Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46. Den 16 Augusti 1903 - Två sannfärdiga spökhistotier. Af H. G. Wijk. I. Spökeriet vid Smith street i London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ SANNFÄRDIGA SPÖKHISIORIER
Andra kvällen efter mitt inflyttande hos änkan
Carry och framemot midnatt, förnam jag ett
egendomligt knackande i panelväggen högt uppe mot
taket öfver Fitz säng. Jag tog dock icke vidare notis
därom, i tro att ljudet möjligen förorsakades af
något som fastnat på yttre taklisten och slog för
vinden emot väggen. Det hördes helt svagt; men
egendomligt nog väcktes jag däraf flera gånger under
nattens lopp. Det varade icke länge åt gången och
lät höra sig högst oregelbundet. Emellertid, då
ljudet mot morgonsidan upphörde, somnade jag till på
allvar. Vid mitt uppvaknande stod Fitz i beredskap
att begifva sig till sitt arbete. På min fråga om
han, som ett par månader före mig ensam bebott
lägenheten, under tiden förnummit något ovanligt,
nekade han därtill och frågade, hvad jag menade.
Det var mig dock särde es mo bjudande att
nämna skälet för min fråga, äfven från den
synpunkten att möjligen göra mig löjlig, men jag bad
honom att, innan han gick, efterse om någonting
hängde på hörnet af yttertaket eder där omkring,
hvilket han ock lofvade. Under dagens lopp
återvände jag flera gånger till mitt rum, lyssnande efter
den retsamma kna kningen, hvars egendom iga ljud
jag icke med bästa vilja i vär den kunde slå ifrån
mig; men jag lyssnade förgäfves. Allt var tyst,
ehuru det b åste hårdt om dagen. Jag gick också
rundt om huset i"ör att undersöka om möjligen
någon drake, som barnen i London så ofta s’äppa
upp, för att vanligen fastna i trädtopparne och vid
takhörnen kunde vara orsaken till ljudet; men
ingenting misstänkt syntes till. Öfver vårt rum fanns
heller ingen vind, och vi jämte mrs Carry voro de
enda, som bebodde huset. Men hvarifrån härledde
sig då denna knackning.
Kvällen kom, och jag hade nästan g’ömt, hvad
jag under dagens lopp förgäfves sökt att lösa, då
plötsligt, ungefär vid samma tid som den föregående
natten, knackningarne upprepades.
Jag lyssnade en stund och kom därvid att
erinra mig, hvilken betydelse de verkliga spiritisterna,
vid deras sceanser, egna åt knackningar i väggar
och möbler. Här är bäst att erkänna, det jag
alltid haft ett romantiskt och fantastiskt sinne, och
gärna öfver ämnat mig åt psykiska speku a ioner. Allt
nog, jag misstänkte att knackningarne gällde mig.
Ärade läsare, du kanske består mig ett ömkans
-värdt smålöje, då jag äfven bekänner, att jag
knackade helt sakta tillbaka i takt med ordfallet i
följande tänkta begäran: Kom närmare! *) — Och
i nästa ögonbick knackade det ock alldeles intill
min hufvudgäid med samma mys iska Lksom långt
aflägsna ljud, som först ådrog sig min
uppmärksamhet. Nu var jag säker på min sak. Jag
fortfor att knacka och bestämde som svar: e n
knackning för »ja» och två för »nej». Efter cirka en
limmes tid under upprepade frågor, visste jag
besked.
Det var en olycklig ande, som behöfde mina
förböner. — Jag bad ock innerligt att den irrande
själen må te finna frid samt framställde därefter
genom knackningar min önskan om ett upprepande af
dessa följande natt precis kl. 12. Härefter blef allt
tyst, och jag stördes ej vidare den natten.
Morgonen därpå bad jag Fitz komma tidigt hem, då jag
lofvade honom en öfverraskning. Kvällen kom och
fann mig som vanligt i bädd. Vid elfvatiden
stöf-lade Fitz in i rummet, helt nyfiken på hvad som
väntade honom. Jag omtalade hvad som passerat.
Han syntes därvid visserligen förvånad, men full af
* »Come rtearer!»
galenskap, som han var, sökte han att skämta bort
alltihop. Det måste han dock medgifva, att
ingenting utifrån kunde åstadkomma någon knackning i
brädväggen, och då ingen mer än vi båda och
värdinnan bebodde huset, var en sådan sak oförklarlig.
Dock skulle han skämta däröfver.
»Vänta blott till klockan 12, och du skall själf
få döma», var allt jag kunde säga.
Nåväl 1 Jag gaf honom en intressant liten
strö-skrift att fördrifva tiden med och hålla sig vaken
och dessemellan pratade vi om »ditt och datt» tills
klockan i närmaste tornur slog tolfte timman.
»Lyssna!» utropade jag.
»Knack, knack, knack», började det ånyo öfver
hans bufvudgärd.
Fitz reste sig genast upp i sängen och tittade
på mig med en förskrämd blick. Han var minsann
icke så skeptisk och så redo att gyckla då som förut.
»Hvad t—san nu då?» hviskade han.
»Tyst, min gosse! Nu skall jag leda
knackningarne till mig, och då tviflar du väl icke längre.»
Jag började nu mina knackningar, och i nästa
ögonblick rent utaf dånade det, liksom af ilska, i
väggen, alldeles intill min hufvudgärd. Fitz blef rädd
och släckte sitt ljus, och så gjorde äfven jag med
mitt.
Jag bad återigen länge och väl för den osaliga
anden, hvarefter allt blef tvst. Det sista jag gjorde,
innan jag somnade, var att knacka och uttrycka
min önskan, att, i händelse mina böner varit
tillfredsställande, jag måtte hugnas med ett nytt
besök nästa natt på slaget elfva och därvid erhålla
ett tecken till ett slutligt farväl.
Fitz var hemma den kvällen i god tid och, med.
våra klockor i händerna, afvaktade vi med
spänning den beramade tiden för andens påhälsning. På
slaget elfva kommo ock tvenne hårda knackningar,
sålunda — farväl!
Jag hade således lyckats att till belåtenhet
uträtta mitt åliggande, tv knackningarna upphörde för
alltid.
Nästa morgon gick Fitz ned till vår värdinna,
hvilken, i parentes sagdt, Var en högst ogudaktig
människa, som gjorde sig lustig öfver
Gudsbegreppet och öfver att någonting så galet skulle finnas
som ett lif efter detta. Fitz omtalade för henne,
hvad som inträffat, och så fort, som hon hörde,
att det var fråga om knackningar, började hon att
skratta och bad honom ej taga ringaste notis därom,
ty under de många år, hon bebott huset, hade inga
hyresgäster klagat däröfver. Alltså måste det ha
varit en tillfällighet. Hennes cyniska uppfattning af
saken förskaffade henne en ovän i Fitz.
Så förflöt en tid, och allt var lugnt; men hos
Fitz, som var irländsk katolik, hade denna mystiska
sak slagit rötter, så en morgon utan vidare satte
han sin starka skuldra emot panelen och intryckte
den med ett fruktansvärdt brak. Han tittade
bakom; men ryggade med ett fasans skri tillbaka. —
»Jesus, Maria! Kom och se!»
Där innanför mellan panel- och ytterväggen låg
ett litet benrangel till hälften täckt med paltor.
Vi packade genast ned våra tillhörigheter, låste
rummet och flyttade i smyg. Nyckeln till rummet
öfverlämnade Fitz till Scotland Yard, som fick taga
hand om saken.
Samma höst läste jag under »Rättegångs- och
Polisnyheter» i Daily Telegraph, att mrs Carrys var
häktad såsom misstänkt för barnamord.
— 735 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
