Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 25 Oktober 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAWIN NESESHIN.
VERKLIGHETSBILDER FRÅN CANADA.
För HVAR 8 DAG af Allen Macklin.
— Kawin N e s e s hi n!* svor han till —
stapplade ett par, tre steg och satte sig tungt ned med den
breda ryggen stödd mot närmaste Tämracksträd.
Några sekunder satt han som förlamad, slött
stirrande på skåran i stöfvelfoten, genom hvilken
blodet frustade ut i en jämn, stark ström. Därpå
besinnade han sig, slet med öfvermänsklig
viljeansträngning af sig den tunga, styfva stöfveln, afdrog
varligt den bloddränkta strumpan och böjde sig fram
för att med spänd uppmärksamhet granska såret.
— Hm! —- Han livisslade sakta för sig själf.
Den tunga, skarps’ipade canadayxan hade vikit åt
sidan för en hård knut i trädet — förd af hans
kraftiga arm hade den gjort sitt verk alltför väl.
En djup, bred skåra i fotvristen — såret grinade
mot honom med röda läppar, under det att pulsen
och de afskurna musklerna ryckte och skälfde
därinom. Ett styggt hugg! —
Smärtan — ja, den var ju ingenting att tala
om. Det var icke den som framkallade det uttryck
af förtviflan, hvarmed han lutade sig tillbaka mot
trädstammen — icke den som kom det att rycka
så krampaktigt kring de hårdt sammanprässade
lapparna eller som framtvang en så lång, stönande suck
ur det breda, starka bröstet. Den kroppsliga
smärtan! -— Hvilken obetydlighet!
Åter hade ett slott ramlat. Nu — just nu hade
,u turen vändt sig. Nu ändtligen hade han tyckt
sig skymta målet — det så länge och mödosamt
eftersträfvade målet. Han hade nästan börjat tro på
en smula lycka, en smula medgång också för honom
— — Axel Malm, — »Odågan» — mannen med doll
goda, ärliga viljan, den ihärdiga arbetskraften, det
okufliga modet — för hvilken dock intet, intet ville
lyckas liär i världen, intet gå väl i händer — ! —
Nu — ja, nu hade han verkligen trott sig stå vid
målet — och så! — en löjlig slump, en tillfällighet,
ett litet olycksöde — allt förbi! — borta, slut! —
Hela den mödosamma byggnaden låg i spillror,
grusad af ett enda hugg.
Han bet ihop tänderna, höjde de hårdt knutna
liänderna ett ögonblick och lät dem åter falla,
under det att ännu ett doft stönande trängde sig fram
ur det beklämda bröstet.
— — Herre Gud i himmelen 1 — Hvad har jag
då gjort? —- Hvarför straffar du mig så hårdt —
hvarför? — Bäst att förblöda med ens — låta allt
ha sin gång — slut på eländet. Orkar inte sträfva
mer — — förmår inte — Också detta förbi —
—-Kawin Neseshin! — —
Men lifsinstinkten, den sunda, starka,
ofördärf-vade naturens lif sins tinkt vaknade åter inom honom,
tillika med den okufliga hoppfullhet som redan hjälpt
honom att resa sig så många gånger efter så många
fölkrossande slag. Såret var kanske ändå icke sä
djupt, skadan icke så ohjälplig. I alla händelser
måste lian väl försöka hämma blodet. Mödosamt
vrängde han af sig rocken, afslet de nötta, smutsiga
skjortärmarna, ref dem i remsor och surrade hårdt
tiil -— — Så småningom stannade blodflödet
verkligen. Det var hög tid — han började känna sig
betänkligt matt. Han drog åter på sig rocken, ma
kade sig tillrätta och sträckte ut sig på marken
— resa sig hvarken vågade eller förmådde han —
men han låg ju bra där han låg — —
Kamraten, som farit till staden för att hämta
biäder och lifsförnödenheter, kunde ej vara tillbaka
förrän långt fram på nästa förmiddag. Nu led det
mot solnedgången. En lång natt, således — — nåja
— den gick väl, den, som så många andra och
mörkare. Kunde ban bara slippa de olidliga tankarna
— sofva — och glömma I — Han sof eljest så
djupt och lugnt som ett barn. Men sömnen är en
nyckfull gudinna; hon kommer sällan då man bäst
behöfver och hetast åkallar hennes tröst och bistånd.
Aldrig, föreföll det honom, hade han känt sig så
fullkomligt, så obarmhärtigt vaken som nu! — Det
kändes som skulle han aldrig kunna sofva mer.
Solen sjönk allt mer; nu var den bakom
horisonten. Det blef skumt i skogen; en hvit dimma
steg upp ur sjön och böljade som ett flor kring de
många små holmarna — — Det blef nog en kall
na*t — — —- Nåja, han hade ju ved tillräckligt
och det kunde väl låta sig göra att släpa sig dit
bort och tända upp eld. Tältet, med dess lockande
bädd af filtar och finhackade grankvistar, låg ju
också däruppe i backsluttningen — kanske kunde
han krafla sig dit — — han mätte afståndet med
ögonen — — men nej; förbandet kunde gå upp
och blödningen börja igen. Risken var för stor
och den dödande mattighet som allt mera smög
sig-ötver honom gjorde honom obenägen för alla
ansträngningar. Han var för resten varm nog — alb
för varm det brände i alla lemmar — hjärnan var
som eld — kunde det vara sårfebern redan — ? —
Månen gick upp och stod stor och rund öfver
det svarta skogbevuxna berget, kastade långa
spök-lika dagrar mellan stammarna, och lät dimman
synas ännu mera tät och hvit; hela trakten syntes
honom med ens förändrad och främmande — hvar
var han egentligen? — Ur björken strax invid hördes
ett entonigt nervretande ljud, snarlikt en liten gäll.
sprucken bjällra, oaflåtligt, ett och det samma, ett
och det samma — — det var »Canadas näktergal»,
trädgrodan, som på sitt sätt firade nattens skönhet.
Malm kände den väl, han hade hört den otaliga
gånger förut, utan att ens lägga märke därtill — —
nu, midt i denna tystnad och ensamhet, som ackoiri
pagnemang till dessa pinande, hetsande tankar,
syntes den honom outhärdlig; hvarje nerv skälfde
smärtsamt — djuret blef honom till sist en demonisk
plågoande, en förkroppsligad representant af den
ängest och oro som fyllde hans själ — — —
Win-chester-geväret stod vid trädet — han kunde nå
det utan att flytta sig. Varsamt reste han sig pa
armbågen, tog bössan, spände hanen och stirrad
-uppåt mellan de lätta grenarne med jägarens skarpa,
iakttagande blick under rynkade bryn. Nu — —
sångaren gjorde en liten rörelse — nog för det snabba,
säkra ögat — — pang! Man hörde ljudet af en
lätt, fallande kropp — den lille plågoanden låg stum.
långt innan ekot slutat upprepa skottet från berg
till berg — — —•
— Stackars kräk! — du hade väl, noga räknad’,
li Ka god rätt att lefva som jag — men sådant är
lifvet — ! —
Nu var det tystnaden, den tryckande, oändliga
tystnaden, som blef olidlig — —
— Kawin! — liur det bränner och svider i
såret. Foten svullnar allt mer och smärtan ai det
hårdt åtdragna förbandet blir nästan outhärdlig.
Tankar och minnen gå sin oändliga, tröttande
kretsgång — drömmar, hågkomster, föreställningar, det.
förflutna och det närvarande — de mötas och
skiljas som irrbloss, de smälta samman och skingras
— är det feberfantasier — yrar han — ? — Där,
* Kawin Neseshin = "No good" — indianskt ordstäf, ofta användt bland Canadas jägare, guldsökare och voyagörer. Torde
närmast kunna återgifvas med "Tjänar till intet", men användes äfven för att beteckna en person med "otur", en "odåga", en för
hvilken intet vill lyckas i lifvet.
- 08 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
