Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1903 - »Tillbedjan» - En vissnad blomma. Af Bronislawa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
»TILLBEDJAN»,
stephan sindings
senaste verk.
Den store norske bildhuggaren
Stephan Sinding har fullbordat
ett nytt verk. ––Delta korta
meddelande sprider alltid en
ovansklig glädje bland de sköna
konsternas beundrare, alla veta
ju redan innan man sett något af
arbetet att det är en
mästarska-pelse, ett verk som alltid skall
höra stor konst till. Så ock nu.
Denna senaste, i ler formade
stod lär skola vara rent betagande
genom den poesifyllda känsla den
inger. Mästaren-skalden
benämner den »Tillbedjan». Så vackert,
så på samma gång varmt och
kyskt, som genom denna
framställning har väl aldrig en mans
beundran för kvinnan blifvit
uttryckt. Verket väcker en ofantlig
uppmärksamhet och alla beundra
det sköna skulpturverket.
\
Foto. Fred. Riise, Köpenhamn. Kliehf: Bengt Silfversparre.
»TILLBEDJAN», Stephan Sindings senaste verk.
EN VISSNAD BLOMMA.
För HVAR 8 DAG af Bronislawa.
Hon var liten, fin och späd, och de blonda
lockarna omslöto, ett blekt ansikte, med ett par stora,
Iroskyldiga ögon. Hon kom till kuranstalten eller
badorten, inte som så många andra, endast för att
angenämt fördrifva ett par vackra sommarmånader;
nej, hon behöfde lugnet och den rena, stärkande
luften för att bli frisk igen. Och där borta i
storstaden bidade en orolig moder på utgången och
resultatet af denna badsejour, som de mödosamt lagt
af slantarna till; och den enkla, men säkra
anställning hon fått semester ifrån, den kunde hon
återtaga, endast om hon blef stark och frisk igen. —
Och gudskelof, det blef hon, rosorna återvände så
småningom på kinderna, nerverna blefvo lagnare och
bröstet kändes starkt redan efter de första veckorna.
Hvarför skulle hon då ej gnola och sjunga, då
hon ensam gick sina ensliga favoritpromenader
framåt. Hvarför då inte springa och ropa högt af
glädje bland gräs och blommor, som vore hon ännu
en liten yster skolflicka blott, och icke den stora,
allvarliga damen, som redan hade en själfständig
plats i samhället och som var en kär moders
ålderdomsstöd? — Åh, visst borde hon jubla som ett
barn då hon kände ny friskhet och lifsmod brusa
genom kropp och själ 1
Men en dag då hon i den aflägsna skogsparken,
dit sällan en kurgäst förirrade sig, lekte sin
ensamma, ystra lek, så stod det plötsligt en mörk
ståtlig herre framför henne. Han log så godmodigt
emot henne; han måtte ha sett hura lion i sin
glada ensamhet samlade hop klädningen, tog fart
och sprang utför den lilla gräsbevuxna dalsänkan
mellan träden, och så af farten upp igen på andra
sidan samt så tillbaka igen, gång på gång. Det
var så friskt och lustigt det där, men något komiskt
måtte det ha tett sig i en främmande herres ögon,
och därför rodnade hon så förläget då hon fick se
honom och märkte hans leende;, och han, han lyfte
artigt och ursäktande på hatten.
Hon ville skynda bort, men en helt vanlig fras.
om att det var så vackert och angenämt här i
- 813 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
