Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39. Den 28 Juni 1903 - De ledande männen i det stundande stora tullkriget i England. Af J. B—tt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
säga sig tro, att den skall bevisa hans planers
outförbarhet och skadlighet, medan den säkerligen i
praktiken kommer att utgöras endast af en den
våldsammaste propaganda frän hans sida. Ingendera har
gjort sig känd såsom någon vidare framstående
statsman; Ritchie är en lugn och kunnig arbetsmyra,
medan Devonshire — fordom vid Chamberlains sida en
af Gladstones kolleger, då under namnet lörd
Hartington — torde vara den indolentaste mannen i
hela engelska parlamentet.
En vida större roll i den stundande kampen om
makten i England kommer otvifvelaktigt att spelas
af ministern för Irland, GEORGE WYNDHAM, och
krigsministern S: T JOHN BRODRICK, af hvardera
dock på helt olika sätt. Wyndham är nämligen den
kanske allra mest dugande kraften bland de yngre
konservative — Balfours kraftregemente på Irland för
16 år sedan sköttes hufvudsakligen af den då mycket
unge Wyndham, som var hans privatsekreterare; en
energisk, begåfvad och ärelysten man och
framstående talare, själfständig och orädd. Brodrick åter
har som krigsminister — efter den i denna egenskap
alldeles oduglige lörd Lansdowne, numera
utrikesminister — skött sig så illa och så föga uppfyllt de
reformkraf, som både unionister och liberale ställt
på armédepartementet, att han nog blir en af de
bästa skottaflorna för oppositionen, hvilken
naturligtvis drager till strids äfven på andra frågor än
tullprogrammet.
Öfverst på porträttgruppens andra sida
presentera sig de tre statsmän, som komma att gå främst i
striden mot Chamberlain.
Sir M. Hl^KS-BEACH är en af det konservativa
partiets högst ansedda män och var finansminister i
Balfours kabinett ända tills i fjol, då han afgick
— officielt på grund af sjukdom, men i själfva
verket, enligt hvad han härom dagen själf i
underhuset omtalade, på grund af att hans kolleger icke
brydde sig om hans protester mot det växande
slöseriet med statens medel. Det är ingen hemlighet,
att han och Chamberlain aldrig dragit jämnt; som
oböjlig frihandlare har Hicks-Beach nu energiskt
kallat alla öfvertvgelsetrogna frihandelsvänner inom
unionistpartiet till kamp. I de högre kretsarne toide
han med sitt stora anseende både som statsman och
som personlighet blifva Chamberlain en mycket svår
motståndare; däremot har han alls icke »Joes»
förmåga som folktalare och agitator.
Att den förre premierministern LÖRD
ROSEBERY, Gladstones efterträdare, kommer att deltaga
i striden på den frihandelsvänliga sidan, är ju
numera fullt afgjordt, sedan han beriktigat den
uppfattningen af hans första tal om Chamberlains
uppslag, att han skulle i sin egenskap af ifrig
imperialist gilla detta. Men sedan han för några år sedan
drog sig tillbaka från den liberala partiledningen för
att »plöja sin ensliga fåra», har han alltmer
utvecklat sig till en blott skeptiskt kåserande politisk
amatör — nästan à la Balfour — samt härigenom och
genom en ganska vacklande hållning i flera frågor
alltmer förlorat partiets förtroende. Genom sitt
mästerskap som talare kan han dock ännu uträtta
mycket, och hans vänner hoppas, att han än en gång
skall blifva de liberales ledare; men det synes vara
mycket ovisst, om han har kvar nog energi och
intresse för en sådan roll.
Det liberala partiets officielle ledare är f. n.
sir H. CAMPBELL-BANNEBMAN, som var
krigsminister i Roseberys kortlifvade ministär (hvars fall
som bekant formellt förorsakades af ett
misstroendevotum mot honom i corditefrågan). Men de liberale
imperialisterna erkänna honom icke som sin anförare,
och om än de båda fraktionerna stå eniga i sitt
motstånd mot tullprogrammet, är den älskvärde och
gemytlige Campbell-Bannerman (han anses vara
»Londons bäste middagsätare») knappas: en nog kraftig
organisatör och agitator för att kunna leda dem till
seger mot en så fruktansvärd mols;åndare som
Chamberlain.
De liberale imperialisternas chef är HENRY
ASQUITH, som var inrikesminis ber i Roseberys
regering. Asquith åtnjuter stort anseende hos både
vänner och motståndare för sin framstående
duglighet, sina omfattande kunskaper och sin ärliga,
flärdfria personlighet. Tvifvelsutan vore han den
lämpligaste bland de yngre liberale att anföra i
striden, om han icke vore för mycket upptagen af sin
advokatverksamhet och därtill hade ett stort fel:
han är, med förlof sagdt, grundligt tråkig som talare.
Sir WILLIAM HARCOURT, Gladstones ypperste
medarbetare, ligger f. n. sjuk; men om han återfår
hälsa och krafter, kommer han säkerligen att trots
sina år gifva Chamberlain åtskilligt besvär med alt
parera hans skarpa hugg. Den gamle liberale
kämpen är en af Englands förnämsta auktoriteter på
det statsfinansiella området; han är en lysande talare
både i parlamentet och på folkmöten, skarp och
klar, fyndig och kvick, och som agitator har han
otaliga gånger ådagalagt en öfverlägsen skicklighet.
En ännu helt ung parlamentariker, som med all
säkerhet har en lysande politisk bana framför sig,
är den radikale LLOYD GEORGE. Om man
lämnar den åldrige och sjuke Harcourt ur räkningen,
torde Lloyd George vara nästan den ende
underhusledamoten, som på allvar kan mäta sig med
Chamberlain i debatten.
Att Balfour ingalunda kan i debatten mäta sig
med Lloyd George, det visade sig gång på gång
under behandlingen i fjol af den stora skolbillen,
då den unge radikalen genom sin grundliga
sakkunskap, sin logiska skärpa, sin lågande entusiasm för
frihet och upplysning samt sin blixtrande kvickhet
blef oppositionens hufvudtalare. Också
komplimenterade Balfour honom, när billen var slutbehandlad,
på ett i underhuset formligen uppseendeväckande sätt,
betygande sin aktning för den ärliga öfvertygelse,
som präglat Lloyd Georges hela uppträdande, och
förklarade, att det för en gammal fäktare varit ett
stort nöje att slåss med en så skicklig motståndare.
Hvilket parti den irländske partichefen JOHN
REDMOND kommer att taga i den stora tullstriden,
beror belt och hållet på jorclköpsbll ens öde i
regeringens händer. Men i tullfrågan beror mycket på
hans hållning; han är icke blott en utomordentligt
skicklig agitator och organisator samt en
inflytelserik talare, utan han har ju bakom sig e:t 80-tal
irländska representanter i underhuset, hvilka rösta
som e n man under hans ledning. Redmond är den
förste irländske ledare allt sedan Parnells
glansdagar, som kurmat hålla sina kamrater eniga, och i
själfva verket är han ännu mäktigare än Parnell,
ty jordköpsfrågan har numera slutit äfven de
protestantiska irländarne till nationalisterna.
J. B—t.t.
— 624 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
