Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44. Den 2 Augusti 1903 - Den gamla dragkistan. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLA DRAGKISTAN
smula vårdslös i brådskan med inpackningen, så att
jag gick ut på gården för att stufva undan
smörjan, så att ingen skalle få tag i den. De tro att
allt som en läkare har är bra för hälsan, då de
sjukna, Och jag hade mina små minnen och
erfarenheter i den vägen.
Därute var det så där himlavackert som man
aldrig glömmer i sitt. lif. Månskenet kallt och klart,
med snön gnistrande af milliarder klara diamanter
mellan de blå, flockiga skuggorna från tallbuskarne
i skogskanten.
Uthusen tycktes gripna af en svart tung sömn
med drömmar och tankar. Jag tror mig aldrig ha
sett ett uthus förr så likt en gammal envist tigande
finngubbe. Man ser honom knappt röra sig och
blicken är stirrande och man känner hur
någonting arbetar i hans hjärna, vildt, egenartadt, som
hans målade sniderier. Men hvad?
I ett af uthusen var ett rum som tycktes vara
bebodt af någon. Ett svagt eldsken låg ut genom
de små rutonia, för hvilka ingen gardin var
fördragen. Och som det ej syntes någon rök eller en
enda dansande gnista öfver skorstenen, hvilket
förvånade mig, gick jag närmare så att jag kunde se
in genom fönstret.
Det brann i några träd på en öppen spis. Till
att börja med kunde jag ej upptäcka något mera,
men så småningom var det som om en grå skugga
i spiselhömet förtätat sig och tagit form. Och när
jag af nyfikenhet än mera spände blicken, tyckte
jag mig kunna urskilja en gammal gumma som satt
vid en spinnrock och spann.
Elden flammade med ens upp en smula, så
att det för ett ögonblick blef ljust i rummet och
jag kunde nu tydligt urskilja hennes drag. Det
slog mig huru lik hon var henne som jag nyss
sett gå och pyssla kring den sjuka, men dräkten
var en annan. Jag känner inte till om dräkten
förändras äfven i obygderna, men jag fick en
förnimmelse af någonting gammalmodigt och samtidigt
genomilades jag af en känsla af att jag stod inför
något overkligt, en känsla, som jag förgäfves sökte
befria mig ifrån.
När jag kom in igen vände jag mig till den
gamla kvinnan, som just var i färd med att steka
fläskpannkakor, och frågade henne om hon hade
någon syster.
Hon såg förvånad på mig.
»Huru då ?»
»Åh, jag tänkte bara att det var er syster,
som jag såg genom fönstret i stugan, här bredvid.
Hon som sitter där och spinner.»
Jag såg mannen och den gamla växla en
underlig blick, och vid ett ljud från den sjukas säng, såg
jag henne sitta upprätt i bädden nopprande med de
magra fingrarne på fällen.
»Sedan», mumlade hon. »Bara de andra gått.»
Karlarne kring väggarne började röra på sig.
»Har du nå’n som bor i stugan din, Petter?»
frågade en af dem.
»Neej!» svarade Petter och såg en smula
generad ut. »Det är bara en, som är därinne för
tillfället.»
Den sjuka suckade djupt och sjönk tillbaka,
men hennes fingrar fortforo att noppra och plocka
som om hon pinats af någon förfärlig oro.
Allt föreföll mig så besynnerligt. De
innevarandes oro. Det besvärade i deras svar. Jag kände
att något låg under detta. Men hvad?
Så gick jag in till mig igen och såg ut genom
fönstret. Besynnerligt! Åter såg jag fönstret, från
hvilket nu eldskenet klart och rödt låg lugnt ut
öfver drifvan. Jag såg elden flamma och spraka
på härden, men inte en enda gnista, inte så mycket
som en strimma rök steg upp gènom rökfånget. .
Jag sökte efter den gamla och såg att hon lämnat
spinnrocken. I stället stod hon med ryggen vänd
åt mig, sökande i en utdragen låda i en dragkista
efter ena kortväggen. Hon måtte dock inte ha funnit
det hon sökte, ty hon genomgick låda efter låda och,
sedan hon genomgått dragkistan, började hon sin
undersökning i en skänk helt nära fönstret.
Jag såg spisen och elden tvärs
igenom henne, då hon gick öfver golfvet.
Häpen ville jag inte tro mina ögon och bad
husbonden komma in till mig för att vinna
bekräftelse.
Då han kom på tröskeln kastade han en skrämd
blick ut genom fönstret och — gick utan ett ord
fram och drog för gardinen. Därpå kastade han
en skvgg blick på mig och frågade mig hvad jag
ville.
»Nej, låt gardinen vara!» sade jag hastigt och
ville åter slå den åt sidorna, men han häjdade mig
ett ögonblick.
»Det är nog inte bra att se på det», sade han.
»Det är inte som det borde vara.»
»Ni har då också sett det? Man ser tvärs
igenom henne ?»
Han nickade och sänkte hufvudet.
»Ofta?»
Åter såg han på mig med skrämd blick.
»Sedan två år. Sedan gammelmora dog.»
»Det där är då hon?»
Han nickade.
Jag slog gardinerna åtskils. Där var
ingenting mer att se. Stugan mörk, inte ens
månskenet nådde fram till fönstret och där nyss ett bredt
eldsken legat på drifvan låg nu en blå,
genomskinlig skugga.»
Doktorn tystnade.
»Så intressant!» suckade fröken Betty. »Hvad
ni måste ha blifvit rädd?»
Doktorn tände leende en ny cigarett.
»Nå förklaringen nu!» sade kandidaten en smula
otåligt.
»Den gamla gick igen, det var ett faktum, ty
jag hade själf sett henne med egna ögon. Jag
hade också sett henne söka efter något, något som
en gång i lifvet borde ha legat den gamla mycket
varmt om hjärtat. Hvad fick jag också reda på
efteråt.
Då hustruns mor, som rådde om torpet, låg
på sitt yttersta, hade dottern i tanke på en
delning af kvarlåtenskapen mellan sig och en gift
syster, för egen del gömt undan två silfverskedar.
Hon ansåg sig ha handlat i sin fulla rätt, ty om
hon fick dessa dyrbarheter mer än systern, så var
det. i gengäld hon som haft modern hos sig och
sörjt för henne och vakat öfver henne, när hon
sen blef sjuk. Den gamla hade under sin sjukdom
flera gånger frågat efter dessa skedar, ty hon var
hvad. man kallar ej så litet om sig, och dessa
skedar representerade för henne en dyrbarhet och ett
värde, som låg henne mer om hjärtat än allt
annat. För att lugna hennes oro hade dottern alltid
sagt att hon gömt undan dem i dragkistan.
En dag hade hon i något ärende kommit dit in.
Den gamla låg framför dragkistan. Död på golfvet.
En låda stod uppdragen med innehållet omkastadt,
som om någon ifrigt genomsökt den. Den gamla
hade kraflat sig upp i feberyrseln, gått ut att söka
efter skedarne, hade inte funnit dem. Därför sökte
hon dem ända tills de blefvo framletade och
skiftade mellan systrarne enligt moderns vilja.
Då först kunde hon få ro i grafven. ..»
»Men det där är ingen förklaring», utropade
kandidaten. »Förklaringen!»
»Den kommer nu», svarade doktorn leende.—*
»Nå ändtligen.»
»Hela gummans åtrå och tankeverksamhet hade
en lång tid bortåt varit riktade på den gamla
dragkistan, som skulle förvara hennes dyrbara skedar.
Tror ni inte det?»
(Forts. å sid. 708).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
