Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 22 November 1903 - »Myr i månsken» af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYR I MÅNSKEN.
För HVAR 8 DAG af E. Walter Hulphers.
Anti Hyöklimen, karlen hette annars Ante
(Andreas) Höglund och var lappskt halfblod, hvilket man
kunde se af de sneda vargögonen och de präktiga
kindknotorna, men han kallades så af finnarne, som
på sitt vis ville stila upp hans namn, bodde i
ett litet torp i kanten af en sjö. I en stuga, byggd
på kåtavis mer än någonting annat. Det var som
om taket flängt ner kring skorsten och muren som
en våt trasa och Anti Hyöklunen berättade, att hans
konstbesynnerliga tak var en uppfinning af honom
själf för att stugan bättre skulle stå emot
snötyngden. Han var mycket stolt öfver sitt tak.
Stugan var för öfrigt i stil med taket, vind och
sned som det tycktes, färdig att falla samman för
första ordentligare vindfläkt, knutarne grinade som
käften på en mycket gammal varg, fönstret innehöll
mer papper och smutsigt linne än glas och öfver
skorstenen pekade en trasig trebensgryta retsamt mot
molnen. Den hade också i många Herrans år
gäckat dem som eldstadens skydd mot väder och rägn.
Hyöklunen lefde ensam och ogift i stuga af den
röding han var karl att ta ur sjön och den
skogsfågel han gillrade eller tjufsköt på kronoskogen, som
ju bör vara alla goda människors allmänning.
Slumpade det sig till med älg var det storkalas i stugan,
annars kunde han väl nöja sig med »tillvaratagen» ren.
Renkött smakar inte illa.
Hyöklunen var lång och mager med ett kargt
utseende, som alltid bådade rägn. Sken solen var
det som om hon blef omgifven af surväder, då
Hyöklunen kom ut på backen, vid samma tillfälle
såg det ut att bli dimma och flen om det så var
det mest klingande julföre. Grannarne — tre mil
till den närmaste — tyckte det var som att trampa
på bröd att bjuda Hyöklunen på kaffekask, ty ban
tinade aldrig upp och blef bara mer blåfrusen. För
öfrigt visade han inga af sällskapsdjurets tendenser
och hade ord om sig att vara ogen och
ohjälpsam, det värsta ord som här uppe kan sägas om
någon människa. Orätt mot medmänniskor, orätt
mot sig själf, ty hjälpsamhet är i obygden en slags
tribut som man betalar med det lilla man kan till
själfförsäkring om inte annat. Ingen visste sig
nånsin ha blifvit bjuden på så mycket som en droppe
vatten inne i Hyöklunens stuga, ingen, förutom
kro-nojägarne förstås, som fara öfver allt och snoka
i andras grytor, visste med bestämdhet att
Hyöklunens hela möblemang var en fållbänk, en stol och
ett par grytor. Och då Anti Hyöklunen med sitt
surväder drog sig undan för folk så fick han väl
göra det, honom väl och ingen orätt.
Om inte lapparne kanhända, ty han stal af deras
renar. Och stal som en hel karl, som en storkaxe.
Norr om stugan låg en stor myr, halfmilen vid
mot en tallås med hög renmossa och längst bort
syntes oerhörda fjällklumpar, sommaren om täckta
af skummjölksblå snö. Där gingo ofta renar och
där hade Hyöklunen hässjor stående med myrhö,
kringgärdade med låga stängsel. Nu är det så
med renarne, att intet hö smakar dem så bra,
som det upphässjade, det må finnas så mycken
frodig och saftig bet det vill öfver allt omkring.
Stängslet kring hässjan verkar på dem som apératif af
synnerlig kraft och till lycka för en stackars
passionerad myrhöätare äro stängselstakarne här och
där nära på afruttnade, så att de lätt gå af dä
en stark ren sträcker halsen öfver tvärskidorna för
att, åtminstone få näsborrarne fulla af väder från
den torra läckerheten.
Hyöklunen hade för det mesta afruttna
gärdes-gårdsstörar, lapparne påstodo, att det var med
afsikt, fast Hvöklunen svor på den sura motsatsen.
Och hvar gång renarne voro på hans hässjor förde
ban ett förfärligt lif för respektens skull och för
att låta veta att ban var den förfördelade parten.
Hedningars blod om en lappfredrik kommit inom
räckhåll! Men alltid doftade det ren af imman ur
Hyöklunens gryta en tid efteråt.
Nu kommer historien.
Hyöklunen stod en kväll lutad öfver spisaln och
blåste upp eld. Askan hvirflade upp kring glöden
som hvitnade ur skarlakansrödt för hvarje pust. Det
smällde och sprakade i de torra pinnarna och en
blå smal låga fladdrade upp genom sotet, sjönk,
tog fart, sjönk, tog mera fart och blef så
småningom allt större och mera lysande.
Det röda skenet for ut öfver den sotiga och
belamrade spiselhällen, klättrade på dess järnstång,
och hvilade ut ett tag på Hyöklunens ludna labb,
där hullhåren lyste som rödbrunt gull. Det steg
än vidare och klättrade upp för en vadmalströja
och in i ett kort stretigt skägg, som fick glans och
brunröd luft mellan de svarta stråna. Det red gränsle
på en lång näsa och på kindbenen och hoppad;»
öfver ögonen, så att de syntes som runda svarta
hål, rätt upp i de gula ögonbrynen och förlorade
sig i ett marigt hår. Det bredde ut sig på golfvet
allt längre och längre ut. Nådde fållbänken och
stolen och kröp till sist ej utan en viss bäfvan
ut i det svarta mörkret utanför fönstret. Dess
bäfvan varskoddes af ett rödt glitter i det bukiga glaset
mellan trasorna.
Med ens var det som om Hyöklunen kännt
något kallt draga sig i ryggen, ty han vände sig
hastigt om. Han hajade till, ty det stod någon i
dörren, en som kommit in tyst som en katt och
satt sig ner utan ett ord ett stycke fram på
golfvet och satt där mer lik ett raggigt djur än en
människa och stirrade på Hyöklunen. Det fladdrande
eldskenet på päsken och mannens långa hår, som
låg i ett stripigt svall utefter skuldrorna, och
dunklet, som liksom susade och tassade i vråarne, lade
någonting oförklarligt och mystiskt öfver den lilla
ludna figuren, som inte rörde sig.
»Hvad vill du?» frågade Hyöklunen och kände
sig besynnerligt nog litet rädd.
»Känner du inte igen mej, gosse?» frågade
lappen med en gammal jungfrus röst. »Est du inte
sir, så är jag morbror din jag, gosse!»
Hyöklunen gapade att börja med af pur
förvåning, men så kom vreden i hans ansikte och han
formligen röt af ilska:
»Ut med dig, ut, ut!»
»Sakta dej, gosse!» sade lappen och förblef
sittande. »Sakta dej, gosse, vi ha nog inte talats
ut än!»
Och det underliga var att Hyöklunen blef
a’1-deles lugn. Men en min hade han så sur att den
kunde ysta mjölk. Man skall veta att Hyöklunen
var af lappblod, men det skämdes han för. Ingen
hatar lapparne mer än ett halfblod. Lapp är det
värsta okvädingsord man kan ge honom. Och nu
kom en lapp och sa’ sig vara morbror till
honom. Det var starkt, men så där på tu man hand
kunde han väl ändå höra efter hvad han ville.
»Jag ska till å gå ut själf», menade Hyöklunen.
»Nu lög du, gosse!» förklarade lappen djärft.
»Förstå’ nog hva’ de’ bety’, når dom sätt på
grö!-vattne, å!»
Hyöklunen höll på att brusa upp igen, men
tyglade sig, nyfiken på hvad lappen ville.
»Ser nog hvad folk gör, utan å gå in genom
kåtadörr. Ja, ja, gör nog mycke du!»
»Häf opp er och sätt er på stolen som folk
te minstingen», fräste Hyöklunen. Där fick lappen
sitt.
»Sitt nog pra här å!» förklarade lappen, men
han reste sig i alla fall upp på knäna och gick
på det. sättet bort till Hyöklunens enda stol, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
