckt fram till en dominerande
ställning, 1 hvilken han — trots att en
annan är regeringens chef till namnet —
numera faktiskt är den enda verkligt
bestämmande faktorn i den engelska politiken. Det
imperalistiska riksbygge, han påbörjade i och
med boerkriget, vill han nu fortsätta och
afsluta med en allbritisk tullunion på basis af
preferentialtariffer och af tull på lifsmedel.
Och det bästa beviset på hans diktatoriska
makt är, att han endast behöfde utslunga
några ord om denna sin plan, för att alla
andra viktiga frågor ögonblickligen skulle
bortsopas från dagordningen, samt att han
kunnat rycka den öfriga regeringen med sig och
ännu kan sammanhålla det stora unionistpartiet,
ehuru flera af ministrarne och en betydande
del af partiet äro rena frihandlare.
Visserligen är vördnaden för det
häfdvunna starkare i England än i något annat land;
G. T. RITCHIE.
Finansminister.
HÄRTIGEN AF DEVONS Hl RE.
Öfverhusledare.
GEORGE WYNDHAM.
Minister för Irland.
S:t JOHN BRODRICK.
Krigsminister.
— 622 —
DE LEDANDE MÄNNEN
I DET STUNDANDE
JOSEPH CHAMBERLAIN.
Kolonialminister.
H. CHAPLIN.
Protektionistchef.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
