Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52. Den 27 September 1903 - Älgjakten å Klotens kronopark - Augustinatt. Af H-Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGJAKTEN Å KLOTENS KRONOPARK.
Foto. Michelsen, Lindesberg. Klichf : Kem A.-B. Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg.
EN AF KRONPRINS GUSTAF SKJUTEN ÄLG.
Kronprins Gustaf jagade nyligen älg på Klotens kronopark. Jakten, som passerade under ganska gynnsamma
väderleksförhållanden, slutade på 15 fällda älgar, af hvilka Kronprinsen ensam fällde 6 st., däraf 2 granna tjurar. Liksom under de två
föragående åren leddes alla anordningarna för jakten af Jägm. på Kloten J. M. Pauli. Vår fotografi visa» Kronprinsen och
jaktsällskap och namnteckna vi: Kronprins Gustaf (I), Generaldir. Grefve Wachtmeister (2), Hofjägm. Eckermann (3), Jägm.
Pauli (4), Frih. Gripenstedt (5), Grefve Klaes Lewenhaupt (6), Rvttm. Ankarcrona (7), Öfverjägm. Tigerhielm (8).
AUGUSTINATT.
För HVAR 8 DAG af H-Dur.
Det lyger, det skimrar öfver land och vatten,
af tusentals lyktor och båglampor öfver staden, öfver
hafvet åter står månens bleka skära och gjuter
silfverglans på lätt krusade vågor. På stranden är det
stoj och larm, skratt och munterhet, där är
världsvimlet i hela sin glada, sorglösa yra, men öfver
hafvet framför oss ligger tystnaden, stillheten.
Trossarna lossas, landgången drages ifrån, det börjar
brusa och frusta under oss, ännu ett farväl, en
handskakning, ett hurrarop, ja, kanske endast en
blick in i ett par varma kära ögon, och så glider
båten i augustinatten ut på det fria, vida hafvet.
En skara studenter borta i aktern uppstämma
»En hälsning vi sända från tonernas värld» — det
ligger en hel värld af ungdom, glädje och
hoppfullhet i de klara, friska rösterna. Under sången
ha vi glidit allt längre ut på hafvet och jag börjar
se mig om efter en sittplats. Det vore en svnd,
så känns det, att förnöta en sådan stund som denna
i salongens kvafva luft. Allt mitt sökande efter en
ledig plats tycks emellertid vara förgäfves, jag
lutar mig därför mot relingen och låter blicken glida
öfver den sorlande människomassan på däck. Jag
kan ej blifva kvitt min gamla lust att okänd som
ni studera de varelser, som intet anande röra sig
omkring mig.
Där sitter en gammal rynkig, grånad gubbe, det
var ban, som nyss vinkade farväl åt barn och
barnbarn på stranden. Nu sitter han med hakan hvilande
mot käppkryckan och blickar lugnt och kärleksfullt
mot den försvinnande kusten. Inte en tär röjes i
hans klara ögon, inte en saknadens suck bryter
fram ur hans bröst, det ligger en stilla
förnöjsamhet, ett ljust allvar öfver det gamla, fårade,
trovärdiga bondeansiktet. Lycklige gamle, du hör inte
till vår jäktande tid, ser du då inte, hur vi springa
i kapp för att nå, — ja — kan du säga mig, hvad
det är vi vilja ha fatt på.
Lyckan — säger man — lyckan med de många
irrgångarna, ur hvilka det är så svårt att finna
rätta vägen. Men det där förstår du inte, det syns
på ditt ansikte, att du aldrig varit med om en
sådan kapplöpning, du har tagit dagen som den
kommit och varit tacksam för den tid, som gafs.
Därborta på soffan sitter ett förlofvadt par, de
se blott hvarandra, de två, se på dem, du gamle,
det är ett slag af den omtalade lyckan, (eller hör
på den rike där midt framför oss, hur högt han
talar om sina egendomar, pänningar och marker,,
det är ett slag) och se på studenterna, hur de
skämta och skratta, äro ej de lyckliga, så säg?
Min blick halkar förbi dem och stannar
jjlöts-ligt vid en liten bänk, där en ensam kvinna sitter
lutad öfver relingen och själsfrånvarande ser ned
i djupet. Den långa krusflorsslöjan har hon
kastat tillbaka öfver axeln, den faller i mörka veck
ned öfver den smidiga gestalten.
Se där ser du sorgen, gamle, sorgen, som alltid
är med äfven i det muntraste lag. Det är som om
jag kände igen denna smärta, unga kvinna, kindens
mjuka oval, den kullriga, något utskjutande pannan
med den blå ådern vid tinningen, allt är mig
bekant — jag letar i mitt minne, under tiden går
jag fram till henne, jämkar undan slöjan och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
