Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 40. Den 5 Juli 1903 - Under Armeriermassakerns dagar. Af Mustafa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR.
För HVAR 8 DAG af MUSTAFA.
(Forts.)
Än. en gång intåga vi i Haleb, än en gång
af-levereras jag i sarai, där nu en ny pascha residerade
under det kommendanten flyttat upp till citadellet.
Denne pascha, som nu satt i sarai, hade kommit
från Constantinopel och hette Zihni, för öfrigt en
af de mera framstående männen inom osmanriket.
Paschan mottog mig höfligt men ej vidare älskvärdt,
och förklarade, att han, om vi ej nu förhölle oss
lugna, skulle vidtaga kraftigare åtgärder mot oss.
I värsta fall skulle han internera oss på citadellet. —
Ännu en tid kvarstannade jag i Haleb. De
sista veckornas lif hade farit illa med både mig och
Müller, och vi hade behof af att få hvila. Müller
förklarade, att ingenting kunde locka honom att än en
gång försöka komma till Bagdad. Och jag kunde ej
gärna tillbringa hela min vinter med misslyckade
Bagdadfärder, för hvilkas genomförande utsikterna
voro .mindre än någonsin. Jag beslöt mig för att
resa ned till Iskenderun och därifrån afresa med
ångbåt till Grekland, under afvaktan att
förhållandena inom osmanriket skulle blifva lugnare. Müller
afskedades och jag gick upp till Zihni pascha för
att. anmäla min afresa. Paschan lät genast utställa
teskeré för Antakié (Antiochia) och Iskenderun, men
sade mig helt öppet, att, då han trodde mig vara
man för att visserligen rida ut Iskenderunvägen, men
sedermera vända och fortsätta österut, han ville
utrusta mig med en soldat som eskort eller
fångvaktare, hur det nu lyste mig att uppfatta saken.
Mellan Haleb och Iskenderun leder en chaussé,
på hvilken man till och med kan åka i droska,
och hela färden tar tre dagar i anspråk. Men som
jag icke kände någon kallelse att sitta tre dagar i
droska och dessutom gärna ville göra en afvikning
från stora vägen till Antakié, valde jag att göra
färden på min häst, som jag hoppades kunna sälja
i Iskenderun. Allt mitt bagage skickades således
med postvagnen till den franska båtens kontor i
Iskenderun och jag själf steg till häst med
gendarmen Ali för att rida till Antakié.
Konsuln och riddaren Picciotto, hvars lif jag
nu i två månader förbittrat, drog en lättnadens suck
då jag försvann genom hotell Aziziés portar. Jag
har, sade han dagen före min affärd, varit svensk
konsul här i Haleb trettiotre år och aldrig förr än
nu sett en svensk. Då jag så nu får se en af detta
märkeliga folk, är det en människa, som anställer mera
oreda än ett helt regemente kurdiska röfvare
Jag besökte Haleb en gång efter dessa händelser
— våren 1898 — sammanträffade då med Picciotto
och samtalade med honom om det armeniska året.
Han försäkrade att han så länge han lefde skulle
erinra sig mig och anse Sverige vara bebodt af
människor utan förmåga att taga reson. Jag
underrättade honom då, att jag sedan den tiden vi
först sammanträffade, varit i Mekka, och han
svarade mig genast: — Ja, jag tror, jag tror allt hvad
ni säger. Om någon komme och berättade mig, att
ni stigit upp till månen och gått ned till jorden i
flygmaskin, skulle jag tro honom. Ni är den
omöjligaste människa jag känner och Jehowah vare
lofvad, att jag ej har något vidare att skaffa med er.
Vi redo ut, min gendarm och jag, på
Antakié-vägen, och jag fann snart, att jag fått med mig
mindre en fångvaktare eller eskortman än en vän.
Han hade hört talas om mina galna färder för att
komma till Bagdad, och han var entusiasmerad så
godt som nu en osmanli kan vara det. En äkta
osmanli var han för öfrigt, något som här på den
turkisk-arabiska språkgränsen är rätt ovanligt.
På andra dagen af vår färd kommo vi till
Antakié, efter att nödgats simma öfver Oroutes, som
till följd af det ideliga regnandet var uppsvälld till
en riktig flod. Antakié är en i Nordsyrien illa känd
stad, med en befolkning, som har namn och rykte
om sig att vara fanatisk. Men liksom så ofta både
förr och senare i så kallade fanatiska städer, så
hände mig i Antakié ingenting. Alla innevånarne i
den lilla staden voro ytterst välvilliga. Det stora
genom häfderna ljudande Antiochia är nu en
småstad med knappast tiotusen innevånare. Selemus
Nicators, Antiochus Epiphanes och de romerska
ståt-hållarnes stad är försvunnen från jorden, de ruiner,
som finnas, tillhöra korsfararnes stad och äro allt
annat än lysande. Jag har i konversationslexikon
sett Antiochias ruiner omtalade som storartade och
vördnadsbjudande. Detta är ej sant. Allt hvad som
återstår är Boemund af Tarents visserligen rätt
kraftiga murar, nedanför hvilka den nuvarande småstaden
ligger sammangyttrad. För turkiska förhållanden är
Antakié en angenäm och behaglig om också litet
trång och mörk stad, en stad nästan uteslutande
bebodd af moslims.
Vi lämnade Antakié en eftermiddag på väg upp
mot Beilanpasset. Det var vår afsikt att denna natt
stanna i byn Karamurt, som af Antakié männen
uppgifvits som en ort, där alla lifvets bekvämligheter
stode att erhålla. Då vi emellertid fram på kvällen
kommo dit funno vi dess chan i ett sådant tillstånd
att till och med jag fann det obeboeligt — och
jag är annars ej svår ia.tt tillfredsställa ute i
ociviliserade länder. Där fanns ej blott ohyra — sådant
hör till — utan råttor samt otroliga sophögar
hopade i alla rum. Ali, sade jag, vi fortsätta och
gå i kvarter i natt i Beilan, där vi sedan ligga
öfver morgondagen. I Beilan finnas alla världens
härligheter. Allah Åkbar, sade Ali, du har befallt
det.
Klockan var nio på kvällen och vi hade minst
tre timmars ridt till Beilan. Då vi redo ut ur
Karamurt, sade Ali, att det fanns godt om röfvare
i Beilanbergen och att vi kunde räkna på att
möjligen nödgas göra deras bekantskap. Jag, som är
skeptisk i afseende på röfvare och deras makt,
förklarade emellertid, att vi hade intet att befara,
hvarmed den gamle soldaten lät sig nöja. Också tycktes
jag få rätt, vi redo uppför det trånga branta
bergspasset utan att se skymten af några röfvare.
Vägen är här i Beilanpasset djupt nedskuren mellan
branta bergväggar, slingrande i skarpa krokar från
afsats till afsats, oupphörligt uppåt mot Beilan, som
ligger på passets högsta punkt.
Till följd af vägens skarpa krökningar hade vi
sällan utsikt längre än trettio till fyrtio meter
framåt eller bakåt och, som himlen var mulen, sågo vi
i det. närmaste ingenting. Stundom slet nog
blåsten sönder molnhöljet så att månen ett ögonblick
lyste fram, men de ljusglimtar vi på detta sätt fingo
bidrogo blott att göra hela stämningen mörkare. Så
säger Ali plötsligt — Effendi, hör xlu något? Nej,
aldrig ett ljud. Ni, frenghis, äro ej vana att lyssna
på edra fiender. Jag hör hofslag, vi äro säkert
förföljda. Röfvarne, om hvilka jag talat och på
hvilka du i ditt öfverdåd ej velat tro, äro efter oss.
Det hade varit bättre, om vi stannat i Karamurt.
Ja väl, Ali, hvartill duga våra hästar och hur långt
är det till Beilan? Låtom oss sträcka ut i fullt
galopp. Så gjorde vi ock, men olyckligtvis voro
våra hästar trötta.
Våra förföljare kommo oss om än långsamt allt
närmare och dånet af deras galopperande hästar
ekade bland bergväggarne. Snart nog började kulorna
sin hvisslande sång med ett starkt smällande ljud
träffande bergväggarne än framför än bakom oss.
- 638 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
