Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43. Den 26 Juli 1903 - Ur skymningen. Af Eric Blacagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Det var tydligt, att den utvalde var den lille
grå. Det var alldeles tydligt, att den lille grå skulle
ha flicktycke.
Han var ljus och mjuk och silkeslen, just som
små flickor vilja ha det, och skulle en gång bli
stor och morsk och rasande stark och öfverlägsen
—• ja, just som flickor vilja ha det.
Flickungen hade stolt förevisat honom ute i
dagsljuset och underhållit honom en stund med sina
smickrande åsikter om hans lilla blinda person, då
det föll hennes pappa och någon annan ovis man
in att de äfven skulle betrakta älsklingens bröder
och bådo ulmerdoggsmamman taga fram dem, ty det
var temligen mörkt där inne i hal mal ko ven. Men
en sekund därefter stod den lilla flickans pappa ute
på sandgången och svängde två blödande fingrar och
hasplade upp en lång rad ord, som jag aldrig trodde
fanns i den lilla flickans pappas inre. Ty det var
inte utan att ulmerdoggsmamman hade bitit honom.
Vi i dörröppningen hade hört ett groft hväsande
murrande och sett ulmerdoggsfruns ögon lysa röda
och hvassa öfver den krälande och kraflande hopen
borta på halmbottnen — sedan bröt den morrande
åskan ut i en ilsken blixt, och, som sagdt,
flickungens pappa kom ut och talade förfärligt illa om den
grå ulmerdoggsfrun och hela hennes släkte och
lofvade dem i hastigt mod en hastig död, och den lilla
flickungens mamma till ombyte skrek och skrattade.
Den lilla flickan själf var visserligen bedröfvad
öfver detta hänsynslösa beteende af vännens mor,
men hon stod i det hela taget obetingadt på hennes
sida och bevisade skarpt för sin pappa, att han
aldrig haft att gifva sig i slang med fru Lala, denna
kunde inte ha lust att få sina barn förkylda och
förderfvade för folks nyfikenhets skull!
Men mig énsam, som sedan en timme är den lilla
flickans vän, delgifver hon på hemvägen i ett stort
förtroende den hemliga grunden till brottet.
Hon går då stilla och allvarlig bredvid mig och
talar om det i den ton man talar om sådant, som
drager skam öfver någon, och som icke ofta får
talas om.
»Ser du, jag skall säga dig, att pappa vet det
inte, men denna gången var Lala tvungen att bitas,
nu kunde hon inte låta någon få se hennes valpar —
därför — att, ser du» — den lilla flickans röst är
tätt invid mig och hviskar skyggt — »två af dem
äro inte riktiga.»
»Nej, hvad menar du?»
Flickungen ser på mig förvirrad som en, som
hoppats på förståelsens hjälp — men trots allt skail
hon gå till sanningens botten; och hennes motiv
är att rättfärdiga modern Lala, därför må andra
hänsyn vika.
Och åter, med en ursäktande, skamsen röst, som
en som ofrivilligt blifvit vittne till något, hon helst
önskat aldrig veta något om:
»Jag såg alla valparne en gång, när Lala var
ute, och det är två till, som äro ljusgrå som Grey,
men just de två äro alldeles fel» — hon letar
bekymrad efter ordet — »alldeles felvuxna. Deras fötter
sJi inåt, så de kunna inte ens krypa på dem, och
legge två ha svansarne invuxna, de kunna alls inte
röra dem — det ser så otäckt ut —»
»Åh, stackare —»
Flickungen förstår, att jag har fattat hela vidden
af olyckan och tager genast till med trösten.
»Ja — men det gör dem inte så mycket;
Stall-Johannes säger, att det kan aldrig bli något af dem,
och då dödar han dem med kloroform, innan de
hinna till att få se, men du kan veta, att det är
värst synd om Lala, det är så förfärligt för henne,
om någon får se dem, därför är hon så rädd, att
någon skall komma dem när och upptäcka att de
äro så missbildade! Det är ju inte underligt, att
hon bits I»
»Nej, det är ju inte underligt !»
Och när de andra komma uppe i salongen och
tuta i dombasun öfver den vilda fru Lala, som
förgriper sig på sin egen herre, nicka den lilla flickan
och jag åt hvarandra, vi veta ju, vi, hur orättvist
de döma Lala. — Ty hon var ju tvungen till detta
— åh, kära, tänk hennes valpar, de två stackarne,
som inte voro riktiga, om elaka ögon hunnit få syn
på dem! Nej, det är väl, det är riktigt väl, att hon
kan bitas, fru Lala! —
Det är ju ingenting. Detta kan ju aldrig bli
till någon historia. Flickungens pappa dog inte af
bettet.
Men jag kom att tänka på den drifhusscenen
en kväll, när främmande skuggor väfde öfver vägen
och höstens grå enformighet drog tankarne ut i långa
linier, som ringlade fram ur skymningen och kröpo
bort i mörkret.
Jag går en eftermiddag på senhösten ensam upp
öfver Hökåsarnes vida marker. Jag går inte för
min glädjes skull, jag tycker inte om att gå och
drifva ensam ute i obygd och hagmarker — på
hösten — i skymning — och blåst — nej, jag har
nog ett mål.
I morgon är släktmiddag, stor utställning af gamla
tanters rynkiga sidenklädningar och gamla farbröders
belåtnaste ansikten, och allting är som det skall
vara.
Men se, det fattas en blomma till bordet, det
fattas den tredje röda liljeblomman, som skall trona
midt på bordet för symmetriens och fridens skull,
och jag är gamla tanters och vackra flickors dräng,
de skicka mig ut i höstmörkret och råkylan till att
finna den tredje röda liljan.
Det är ju lättvindigt som i sagan. »Gå,
olyckliga barn och sök röda liljor ute i de gråbruna
hag-markerna af en Västgötaås — en sen höstdag, när
vinden slår kall och sträf inne öfver de frostbitna
myrmarkerna och luften står tung och tjock och
väntar snön. — Kom inte hem utan liljor —»
Men liljorna lära växa och frodas och blomma
i ett litet utgårdstorp någon städs, åt något håll,
långt bort — är det någon som har sett, någon gång,
för länge se’n, men tör mig är ju det en enkel
sak att undersöka, det gör ju mig ingenting, om
det är några halfmil.
Till en början är det ändå fint värre. Uppe
genom skogen går en körväg af två hjulspår,
sjunkande ut i mosskärr ibland, glidande undan ute på
stenhällar ibland, hjulspår ändå; och solen ligger
violett öfver björkarnes röda ris, och åsarne ned öfver
mot sjön gå i gråblå linier, och världen ligger utför
mig och är stor och grann och vid i vinterdagem. —
Sedan tar det slut; hjulspåret tar slut,
sjunket i jorden, utrunnet i mossan, dagern tar slut,
glider öfver i grått, jag kommer inåt åsen och trefvar
mig ut öfver myrar och mader, där de gula
starr-tufvorna stå styffrusna och rista i vinden, jag tror
ju, att jag går på en stig, ty någon gång är där
en bräda lagd öfver de isiga gölarne, eljest kunde
det lika godt vara räfstig och harstig. Jag är en
energisk själ och vackra flickors dräng, men jag
börjar förtvifla, jag tänker, att det kan aldrig i
världen finnas människor och lefvande varelser härute.
— Så litet som röda liljor.
Men sedan stigen har böjt in öfver en
skogsfälla, där jag fastnar i granristraivar, och marken
är hal af barr, står jag plötsligt uppe vid ett mörkt
hus, grått och raggigt, men tämligen stort; jag
förstår, att jag är kommen till utgården, som har torpet,
som har de röda liljorna.
En grofvuxen pojke står ute på backen och
kvistar ris, han stirrar på mig, så ögonen gå ut
på skaft, jag kan godt förstå, att han aldrig har
sett en sådan som jag komma hit upp, att han öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
