Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47. Den 23 Augusti 1903 - Två sannfärdiga spökhistorier. Af H. G. Wijk. II. Spökeriet på Liston hall i Sussex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPÖKERIET PÄ LISTON HALL I SUSSEX.
till att. yttra ett ord, slog våldsamt ikring mig.
Nästan kväfd af den från alla sidor prässande luften,
måste jag ha förlorat medvetandet.
Tidigt följande morgon vaknade jag upp och
befann mig liggande på golfvet i ett till matsalen
gränsande rum. Efter att någorlunda ha klarat mina
tankar, erinrade jag mig gårdagens händelser och
den fasansfulla kvällen. Undrande hvar d: r
Daw-son kunde vara, steg jag upp och öppnade närmaste
dörr. Den ledde till matsalen. Där tycktes allt vara
i samma skick, som då vi lämnade bordet, med
undantag af att ljusen voro nedbrända i stakama och
att ett haf af sol nu strömmade in genom de
vidöppna glasdörrarna till trädgården.
Som jag kände, att mina nerver voro i
hög grad ansträngda, gick jag fram till bordet och
störtade i mig ett stort glas whisky, hvarpå jag af
alla krafter ropade på d: r D. Efter några minuter
hörde jag steg på trädgårdstrappan och i
dörröppningen visade sig d: r D., med ett förstördt utseende,
blek som ett lik och utan hufvudbonad. Hår och
skägg voro tilltufsade, och hans kläder i ett
miserabelt skick. Han liknade, där han stod med solljuset,
likt en gloria, bakom sig, mer en från de dödas
boningar uppstånden än mannen från gårdagen. Jag
ihällde skyndsamt ett glas whisky och sprang fram
till honom. Han tömde hastigt glaset, kom in och
satte sig ned på närmaste stol utan att yttra ett
ord. Jag ville heller icke störa honom utan stod
tyst bredvid honom i afvaktan på någon sorts
förklaring.
Efter att under rysningar så småningom ha
återhämtat sig, yttrade han:
»Det är första gången i mitt lif, som jag varit
uteliggare och det emot min vilja ändå. Jag måste
ha förlorat sansen. Men låtom oss ej tala vidare
härom, förrän lörd X. kommer. Gud vare tack
likväl, att ni lefver!»
Som jag icke ville vara ogrannlaga med
framställande af några frågor, svarade jag endast: All
right! och därpå isatte vi oss till bords för att
återhämta courage och krafter.
Vid elfvatiden på förmiddagen anlände lörd
X., som öfverenskommet var, och vi voro honom
till mötes på gårdsplanen. Så snart han hoppat
ur vagnen, frågade han oss muntert, men med en
viss oro i rösten, hur vi befunno oss samt hur vi
hade redt oss.
D: r D., som var mycket allvarlig, svarade att
lörd X. väl skulle få klarhet om allt, som inträffat
under hans bortovaro; men innan han inlät sig
därpå, ville han ha åtskilliga frågor besvarade.
»Fråga då, d: r D.», svarade lörd X., »men håll
mig icke längre på sträckbänken än nödigt.»
»Hvem bebodde denna egendom, innan ni
tillträdde den, lörd X.?»
»Min farbror, som oförmodadt återkom efter en
långvarig vistelse i Ostindien.»
»Hur såg han ut?»
»Därom kunna vi snart förvissa oss i
tafvelgalleriet. Följen mig, gentlemen!»
Vi reste oss och följde lörd X. genom flera
dystra rum, till hvilka solen, på grund af de
nedfällda gardinerna, ej fick tillträde och hvarest själfva
luften luktade antik, tills vi kommo till familjens
porträttsamling. Här pekade lörd X. på en af
taflorna, yttrande:
»Denne skall det vara.»
Porträttet föreställde en lång, mörkhyad, i indisk
fakirdräkt klädd man, hvilkens djupt liggande ögon,
böjda näsa, sträfva, svartblå hår och skägg,
förlänade något hemskt åt hela gestalten.
»Dog han här?» frågade d:r D.
»Ja, och ligger begrafven i familjens grafhvalf»,
svarade lörd X.
»Jag kunde just tro det», fortsatte d: r D., »men
nu lörd X. måste ni, för så vidt ni vill blifva kvitt
allt det ohyggliga, som betungar detta hem, låta
öppna grafhvalfvet samt en viss kista, och så vinna
vi vårt mål.»
Men då lörd X. med bestämdhet satte sig
häremot, förmenande sig därigenom vanhelga griftens ro,
återtog d: r D.:
»Min öfvertygelse är, att eder aflidne farbror
under sin mångåriga vistelse i Indien, i likhet med
några få andra europeer, erhållit en fakirs lysande
själsgåfvor. Som ni kanske vet, måste den djärfve
aspiranten därtill så småningom afvänja sig från
såväl mat som dryck och blir så begrafven för många
månader, under hvilka själen — befriad från
materiens omhölje — sväfvar fri och kan förflytta sig,
hvarhelst den behagar, under ständigt förökad
kunskap, i hvilken den uppnår högre vishetsgrad än
någon annan dödligs ande, som med de största
ansträngningar och forskningar sträfvar däråt. När så
den bestämda pröfvotiden är till ända, öppnas den
förseglade kistan, och den till utseende döde
återkallas under många ceremonier till lifvet. Nå, en
sådan fakir kan sedan, när som helst och hvar
som helst, försätta sig i träns, hvarunder hans kropp
liknar en döds. Dock finnes under ett sådant
tillstånd ett visst sammanhang, liksom en magnetisk
ström mellan själ och kropp, som ej kan upphöra,
förrän kroppen förstöres. Troligt är, att eder
farbror under träns blifvit antagen som död och
tillfölje däraf begrafven. Ni skall få ytterligare
bekräftelse härpå, i händelse ni tillstädjer kistans
öppnande, och ni skall få se, att stoftet icke
undergått någon förvandling. Och någon förvandling kan
heller icke inträda, så länge som icke en dödlig
skada är tillfogad kroppen. Dock — en förstörelse
af sambandet mellan ande och en sådan kropp
inträffar under inverkan af solljuset, och
förvandlingen sker blixtsnabbt.»
Lörd X., som med spänd uppmärksamhet
lyssnat till hela denna af d: r D. afgifna förklaring,
tog nu till orda:
»Ja, jag vill minnas nu, att jag läst om detta
underbara indiska religionsbruk; men allt är ju också
underbart därstädes. Och om jag ej misstager mig,
var det prinsen af Wales,* som i skildrandet af
sin första resa till Indien beskrifver en dylik
graf-öppning, vid hvilken han var närvarande och till
och med bröt sigillet. Men tror ni då, d: r D., att
ni kan återkalla min farbror till lifvet?»
»Nej, eders lordskap — icke numera. Dock är
jag säker om, att det finnes, som jag förut nämnt,
en inspärrad gnista kvar af det lif, som gått.
men alldeles tillräcklig att oroa anden, som numera
icke kan inträda i materien och heller icke befria
sig från densamma. Det är en liten, men tung länk.»
Härpå satt lörd X. en stund i djupt begrundande,
men plötsligt for han upp ur den stora karmstolen
med ett beslutsamt uttryck i sitt ansikte.
»Nå, så i Guds namn då», skrek han till, »må
ske då — och låt oss gå till verket.»
De af godsets underlydande, som ägde att
befatta sig med allt som rörde kapellet, kyrkogården
och grafhvalfvet blefvo eftersända, hvarefter vi snart
nog stodo framför den senast insatta kistan.
Han var ej konung då.
— 746 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
