Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 12 Juli 1903 - En frigifven. Af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
litet kväkande skratt därinifrån, och det är den lille
skrifvaren, som roar herr James och berättar
historier — lika som han för femton år sedan berättade
sagor för lille Jim.
Och lustigt är det att höra herr James kalla
Brightons lille kontorsgubbe kap.cn. Ingen i världen
kan väl tänka, att en kapten från en gammal skuta
kan bli till en sådan liten kutryggig skrifvare. Men
det är riktigt sant, och den lille skrifvaren blir glad
och minnes gamla tider, när herr Jim kallar honom
kapten.
Men klockan åtta om kvällen står åter den grå
åkarhästen vid trappan, och den lille skrifvaren
reser iväg hem i mörkret.
Familjen kallar honom Journalen, därför att han
så här regelbundet kommer för att hålla herr James
jämnsides med affärerna och tala om vinst och
förlust och räntor och konjunkturer — det är ju lätt
att förstå, att en sådan där liten ingniden
kontorsgubbe, som suttit uppe på samma bruna skrifvarstol
i fem och tjugo år och vet mera om Brighton & Co.
än om sin egen mor, icke kan lida detta, att firmans
barn, sonen af Brightons handelshus, skall gå så
rent död och förlorad för världen där borta i skogen
och icke veta, om hvetet stiger eller faller eller
vara så okunnig som ett barn i börsnoteringarne
eller icke underrättas om Brighton & C: os senaste
spekulationsleveranser på Indien — det är ju lätt
att förstå, att han icke kan tillåta något sådant.
Men den lille skrifvaren vet själf, att han
kommer icke för detta. Det är sant, att han och herr
James tala alltid om affärer, och lille Joachimsson
är förtjust öfver, att herr James har så skarpt och
klart affärshufvud, det är ett nöje att tala med herr
James om firman. —
Men han kommer icke för detta —
Den lille skrifvargubben vet, att det är honom
man tror vara skulden till herr James’ olycka, det
ha snälla människor sagt honom för länge sedan.
Och nu kommer han resande denna långa vägen, för
det han är tvungen att se, hur skönt och härligt
herr James har det därute i skogen och tala om för
sig själf att herr James har blifvit mycket, mycket
bättre sedan sist — det är löjligt och en galenskap,
att tänka att icke herr James skulle blifva riktigt
frisk.
Lille Joachimsson blir mer och mer hemmastadd
där ute på Blåhamra; sent på hösten, när frosten
redan kommit, och en hvar till yngste kontoristen
inne på Brightons kommit tillbaka från sin semester,
får också lille Joachimsson ferier, och då reser han
ut till Blåhamra och stannar i två veckor.
Han blir den lilla prostinnans hjälpare att
förmana herr James till ytterrockar och halsdukar, och
han blir vän med lilla Marit och med hela Familjen.
Men mot slutet af denna tiden händer det något
förskräckligt; det blir som en stöt upp i hjärtat för
Blåhamra hela gård, som låg där lugn och hvit i
höstsolen.
Herr James kommer en dag tidigt hem från en
ridt genom strandskogen, hans ridspö är tappadt och
tyglarna slaka; när lille Joachimsson öppnar den
tunga gårdsgrinden för honom, ser han, att hans
ansikte är hvitt som lärft, och då Marit framme vid
trappan flyger emot honom för att få rida hans häst
till stallet, märker han henne knappast, men går
hastigt in från dem och den lösa hästen, hans ögon
äro febersjuka, och läpparne äro så slutna som i
stark smärta.
Lille Joachimsson står med tyglarne i skälfvande
händer och vet icke om, att han lyfter flickan upp
på hästen och för den i hvarf efter hvarf kring
gårdsrundelen, så rundt, rundt som den lille skrif-
varens hjärna arbetar i förskräckelse kring ett:
något har händt herr James — herr James är hvit som
ett lärft, och hans ögon äro febersjuka. — Hvad,
hvad är detta, som har händt herr James? —
Han är nu försvunnen hela kvällen, och hvar
och en vid det långa bordet hinner fråga den lille
skrifvaren, hur detta är — hvad har han gjort med
deras lille herr James — ack, ingen enda af den
gamla vänliga Familjen skulle vilja trampa en mal,
så som de trampa den lille skrifvarens hjärta, — hvad
har han gjort med herr James?
När den gula höstsolen nästa morgon sticker upp
öfver lönntopparne och skiner öfver Blåhamras hvita
byggning, skall hon skrämma upp ur karmstolen vid
kakelugnsvrån den lille skrifvaren — och hans
tankar skola kretsa rundt, rundt — »herr James —
herr James — hvad är detta, som har händt herr
James?» —
Ack, ack, den lille skrifvaren skall snart veta
det, lönnarne kring Blåhamra hvita gård och hästarne
i stallet skola veta det, Den Lyckliga Familjen, som
samlas till frukostbordet, skall veta det, lilla Marit
skall veta det — i natt har den goda prostinnan vakat
vid herr James’ rum, och på herr James’ hvita
sängmatta äro mörka fläckar af blod. —
Denna dagen förlorar den lille skrifvaren all
familjens vänlighet och aktning — det är icke att
förlåta, så hufvudlöst som han denna dagen
beter-si g.
Fram på dagen kommer herr James, som haft
dörruppvaktningar och blommor och uppmuntrande
beklaganden af hela Familjen, också ihåg lille
Joachimsson, som ändock på ett sätt är hans gäst, och
han ber prostinnan låta honom komma in. Men den
lille skrifvaren blir vid detta så förskrämd, som
om prostinnan ville föra honom till död och
stupstock.
»För Guds skull, nej, fru prostinna», säger ban
och går i ängslan fort upp och ned öfver golfvet,
»nej, det skall jag nog icke göra, — nej, nej» —
Och han har många ursäkter. Han skall straxt,
resa, hans vagn år redan framdragen, han måste
packa —- han skulle trötta herr James, herr James
kan icke tycka om att se främmande ansikten, när
han nu är så sjuk —
Han skickar den lilla prostinnan bort med många
hälsningar till herr James, och han reser, som han
har sagt, fort och genast.
Den gamla Familjen ser honom fara af och har
för honom endast ett litet medlidsamt förakt — de
ha visserligen misstagit sig på honom.
Det är ju intet att säga om, om en liten
skrif-varsjäl är så rädd om lifvet som en annan, dock
flyger väl inte smittan fortare nu än under dessa
två veckorna — och Herre Gud, så farligt är det
då inte, men den svartaste otacksamhet mot herr
James, det är det. —
Men den lille skrifvargubben, som flyr för
smittan, sitter uppe på vagnen och gråter.
Ingen förfallen usling eller hemlös eller
liktågs-sörjande, som någonsin gått denna vägen, har
färdats med så tungt hjärta som den lille skrifvaren.
Hösträgnet slår ned öfver renmossan på
berghällarna, och skogen utmed vägen börjar svartna i
skymningen — då står nere under granarne en hvit
säng med ett blekt ajisikte, och dess lakan ha röda
fläckar af blod, — men ibland är det en kista —
Den lille skrifvaren sitter uppe på vagnen och
tänker ut långa tankar af lögner, som han skall
säga till dem där inne i staden, till dem som fort
skulle döma och skrika — »skuld, skuld» —
Han har alls icke varit därute på Blåhamra,
skall han säga dem, de vilja väl ej tro, att man reser
— 654 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
