Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 1 November 1903 - »Kawin Neseshin» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Han skämtade så smått och godmodigt öfver
hennes tankspriddhet, hennes tafatthet och de tusen
löjliga missöden hvarför hon därigenom utsattes.
Hon måste lära sig att ha tankarna bättre med sig,
lilla syster Jane! — om hon någonsin skulle bli en
duglig sjuksköterska. Han talade, varnade och
förmanade som en far — och hon log och grät, rodnade
och bleknade af glädje och förlägenhet, lofvade bot
och bättring och lärde sig själf skratta så godt åt
sin egen fubblighet.
Som nu den dagen då hon — upptagen af att
lyssna till hans skildring af den svenska julen,
sådan den firats i hans barndomshem, alltifrån den
strålande Lucia med kaffebrickan till granen och
ljusen och kärfven åt småfåglarna och — mest
förtrollande och sagolikt af allt! — färden till
julottan i stjärngnistrande morgonstund vid flammande
bloss och muntert klingande bjällror — då hon,
upptagen af allt detta härliga, så omsorgsfullt och efter
alla konstens regler, med uppbjudande af all sin
nyförvärfvade skicklighet, stod där och förband —
icke hans sårade, men hans friska fot, utan att
märka det förrän hans goda, humoristiska leende och
trygga »tack, kära barn — nu ta vi den andra med!»
gjorde henne uppmärksam på det oerhörda hvartill
hon gjort sig skyldig!
Så hon skämdes !—
Eller den där andra gången — skulle hon väl
någonsin glömma det? — hennes kinder brände ännu
af blygsel hvar gång hon mindes det — då han
berättat om midsommardansen kring blåklintklädd
majstång i den ljusa, doftande svenska sommarnatten
— om hvitklädda herrgårdsfröknar och muntra
studenter, som svängde om med godsets drängar och
pigor till fiolens toner — och hon — dumma,
fubb-liga, tankspridda Jane — drömmande om allt detta,
stuckit sin lilla silfverklocka i munnen på honom
och själf stått med febertermometern i hand,
andaktsfullt räknande graderna för att mäta hans
temperatur! — Tänk bara om detta händt med någon
annan! — men han var ju så god och snäll och
öfverseende, hennes store, gode, svenske jätte. Han
bara låg och tittade på henne med leende, skälmska
ögon — deras uttryck gjorde henne alltmer
förbryllad — till dess hon plötsligt besinnade sig och
med ett utrop af skräck och blygsel slog händerna
för ansiktet! —
Ja, sådana minnen hade de många gemensamt,
— hemligheter, som han, faderligt förmanande, dock
med skyddande ömhet bevarade för alla andra så
att hon ej skulle få obehag af dem, på samma
gång som han drog försorg om att läxan ej skulle
gå förlorad för henne.
Så gingo dagarna — lugna, ljusa, enformiga
dagar, för Axel Malm, trots allt kroppsligt lidande —
ty såret var djupt och elakartadt och ville ej läkas
efter konstens regler och doktorns önskan — fulla
af frid och glädje och trefnad, sådana han ej på
åratal smakat. Det lilla sjukhuset blef ett hem för
honom och alla dess innevånare en enda stor familj.
Det var en underlig och brokig samling som
befolkade salarna. Stormdrifna existenser från östan och
västan, genom underliga, ofta oerhörda öden och
äfventyr slutligen strandade i denna stilla bukt.
Här voro utvandrare, tillhörande de mest skilda
samhällsklasser, från de högsta till de lägsta —
lycksökare, som endast funnit olyckan på sin stig —
djärfva jägare, trappers, voyagörer och prospektare
i de stora bolagens tjänst — äfventyrare af alla slag.
Cm de drömmar, som befolkade dessa hjärnor,
kunnat taga form, framträda i synlig gestalt under
nattens lugna, hemlighetsfulla timmar — hvilken vild,
svindlande, mångfärgad, vanvettig ringdans skulle det
icke blifvit genom de tysta salarna! — Malm låg
otta och tänkte därpå då smärtorna i foten hindrade
honom från att sofva.
Sängen närmast hans upptogs af en liten
skinntorr, läderbrun, underlig gubbe — en skotte, vid
namn Mac Dougall, född på ön Isla, men
canaden-sare sedan ett halft århundrade och med en mer
än vanligt skiftande lifserfarenhet bakom sig. Han
hade försökt allt, varit med om allt — deltagit i
inbördeskriget mellan Nord- och Sydstaterna, följt
Greeleyexpeditionen utefter ishafskusten för att söka
Franklins spår, varit anställd som vovagör och
trapper i Hudson-Bay-bolagets tjänst samt »arbetat» för
egen räkning som skalpjägare under
indianutrotningskriget. Nu låg han här med båda fötterna bortfrusna
och i trots af — eller kanske snarare till följd af
— alla de ofelbara idiankurer hvarmed han själf
på egen hand sökt stäfja det onda, grep
kallbranden allt mer omkring sig och läkaren måste plocka
bort bit för bit af de illa medfarna lemmarna. Detta,
liksom utsikten att blifva krympling för lifvet, tycktes
dock på det hela bekymra den gamle vida mindre,
än tanken på hans högsta jordiska skatt — den
väldiga säck, full med torkade indianskalper, hvilka
han ej hunnit »realisera» innan den af regeringen
lastställda två-dollarpremien på dylika troféer
upphäfdes, men som han icke dess mindre bevarade som
ett dyrbart minne. Nu lågo de där hemma utan
vård och tillsyn och det var fara värdt att målen
for illa med den, då han ej kunde vädra och sköta
dem som vanligt! — Med Malm, som aldrig
tröttnade att lyssna till hans äfventyrliga historier, talade
han ofta om detta bekymmer och denne sökte trösta
honom efter bästa förmåga — inom sig undrande öfver
de många skiftande former som människornas
pröfningar kunna ikläda sig och den oändliga svårigheten för
äfven det mest medlidsamma hjärta att fullt
uppskatta tyngden af de bördor som trycka ett annat.
Men de fridens dagar då man på det lilla
sjukhuset ej hade annat att göra än berätta sagor och
utbyta lifserfarenheter, voro räknade. Allvarligare
tider stundade. En häftig, elakartad epidemi utbröt
i staden och dess härjningar spredo sig allt vidare.
Patient efter patient fördes till lasarettet, och ehuru
dödsfallen följde hvarandra allt tätare, voro salarne
inom kort öfverfyllda. Säng stod vid säng och de
jäktade, öfveransträngda sköterskorna kunde blott med
svårighet motsvara alla de kraf som ställdes pä
deras krafter under den oaflåtliga kamp mot
sjukdom och död, som fyllde dagar och nätter. Under
dessa förhållanden var det icke möjligt att
uppehålla sjukhusets vanliga, stränga ordning.
Disciplinens band slappades och i den förtviflade striden
kämpade en hvar på egen hand, så långt krafter och
förmåga räckte till.
Malm hade nu kommit så långt att han fått
tillstånd att sitta uppe med det sjuka benet utsträckt på
en stol, eller i nödfall taga några linkande steg,
stödd på den kraftiga käpp som syster Jane skaffat
honom. Läkaren hade på det bestämdaste förbjudit
honom att försöka mer än detta samt allvarligt
varnat för följderna af öfveransträngning. Men hvem
kunde väl tänka på sådant nu! Han själf minst af
alla. Här kräfdes hjälp på alla håll; här fordrades
viUiga händer, starka armar och kärleksfulla
hjärtan, så många som möjligt; här var han på sin
plats och kunde göra nytta. Han tog det själf så
naturligt att alla andra så småningom gjorde så
med. Den långe, solbrände svensken med de
vänliga ögonen, det soliga leendet, det okufliga goda
lynnet och de stora, kraftiga, af hårdt arbete
val-kade händerna, som dock kunde vara så lätta och
ömma och skickliga när så behöfdes, intog alltmer
— 76 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
