Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 12 Juli 1903 - En frigifven. Af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Uppe vid Råberget ser han den grå åkarvagnen
komma. Den lille skrifvargubbens ansikte skiner till
vid det han får syn på herr James, som stått inne
i skuggan af berget — sist var herr James blek som
ett lärft och hans ögon febersjuka — han står stark
och ung nu, han är röd och munter, han nästan
rifver den lille skrifvaren ned af vagnen.
Han drager af med honom in på en huggen
skogsstig, som för rakt ned mot gården — det var
alltid deras allra finaste stig — nu står den blå
tallskogen skinande hvit med små gnistrande flagor
dansande ned genom grenarna.
Nu skall herr James berätta den lille skrifvaren
om sin underbara lycka och det som han tagit honom
ut till att få veta, men han går tyst och slår i
snön, det blir honom med ens så alldeles overkligt,
han tycker själf, att det är så rent orimligt att
tänka, att någon skall tro detta; det är som att
berätta en saga för ett barn — han vet inte hur han skall
börja. —
Den lille skrifvaren frågar herr James, om han
skall stanna på Blåhamra julen öfver. Han frågar
detta egentligen för att något säga, han vet eljest
väl, att det skall herr James, och han tillägger fort
och gladt, att det är dock lyckligt att få vara på
landet en jul — en helt annan jul det, än inne vid
stadsgator.
Men detta blir till hjälpen för herr James, då
glittra hans ögon till.
»Nej», säger han, »nej, nu skall jag resa hem,
kapten, och aldrig komma till Blåhamra mer.» —
Se, nu skall han säga honom hur det är. Dit
till herr James’ rum på Blåhamra skall det komma en
ny gäst, därför måste herr James bort, ty här vid
Blåhamra få de aldrig bli tretton; nu måste herr
James resa.
Den lille skrifvaren blir sannerligen förbluffad.
Han stannar stilla midt på stigen.
Åhnej, det kan då aldrig vara meningen, icke
kan prostinnan lofva ut herr James’ rum och plats
till en annan, icke kan någon komma och taga herr
James’ plats på Blåhamra! — hvem skulle vara nog
hänsynslös ? —
Herr James går beskedligt efter den lille
förtör-nade gubben.
»Ja, icke vet jag», säger han, »de säga, att det
är en annan inne från Brightons, det är en skrifvare,
som de kalla kapten.»
Lille Joachimsson rycker till i en grangren, så
snön yr ned öfver dem. Han skrattar öfverseende,
men i själfva verket är han ond, ty han tycker
icke, att herr James skall skämta öfver sådant.
Herr James blir nu också så allvarlig. Han
rycker upp på skogsstigen tätt intill den lille
skrifvaren arm och börjar säga honom denna sanningen,
som ingen kan tro — se, att nu är herr James en
frigifven, som far ut till lifvet igen, han var
oskyldigt dömd och är frigifven. — Herr James, han är
frisk som en hvar annan, och på Blåhamra får han
icke stanna — se, nu reser han bort för alltid —
hem till staden — till kontoret — i dag — eller i
morgon. —
Den lille skrifvaren går då stilla bredvid honom
och hör hvart ord, men han visar ingen glädje eller
förundran — så litet som man förundrar sig i
drömmen .
I drömmen går någon bredvid honom och säger:
»Se, du är en gammal och tärd man, men nu skall
du blifva ung. Tro nu, att du är ung, så är du
det.»
Och han småler och säger:
»Javisst, ja det tror jag ju» — men hela tiden
vet han ändå, att det är i drömmen.
Herr James ser också väl, att den andre icke
tror honom, han går där och småler åt en saga,
som herr James berättar för att göra honom ett
nöje — hvad hjälper det herr James, om han griper
till all sin egen öfvertygelse och vältalighet — den
lille skrifvaren skall icke tro honom. Herr James
ser, att det finns intet annat att göra, än att taga
honom rakt ned till den lilla prostinnan och bedja
denna förklara för honom herr James frigörelse, och
hur de ordnat till hans egen framtid. —
De komma fram i backen, där uthuggningen
vidgar sig, och nedanför dem ligger Blåhamra gård.
Den ligger där stolt och lat i solen framom sjöns
blå vidder, den lyser skinande hvit inne mellan de
frostiga lönnarne, de kunna se dörrarne till
solbalkongerna öppna, och nedifrån salen spelar någon en
gammal trött melodi. —
Men Marit och Familjen äro där ute, de arbeta
ifrigt och skynda om hvarandra, herr James ser,
att nu hålla de på att draga julen in på gården; de
fästa den i halmkärfvar uppe på störar och binda
den fast i de vida granarne vid stentrappan — stor
jul drager nu upp till den gamla adelsbyggningen. —
Herr James rör sakta vid den lille skrifvarens
arm och visar på dem därnere.
»Se, kapten», säger han, »det är dock en lycka,
att få vara på landet en jul, en helt annan jul det,
än inne vid stadgator, nu skall kapten gå där nere
och tänka beklagande på mig, som aldrig fick fira
jul vid Blåhamra.» —
Då har den lille skrifvaren vaknat.
Han ansikte blir plötsligt rödt, och han rycker
häftigt samman. Herr James ser hastigt upp vid
en röst, som är främmande och skälfvande: »Jim
lille — Jim lille» — säger den, »är det sannt? —
är det sannt?»
»Visst är det sannt», säger herr James — det
är ju detta han har förkunnat hela tiden; och
därför har han ju taget honom hit ut, till att få veta,
hur de nu ordnat åt honom herr James’ plats.
Men den andre tänker så litet öfver sig själf,
som han nu tänker öfver, att herr James icke sedan
många år var lille Jim — — —
Den lille skrifvargubben står där och darrar i
hela kroppen, som en som nyss räddats ur en stor
fara och skälfver af skrämsel, när allt är öfver;
hans ansikte är blekt och upp rördt.
Herr James ser undrande på honom. — Vet
inte herr James, att nu drager han en människa
ut ur stor förskräckelse och fruktan — vet inte
herr James, att nu skjuter han upp dörrarne till
ångestens fängelse, och på tröskeln står en liten
darrande skrifvarsjäl och stirrar mot solen — vet
inte herr James, hvem af de två är en frigifven,
som går ut till lifvet igen.
Den lille gamle skrifvaren står stilla ute vid
stenhällarne i snösluttningarne.
Herr James ser honom framme i det hvita
solskenet underligt liten och hopsjunken som en trött
liten hund, men hans ögon stå stora och lysande
som ett barns, när en hemsk saga är till slutet,
och öfver hans slitna och gråbleka ansikte glider
det upp till en stor lycka — så som den växer ur
ångest och ängslan.
Och stilla — skälfvande i gråt och jubel —
bryter hans röst fram:
»Jim lille — Jim lille — då är jag ju
fritagen, jag.»
— 656 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
