Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 2 Augusti 1903 - Det första hemmet för ålderstigna skådespelare och dramatiska författare - Den gamla dragkistan. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FÖRSTA HEMMET FÖR ÅLDERSTIGNA SKÅDESPELARE OCH
DRAMATISKA FÖRFATTARE
uppföres nu i
Pont-aiix-Da•
mes i
närheten af Meaux
(några mil från
Paris). Vår
fotografi togs
under det Coquelin
d. ä. (2) vid [-grundstensläggningen-]
{+grundstenslägg-
ningen+} uppläste
sitt tal, pi
hvilket Waldeck-Rousseau (i),
den berömde
statsmannen,
svarade. Dessa
två äro de
egentliga grundiäg-garne af denna
hvilostad för
skådespelare och
dramatiska
författare, som icke
hugnats af
framgång i lifvet.
Kliché: Bengt Silfversparre.
Efter fotografi. GRUNDSTEN SLÄGGNINGEN: (1) Waldeck-Rousseau. (2) Coquelin d. ä^
DEN GAMLA DRAGKISTAN.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Efter supén hade man slagit sig ner kring den
gula lampskärmen inne i doktorns rum, och af
någon anledning hade samtalet kommit in på
spiri-tistiska fenomen och från dem in på de genuina
spökhistoriernas område. Damerna voro som vanligt
i majoriteten och orden trillade som ärter ur ett
såll. Den ena spökhistorien aflöste den andra, den
ena mer otrolig än den andra och sedan en ung
kandidat roat sig att släcka ut ljusen, så att endast
det gula skenet från lampan silade fram mellan de
mörka tunga skuggorna, flyttade man sig
tillsammans i en klump omkring herrarne. Det gula,
dämpade ljuset spred en präktig spökstämning, som kom
ögonen på de två stora porträttmålningarne på
väggen att se fullkomligt lefvande ut, alldeles som om
deras bärare, så likgiltiga nyss, plötsligt blifvit
intresserade och ämnade göra sitt inlägg i samtalet.
»Asch, berätta ni så mycket ni vill, mig får ni
ändå inte att tro på sådana där dumheter», sade
en liten mycket ung fröken och satte upp en
förtjusande, impertinent näsa.
»Ar fröken inte mörkrädd då?» frågade en
korpulent rektorska med en röst och min, som nästan
voro öfverlägset bestraffande.
»Nej inte alls», förklarade lilla fröken
tvärsäkert. Och med fruntimmers vanliga brist på
kontroll öfver tankegången, tillade hon:
»Men Betty skulle inte våga gå genom ett mörkt
rum ensam.»
Fröken Betty slog ned ögonen som bekräftelse på
sanningen i utsagon, och de andra skrattade.
»Ja, ni skratta nu åt stackars fröken Betty»,
sade doktorn och lutade sig fram mot cigarrtändaren,
en bredbent Bismarscksfigur på ett silfverfat. »Och
dock är jag alldeles viss på, att alla af er öka
stegen, då ni skola ut ur ett mörkt rum. Ni göra
det omedvetet. Men hvarför?»
»Ah, man vet ju huru rädd en simmande blir
i vattnet, om han plötsligt stöter emot något, hvars
natur han inte genast kan utleta», sade en
kandidat. »Jag tänker att det är medvetandet om den
fullkomliga vapenlösheten och oförmågan att se en
möjligen hotande fara, som så där gör en feg.»
»Det också!» sade doktorn och lade sig bekvämt
mot stolens ryggstöd. »Man ser ju att förhållandel
är detsamma med djuren.»
»Men djuren se ju ibland saker, som människoi
inte kunna se», yttrade rektorskan.
»Eller också ha de lifligare fantasi än vi»,
svarade kandidaten, och de andra skrattade.
»Ja, ja, men hur som helst, finns det mycket
mellan himmel och jord...» sade rektorskan,
korsande armarne öfver det bastanta skötet.
»Och troligen har allt i grund och botten sin
naturliga förklaring», tillade doktorn. »Äfven
spökena.»
»Det vore f—n!» utropade en grosshandlare med
en bred guldkedja öfver den kullriga svarta västen.
Förvåningen var så uppriktig, att den framkallade
allmän skrattsalva igen.
»Inte menar väl doktorn, att man kan förklara
spöken med vanliga naturlagar?» invände rektorskan.
»Åh nej», svarade denne, »inte precis med
vanliga, om man med vanliga menar dem som man
känner. Men det finnes nog en hel del sådana,
som ännu äro förborgade för oss, och hvilkas
yttringar -alltså förefalla - oss öfvernaturliga. Gubben,
som hvarje natt under nv visar sitt bleka ansikte i
logegluggen, är kanhända blott en vanlig företeelse,
som inte skulle kunna skrämma ens ett barn, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
