Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1903 - En vissnad blomma. Af Bronislawa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
stillheten, höll henne kvar. — En bekantskap var
gjord, en helt vanlig sådan; »skepp som mötas»,
icke i natten, utan i solljus stilla dag.
Men ibland styra skeppen sida vid sida en
timma, en dag, tills deras kosor skiljas igen. — De
träffades åter, de två, af slump eller mening, visste
de väl knappast. De artiga fraserna ha.de växt ut
till konversation; det stela: »min fröken», »min
herre» förvandlats till det kordiala »ni» och de
slumpvisa sammanträffandena blifvit till öfverenskomna
möten. — En liten vanlig badortsidyll alltså, en
helt vanlig flirt, som ej borde bli till mera.
Under denna bekantskap hade de ju sagt
hvarandra sina namn, men just ej mera; dock kunde
hon förstå, att han var en rik mans son, och
lian å sin sida förstod, att hon var en af de
tusenden bildade och behagliga, fast fattiga unga. damer,
som man träffar världen rundt. Och så
promenerade de och skrattade tillsamman en eller annan
timma om dagen, hörde på musiken om kvällen
och skildes med ett tidigt »godnatt» för att åter
träffas nästa dag.
Hvad skall väl en ung, ståtlig man göra under
några månaders stilla badortslif om ej flirta med
de damer han finner behag uti, och hvad skall en
ung dam göra om ej kokettera för de herrar det
henne lyster?–Men om denna lek går för långt,
längre än hvad ämnadt var? Nå, hvad mer, ingen
olycka är skedd, snarare bör det vara tvärtom.
Men kanske ändå hade detta gått för långt;
åtminstone hade hon låtit hans mörka ögon få för
stor makt öfver sig. Månne hennes blå hade
samma välde öfver honom? Det var något sådant som
oroade henne; något på en gång smärtande och
ljuft, där, längst inne i själen. —• Ah, kärlek,
kärlek ____
Något liknande rörde sig väl också i den unge
mannens själ; dock, han var ju en praktisk karl,
hans framtid finge ej bindas än, därför måste han
slå bort de där svärmerierna. Och det lyckades
också rätt väl.
»En charmant flicka», sade han till sig själf,
»men det är för tidigt att fästa sig». Och så kom
det en tanke till, något fult, som han ej ville
erkänna, men som kom ändå: Hon är ju. .. fattig.
Dock, allt detta var ju ingen anledning att
afbryta en intressant bekantskap ;t det skulle bara inte
få gå för långt, hade han bestämt.
En dag träffades de inte. Han hade varit i
ett herrsällskap och druckit sig varm och glad, samt
nästan glömt sin dam ända till kvällen, men då
skickade han ett bud till henne: »Ville hon inte
med honom åhöra aftonkonserten?»
Ack, hur gärna hon ville! Det hade varit en
så plågsamt längtande dag detta, då hennes kavaljer
ej synts till. Och så kom hon, och möttes af honom
på halfva vägen från sin bostad. — I dag var hans
handtryckning hårdare, hans blick varmare; ack, var
det för hennes skull? Vågade hon tro det? — Hon
förstod ju ej att det kanske var den glada
middagens förtjänst.
De sutto vid sitt kaffe och sin likör, då en
riktigt äkta italiensk blomsterflicka — herren vete
hur hon förirrat sig till denna lilla kurort — kom
fram till deras bord.
»Rosor!»... sade hon med sitt klingande brutna
uttal. »Rosor till fästmön» . . . Någon spjufver måtte
ha lärt henne denna pikanta svenska fras.
»Men om jag inte har någon fästmö?» skrattade
han, och hans dam skrattade också.
Blomsterflickan förstod väl ej orden, men dock
meningen.
»Rosor till frun» ...
»Till frun! det var en lustig tös?»
»Rosor till fästmön och frun».. .
Båda skrattade och så valde han ut den största
och rödaste rosen i blomsterkorgen. Och belt
beskäftigt, med ett mjukt, solgladt leende fäste hon i
en handvändning rosen på den blonda svenskans bröst.
Så log hon åter, den mörklockiga italienskan, neg
och trippade bort.
Den unge mannen skrattade och såg intresserad
efter den unga sydländskan, där hon med sin
rosenkorg balanserande sig fram mellan
serveringsborden.
Men då han vände sig mot sin dam för att
göra. en anmärkning frapperades han af den djupa
rodnad som brunnit upp på hennes kinder, och
innan han kommit sig för att säga något, sä löste
hon försiktigt den röda rosen från sitt bröst och
sänkte den — utan att rätt veta hvarför hon gjorde
så — räckte den sakta till honom.
»Hvad, vill ni inte ha den vackra blomman?»
frågade han förvånad.
Hon kände det så underligt och hennes röst
darrade lindrigt, då hon sänkte hufvudet och sade:
»Den . .. var ju till er fästmö . . .»
Hvilken underligt allvarlig situation hade icke
blomsterflickans raljeri skapat. Här dref ju ödet
slumpen till en »förklaring», till något som annars
kanske aldrig behöft komma, och under en lång
minut sutto de två unga människorna tysta vid
hvarandras sida.
Han ville galant skämtsamt fästa rosen tillbaka
på sin dams bröst, men orden ville inte forma sig
och komma öfver hans läppar. Och hon rodnade
än mer, kände sig förkrossad under en pinsam
skamkänsla, på samma gång som det högg till
någonstädes inne i bröstet.
Allt längre blef denna pinsamma tysta minut,
båda förstodo att denna så skenbart betydelselösa
lilla situation dock fått en så djupt allvarlig innebörd.
Den rosen var för hans fästmö. Skulle han
fästa den tillbaka på hennes bröst eller. . .
Han dröjde, han tänkte, allt under det musiken
brusade fram i jublande glada ackord. Denna, ros
på hennes bröst, det vore en »förklaring», det låg
ju ett. helt lifs allvar uti att fästa tillbaka denna
blomma på hennes bröst. Vågade han, ville han?
Älskade han henne så...
Som hederlig karl visste han, att han icke borde
hyckla här, och därför låg rosen alltjämt kvar pa
bordet, under det de tysta sutto vid hvarandras sida.
Ju längre denna situation blef och ju mera
sprittande vild ziguenarmusiken ljöd, dess mera
kväfvande blef det i den unga flickans bröst. Hon ville
gråta, ila bort, långt bort i sin moders armar. Gråta
för den rosens skull som låg där på järnbordei
och som ingen ville sticka fast vid hennes bröst. . .
Sakta, med bortvändt ansikte, reste hon sig upp
för att. gå. Tonlöst frågade han:
»Skall ni inte taga blomman?»
Hon svarade icke, hon gick blott, och mekaniskt
tog han rosen, reste sig och följde henne.
Den lilla stigen som ledde till hennes bostad
uppe mot skogen låg som ett ringladt silfverband i
månljuset. Tysta gingo de den framåt tills månen
vid en öppning mellan träden än klarare belyste
dem båda. Där stannade hon, rätade stolt som
en drottning på sin späda gestalt och såg honom
länge och klart upp i ansiktet. Så räckte hon
honom handen:
— 814 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
