- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 5 (1903/1904) /
105

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7. Den 15 November 1903 - Jonas Lie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR S DA 1

JONAS LIE. PÅ SJUTTIO-ÅRSDAGEN.

Efter portratt. JONAS LIE.

De sista bud om Jonas
Lie, som nått oss från Paris,
ba endast att förtälja om
oförminskadt lifsmod och
tvärsäker ungdomlighet.
Det är en sjuttio-åring vi
fira i dessa dagar, men
en sjuttio-åring, som ännu
icke gifvit rum åt
ålderdomens vemodiga
resignation och alls icke betraktar
sitt dagsverke som afslutadt.

Lie’s diktaröde är
märkligt. Först sent och genom
en yttre våldsam
omhvälfning i sitt lif kom han till
full klarhet om sin
bestämmelse. Han var utgången
från en nordnorsk
juristsläkt, och själf valde han
äfven den juridiska banan,
icke utan en viss
själf-öfvervinnelse, tv det jäste
och sjöd inom honom ett
något, som icke kunde
mättas med paragrafstudier. Men hans klara hufvud
och skarpa iakttagelseförmåga gjorde sig naturligtvis
äfven på detta,, för honom egentligen främmande
område gällande, och det dröjde icke länge, förrän
ban var både eftersökt och inflytelserik i sitt kall.

Det stannade dock icke vid protokoll. Redan
under Lie’s studentår hade hans namn varit synligt
och uppmärksammadt i dagspressen, och han gjorde
allt fortfarande som oftast sitt inlägg i dagens frågor.
I allt hvad han skref röjdes otvifvelaktigt lejonklon,
och det felades hvarken på uppmaningar att utbyta
advokatens yrke mot litteratörens eller på anbud
som skulle möjliggjort ett sådant byte. Men Lie
var betänksam ocli det kom icke till annat än
författarskap »på lediga stunder». Ett sådant kan ju
aldrig få någon egentlig tyngd, och man kan därför
säga, att den stora olycka, som ban sedan blef
utsatt för, räddade honom. En ekonomisk
hvirfvel-vind sög honom med sig, och en vacker dag stod
han där med två tomma händer och visste, att nu
måste det bli allvar med skriftställeriet, om han
och familjen skulle kunna lefva.

Och allvar blef det. Gamla barndomsminnen från
det vildt romantiska Nordlandet, hvilka legat cch
grott under alla dessa år, tvingade sig nu fram och
fingo konstnärlig form. Så föddes »Den FremsynLe».

Hittills hade bonde-novellen i Björnsonsk s’.il
varit allena saliggörande. Här hördes en nv klang,
och här drogs första gången ridån upp för ett
skådespel med väldigare scenerier än hvad »Sydlandet»
kunde bjuda.

»I)en Fremsynte» kan betraktas
som Lie’s egentliga debutverk.
Framgången var glänsande och
förskaffade honom ett statens
resestipendium. Nu kunde ban draga
ut att se världen och så lämnade
ban då, för alltid kan man nästan
säga, fosterjorden. Ty sedan har
han mestadels varit bosatt i
utlandet. Rom var hans första
pil-grimsmål, och Paris har sedan
blifvit lians bjärtestad.

Tro bara icke att han blifvit
mindre norsk för det! Först och
främst har hans liem därute varit
sammelplatsen för allt hvad norskt
heter; det har oupphörligt varit
hälsningar och nykomna med en
fläkt från fjällen omkring sig. Och

KHM: Bengt Sil/vertpam.

FRU THOMASINE LIE.

så kan en sådan natur som
Lie’s aldrig förlora sin
själfständighet. Som pojke
förstod han godt att värna sig
med knytnäfvarne, när det
gällde. Och i främmande
land har intet kommit hans
norska jag för nära. För
att citera en fin iakttagelse
af Hermann Bang: »Han
voksede sig aar for aar
mere norsk. Det var som
kunde han paa afstand med
vidunderlig Lydhørdhed
høre Modersmaalet gro».

Hans nästa böcker
»Tre-masteren Fremtiden» och
»Fortællinger» vunno icke
samma framgång som »Den
Fremsynte». Med »Lodsen
og hans hustru» steg
intresset åter — det var i
dessa dagar Lie erhöll sitt
»Digtergage» i likhet med
Björnson och Ibsen -— men
under de följande åren sjönk det stadigt. Flera nya
arbeten kommo ut, men man kände sig endast
»skuf-fet». Det var något trefvande öfver dem, man hade
en förnimmelse af »artt det icke var det gamla, fasta
handslaget, den gamla, klara rösten.

Otvifvelaktigt är också att Lie några år bortåt
kämpade en hård kamp för att finna sig själf.
Slutligen var dock segern vunnen. 1880 kom »Butland»,
och sä med korta mellanrum »Gaa paa», »Livsslaven;,
»Familjen paa Gilje», »Kommandørens Døtre» och
»Et samliv». Nu kände man igen den »riktige» Lie,
nu läste man och förtjustes, och alltsedan har
publikens tillgifvenhet och beundran varit oförminskad

Hvad är det som gör en diktning gripande ?
Svaret är alltid detsamma. Pröfvostenen är den
personliga äktheten. Lie är Nordlandets och
familj;’-lifvets, särskildt äktenskapets skildrare. Med andra
ord, det är sitt eget bästa han har gifvit oss.

Med varm hand äro hans gåfvor skänkta oss.
Och det är också med varmt sinne våra
lyckönskningar nu ha gått till mästaren där ute på hans
högtidsdag.

Egentligen är det två sjuttio-åringar vi fira.
Ty fru Thomasine, som är jämnårig med sin ma.11,
får på inga, villkor glömmas, fast hon af
blygsamhet alltid håller sig i bakgrunden. Men Lit*
försummar ej tillfället att dela med sig af
blommorna åt sin skyddsgudinna; med rösten mättad
af hängifvenhet och tacksamhet säger han: »Jeg
skvl-der hendes Indflydelse og Indskydelse under mit
Livs Samarbeide ikke blot væsentlig, hvad min
Dig!-ning kan eie af fast Kunstform,
men tillige ved hendes Indvirken
det, som efter haanden har ideelt
uddybet og betydeligg jör t, hvad jeg
saadan har digtet og sat i Liv.

För tio år sedan, när Jonas Lie
och hans fru voro föremål för en
hyllning liknande den som kommit
dem till del i dessa dagar, uttalade
den berömde författaren i
»Samtiden» denna önskan:

»Vi har bægge en Folelse som
om vort Samarbeide nok endnu
kunde skabe Boger om Ting, der
ligger os paa Hjerte endel Aar frem
i Tiden. Maatte det forundes os!»

Vi kunna godt antaga, att dessa
ord sades i går. Och så instämma
vi: Måtte det förunnas dem!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:39:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/5/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free