Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 45. Den 9 Augusti 1903 - Axel Gottfrid Leonard Billing - Det högre militärbefälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
axel gottfrid leonard billing.
Biskop Billings afgång från den offentliga
politikens arena har länge varit förebådad i pressen, och
det väckte därför just ingen öfverraskning, då en
tidningsnotis härom dagen meddelade, att
Lundabiskopen gjort allvar af sitt beslut och afsagt sig sitt
senatorskap, hvilket han nu innehaft i 14 års tid.
Om biskop Billings afgång från riksdagen alltså
icke kom oväntad, så blir det tomram, han där
lämnar efter sig, för den skull icke mindre; ty hur man
än skattar honom såsom politisk personlighet, det
skola dock alla medgifva, att han var en man, i
hvars ställe man ej saklöst kan sätta hvem som helst.
Han var en af dem, som satte färg och märke på
den kår, i hvars led han kämpade — någon
politisk ledareställning uppnådde han näppeligen, åtrådde
den, säkerligen icke heller — och det var oftast
mot hans person, motståndarne riktade sina anfall,
då striden stod mellan höger och vänster, mellan
konservatism och liberalism. Biskop Billing ansågs
nämligen, och det på goda grunder, som en af den
yttersta högerns mest bekännelsetrogna förkämpar.
När han 1889 gjorde sitt inträde i Första kammaren
som Västmanlands läns representant, så var han nog
icke blott högerman och konservativ i vanlig
mening utan i många stycken för att icke säga de flesta
rent af reaktionär. Särskildt kom detta till synes
så fort kyrkliga eller allmänt kulturella frågor voro
å bane. Men äfven i sociala och politiska spörsmål
visade han en afvoghet mot nyare tidsriktningar, som
tog sig ett markant uttryck i hans häftiga angrepp
på Stockholms arbetareinstitut i anledning af dess
enligt hans mening allt för radikala ledning och
sträfvanden. Han åstadkom också att 1890 års Första
kammare vägrade institutet nytt anslag, ehuruväl
sådant bifölls vid gemensam votering.
Vi ha erinrat härom icke för att bringa den snö,
som föll i fjol, på tal utan för att kunna i korthet
påvisa biskop Billings politiska utvecklingslinie rrån
en viss utgångspunkt. Ty han har under sin
fortsatta riksdagsmannabana visat sig icke vara den
benhårde non possumu s-man, som hans första
offentliga uppträdande tycktes gifva vid handen. Att
han alltid varit en god högerman, lär väl ingen
be-tvifla!, men hvad som från hvarje politisk
ståndpunkt med erkännande kan och bör vittnas om
honom är, att han ej med oförstående blick låtit tiden
draga sig förbi utan tagit lärdom af förhållandena
och visat sig mäktig af den själföfvervinnelse, som
äfven låter andras skäl och åsikter komma till sin
rätt. Han har bl. a. ställt sig sympatisk till den
kommunala rösträttens begränsning, och det var han,
som vid fjolårets riksdag jämte hr Ivar Månsson
dikterade beslutet i rösträttsfrågan. Utan att inlåta
oss på någon utredning af detta besluts innebörd,
torde vi dock kunna få taga som afgjordt, att det
betecknar ett stort och viktigt steg framåt till den
betydelsefulla frågans lyckliga lösning. Åtminstone
innefattar det möjligheter härför.
I riksdagen har han sedan 1893 tillhört
statsutskottet och har där tydligt visat sig vilja arbeta
i samförstånd med Andra kammaren. I försvaret för
på denna bas tillkomna medlingsförslag har han ej
sällan brutit lans med Första kammarens
ytterlighetsmän, med hvilka han för öfrigt äfven vid andra
tillfällen skiftat skarpa hugg.
Samma utveckling till en mera vidsynt och
tolerant åskådning kan hos biskop Billing spåras äfven
på det område, som är hans speciella, nämligen
det religiösa. Ännu torde mången erinra sig den
häftighet, hvarmed han ingrep i fråga om dopets
nödvändighet och de öfverord, han fällde i stridens
hetta, ord, som han nu helt visst icke skulle vilja
återupprepa. Äfven i åtskilliga andra dogmatiska
spörsmål torde han nu intaga en annan ståndpunkt
än t. ex. vid 1893 års kyrkomöte, då han gent emot
k. m: t och riksdagen förfäktade och genomdref att
hela konkordieboken skulle bibehållas såsom
symbolisk för svenska kyrkan. Af hans senaste
uttalanden framgår äfven, att han ej heller betraktar den
moderna bibelkritiken med samma absoluta ogillande
som i forna dagar.
Med få ord: biskop Billing har aldrig upphört
att vara sig själf, men han har undvikit att
vara sig själf nog, och detta är hans största
berömmelse. Genom den auktoritet, som han till följd
af sin ställning äger, har han varit och är fortfarande
i tillfälle att utöfva ett betydelsefullt inflytande på
samtidens andliga och sociala lif. Att söka hämma
kulturströmmens lopp är ett lönlöst företag, men en
god och välsignelsebringande gärning utför den, som
leder strömmen i de rätta fårorna, så att dess vatten
kan göra landet fruktbart och bärande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
