Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 16 Augusti 1903 - »Den hemlighetsfulle badgästen». Af Th. Randal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HEMLIGHETSFULLE BADGÄSTEN
»Ja, det är ju sannt ! Direktionen ville ju stryka
onsdags soiréerna.»
Efter en liten paus: »Han var förtjusande — Vera
— en riktig gentleman, du!» — — — — —
Emellertid hade den mycket omdebatterade
främlingen nått hotellet och begärde där ett
komfortabelt, men isoleradt rum. Portieren gick före honom
uppför trapporna, bärande den stora resandeboken
under armen.
En ytterst elegant dublett i det bortersta
hörnet af korridoren föll i den främmandes smak.
Med en djup bugning lade portieren
resandeboken på bordet och försvann. Efter en stund
ringde det och då städerskan kom upp stod
främlingen färdig att gå ut.
Nere i vestibulen gaf han några order till
vaktmästaren. Han taade tyska med en svag utländsk brylning.
Då han var gången kastade portieren och
vaktmästarne sig som glupande ulfvar öfver
resandeboken, hvilken städerskan kommit ned med.
Luigi Canossa, Paris, stod där med
en djärf, stor handstil på det hvita bladet.
»Det var dä lustigt!» skrattade städerskan. »Han
liar ett italienskt namn, talar tyska, kommer från
Paris och har rysk lektyr!»
»Han är en kosmopolitisk gentleman, mitt barn!»
sade portieren med värdighet och gaf samtidigt sina
lösmanschetter en knäpp, då de annars hotade att
glida ut öfver fingrarne på honom.
Nere på kamrerkontoret presenterade monsieur
Canossa sig för kamrern och lät sitt namn skrifvas
på badgästlistan.
På sitt något dämpade och korta, men korrekta
sätt berättade han, att han kom från Trouville — och
nu önskade att hvila ut sig vid den nordiska badorten.
»Man festar så mycket i Frankrike!» tillade han
med ett fint litet leende.
»Tillåter ni?» sporde han plötsligt och sträckte
sin fina, smala hand ut efter badgästlistan.
En bred guldring med en briljant så stor som
cn ärta, skar med sin glans formligen kamrern i ögonen.
»Var så god!»
»Är här många damer? Rika damer — fina
damer?» sporde han med ögonen alltjämt fäs ade på listan.
Kamrern nickade.
»Bien! je vous remerci.»
Med en lätt bugning la.de lian listan tillbaka
på bordet och lämnade kontoret.
Knappast var han försvunnen förrän ett tiotal
damer stormade in genom dörren.
»Snälla kamrern, hvem är han, hvad är han och
livad heter han?» ropade de i korus.
Kamrern satte sig riktigt till rätta i sin stora
korgstol och kikade på damerna öfver sina glasögon:
»Hvem han är vet jag ej — hvad han är vet
jag heller icke — men hvad jag vet, mina damer, är
att han heter Luigi Canossa och har kommit hit för
att se på de svenska damerna.»
»Är det sannt!» ljöd det från tio munnar. Och
tio par strålande ögon sökte kamrerns.
Men plötsligt ihågkommande sin värdighet,
yttrade en af damerna stelt:
»Jag kom egentligen för att fråga kamrern om
tlen tilltänkta välgörenhetsfesten!»
Och så på en gång strömmade alla de
egentliga ärendena öfver den stackars kamrerns
hufvud — så att han rent höll på att förlora fattningen.
Det var soiré! En vaggande vals ljöd genom
salen, men dansen gick ovanligt trögt, till trots för
c et tämligen stora antalet kavaljerer, som infunnit sig.
Damerna voro i »grande toilette», men föreföllo
ytterst förströdda och nervösa. Hvarje gång en ny
person inträdde, sträckte de hals — men förgäfves,
den de väntade kom icke.
Soirén närmade sig sitt slut — man var just
inne i en invecklad kottiljongstur — då dörren till
salen öppnades och monsieur Canossa inträdde, iförd
svart sällskapsdräkt-med tre" strålande
diamantstjärnor i bröstet.
Helt stilla gled han längs salens pelarrad och
slog sig slutligen ned i den bortersta vrån.
De dansande kommo ur takten; damerna vid
tanken på att deras luggar voro raka, och herrarne
på grund af deras ansträngningar för att se lika
nobla och intressanta ut som främlingen.
Musikanföraren afknackade musiken, herrarne
förde sina damer tillbaka till deras platser och
»mammorna» började att röra på sig, och snart böljade
en lysande ström förbi monsieur Canossa på väg till
förf ri sknin g srumme t.
Men då den lysande svärmen kom tillbaka —
var den hemlighetsfulle främlingen försvunnen och
intresset för soirén var förbi.
Flera af societetens ä’dre gentlemen hade
förgäfves sökt att närma sig främlingen.
Med stor höflighet och älskvärdhet besvarade
han deras frågor — berättade om sina resor, men
med en läktares färdighet förstod han att hålla dem
och deras frågor på tillbörligt afstånd från sin person.
»Gudarne må veta, livad ban är för en prisse!»
ytrade en äldre offi er till en annan manlig
badgäst. »Jag har en svag aning 0111, att han är en
rysk spion.»
»Nej, då tror jag snarare, att lian är diplomat.»
»Jag tror rätt och slätt, att karlen är en
förbrytare!» inföll en ung, förlofvad man, hvars fästmö
hade förgapat sig i monsieur Canossa.
Damemas gissningar ljödo en smula annorlunda.
En påstod att han var en förklädd indisk furste
— en annan att han var ägare af stora
diamant-grufvor — en tredje att han var en fransk grefve,
som lefvat olycklig med sin hustru — och nu sökte
att glömma henne i främmande land.
Oberörd af alla dessa gissningar gick monsieur
Canossa sin väg stilla fram, följd af beundrande,
nyfikna och afundsjuka ögon.
Fröknarna Vera och Ulrika — som vi gjorde
bekantskap med i början af denna skildring — hade
blifvit clödliga ovänner.
Orsaken, ja, den var liten, men stor nog att
graflägga vänskapen mellan de båda damerna.
En dag sutto de båda nere i lässalongen och
slöko »Sigurds» kaleidoskop — då den
hemlighetsfulle främlingen inträdde.
»Händelsevis» råkade fröken Ulrika att tappa sin
tidning, och dä främlingen höfligt böjde sig ned.
tog den upp — och med ett litet leende ville räcka
den unga damen den, grep fröken Vera efter den
med ett innerligt framhviskadt tack.
Så var fiendskapen grundlagd. De forna
väninnorna sågo icke mer åt hvarandra.
Men tiden skred och en vacker dag stod
monsieur Canossa åter ombord på ångbåten — men
denna gång för att fortsätta sin resa — hvarthän
visste ingen.
Just som båten pep till afgång närmade sig
främlingen relingen och släppte lös en tämligen stor
ballong af gult och blått silkepapper — som af
vinden fördes in mot land. Då ballongen kommit en
hundra alnar upp i luften, öppnade den lilla
gondolen sig och ett rägn af blommor föll ned öfver
de förvånade åskådarnes hufvuden.
»Hvilket nobelt afsked!» jublade damerna ocjh
grepo med förtjusning buketterna som de förde till sina
läppar. Men gondolen däruppe tycktes innehålla
något mera. Små fyrkantiga lappar hvirflade genom
luften och betäckte kajen som snö.
Man tog upp dem och läste: »Ludvig Colin ocli
Comp. Största fager af beniciadiamanter. Profver
bäras af vår representant, monsieur Luigi Canossa.»
Korten föllo ur damernas händer — ocli som ett
skrik ljöd det: »En vanlig reklamagent!»
Uppe i konditoriet vid badhusparken sutto
frök-narne Ulrika och Vera och åto ett försoningsbakelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
