Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51. Den 20 September 1903 - Jörn Uhl-författaren Gustav Frenssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRN UHL-FÖRFATTAREN GUSTAV FRENSSEN.
Korrespondens från ett besök, för HVAR 8 DAG af W. Tr.
Kliché: Bengt Silfvertfarre.
Kliché: Bengt Silfversparre.
Mellan mynningarne af Elbe och Eider, där
Dit-marschens bördiga jord bringar präktiga skördar och
såväl människor som djur äro i besittning af denna
kroppsliga välmåga och förnöjelse, som man endast
finner i de fetare landskapen, där har ock under
senare årtionden några af Tysklands mäktigaste
litteraturmän sett dagen. Hebbel, Storm och Klaus
Groth ha i denna lilla landsdel haft sin vagga —
Detlev von Liliencron har sin födelseort alldeles i
dess närhet och slutligen stammar Gustav Frenssen,
Tysklands för närvarande mest populäre författare,
äfven från denna andligt och materielt så fruktbara
trakt. Marschlandet har fostrat diktare, sådana som
hela riket afundas det, och de stora slätterna,
hedarna, ha fått sina tolkare och sångare i personer,
hvilkas namn trängt fram till fosterlandets alla
klasser, till världens alla bildade nationer.
Och — under af alla under! — ditmarschbonden
är nästan lika stolt öfver sina store män som öfver
sina feta tegar och sin rundskinande boskap — och
särskildt hyser han för den sist komne, för sin förre
pastor* Gustav Frenssen, en vänskap som t. o. m.
kan öfvergå i beundran.
Hvarför Gustav Frenssen så fullt slagit igenom?
hvarför Jörn Uhl bara i Tyskland gått ut i 160,000
exemplar?
Därför att författaren är en af dessa konstens
lycklige som kunna skapa med glädje, med sol i
sinne och fantasi och med öppen blick för allt
det vackra, äkta och fina hos naturen och
människorna. Därför att han framträdde, när nästan hela
germanska litteraturen sprang blindbock på onaturens
teaterscener, såg allt skumt och dystert samt klädde
ut sig i nervöst pjollrande ord och skrikande
frasgrannlåt. I Tyskland skall ju — så är traditionen
-— dikten Upp på scenen. Grofva män och kvinnor
skola med teaterteknikens grofva medel ställa fram
författarens tankar ocli typer, och denne skall med
teaterpersonalen dela den eventuella äran och
framgången. Och från scenen är det som hans rykte
vidare skall befästas.
Frenssen skref sin Jörn Uhl så som han fann
lifvet rundt omkring sig — han lefde ju själf med
och minst af allt tänkte han på teatereffekter och
tendenser. Hembygdens, Ditmarschens, starka vind
och friska luft gåfvo honom ett annat diktarlynne
än de moderna tyska teatermännens.
Och det var det som folket längtade efter.
De kammarlärde kunde väl rynka på näsan och
tala om brist på koncentration och verkningsfull styrka
— hvad gjorde det, när bokens breda folkpoesi ägde
denna underbara förmåga att fånga, så som endast det
verkliga konstverket äger.
Nu några ord om Gustav Frenssen som
privatman och människa!
Jag träffade honom härom dagen midt i
marsch-landet, i Meldorf — den lilla staden i Holstein, där
man har Nordsjön efter en halftimmas promenad,
och hvarifrån ögat rundt omkring fångas af bördiga,
feta fält- och betesmarker, eller just de samma
trakter, hvilka i Jörn Uhl så hemtroget skildras. I
Meldorf har han för framtiden slagit ned sina
bopålar, sen han för alltid lämnat det lilla pastoratet
i Hemme, hvarest 10 år tillbrakts i stillhet och lugn.
Och i Meldorf känner han sig hemma. Härifrån är
hans unga fru, här har han själf studerat vid det
gamla gymnasiet, och här håller han nu på att
uppföra sitt ståtliga nya hem, hvilket folket redan
döpt och gifvit namnet »Uhlheim».
»Jag flyttar hit in redan 1 okt.», säger han
leende, då vi tillsammans ströfva omkring i de stora,
halffärdiga rummen, hvarest olika sorters
handtverkare föra ett öronbedöfvande larm, »får jag bara. ett
par af rummen färdiga då, är det ’bra. Sen må de
föröfrigt husera här så mycket de vill — jag är
van vid buller, har ju själf vuxit upp i ett
snickarehem. Det bara fröjdar mig, när folk arbetar.»
»Nåja, men att skrifva? Diktarfriden?»
»Det skadar inte! För öfrigt blir en bok inte
färdig i en sådan hast heller. Ett hus byggs
mycket fortare.»
Gustav Frenssen skrattade muntert och fortsatte,
på min fråga om det var sannt som tidningarna ljögo,
— 816 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
