Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 22 November 1903 - »Myr i månsken» af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DA C
han kröp upp som en lurande gammal lo på en
trädgren.
Hyöklunen teg.
»Veide si dej, innan jag skulle dö», fortsatte
lappen. »Ja, ja, inte dör jag än, men jag hörte
att. du skulle ha pra ledt.»
»Det reder sej!» svarade Hyöklunen stramt.
»Ja, ja, reder sej! Kunde fäll ha pättre å.
Men hva är e’ du kok’, gosse. Det synes att ja’
känner igen lukta?»
Jaså, var det dit han ville komma. Hyöklunen
kände att det snart skulle bli tid på att sätta
honom utanför dörren. Men han teg ännu.
»Ja, ja, du har väl renar du å’ så du kan
kok’ hva’ du vill i keteln din.»
Hyöklunen blängde än mera snedt. Det ryckte
i kindskägget på honom.
»För du ska veta hur dom pratar, Hyöklunen,
dom pratar satt.. . Men lappen vet nog ändå utan
te å titte genom kåtadöra.»
»Hvad är det I vell?» afbröt Hyöklunen kort.
»Sakta dej, gosse, vi ha fäll inte talats ut än!
Ja, ja, lappen är gammal, lappen kan snart dö.
Och han har inga parn, voj, voj, hvem skällt ta hand
om alla renarne ?»
Och Hyöklunen som nyss hållit på att köra ut
lappen, det var ju ändå morbror hans. Han satte
på kaffekokaren bredvid grötgrytan.
»Voj, voj, så många renar... Och i dessa
tider till då så många komma bort, man var aldrig
karl till att få veta hur.» Han sneglade på
Hyöklunen. »Men det var väl att göra som andra
barnlösa änklingar i fjället, lämna dem åt.. .»
»1 har ju rätte arvinger, I, så inte behöfver
I tänke på den saka!» framkastade Hyöklunen och
blåste under kaffekokaren.
»Nej, nej, har nog rätte arvinger å!» Lappen
gjorde en paus. »Men ingen af dem vill gå i
fjället, inte villt du gå i fjälle, gosse?»
»Gu kan alin så noga vete, ja’ ha allri
försökt.»
»Nej, du ha nog allri försökt.»
»Nej!»
»Och allri ska du försöka heller. Ja, ja, lappen
vet nog ändå utan te å titte genom kåtadöra, det
vet han.»
Hyöklunen låtsades ingenting om fast nog
började det klia i hans fingrar igen. Satt inte
lappen där och dref med honom? Men det kunde
han ju få, han hade många tusen renar och
Hyöklunen var den närmaste arfvingen. Han tog den
puttrande och fräsande »Petter» af elden och ställde
honom att klarna.
»Ja, ja, det sägs att du har bra handlag med
renar, men.. .»
Hyöklunen såg forskande på lappgubben, men
han såg alldeles oskyldig ut. Hade han rört en
min kunde det kanhända ha gått honom illa.
»Men, ja, lappen vet nog han.»
»Hva behöfver I komma hit och tala på det
för?» frågte Hyöklunen sträft. »Då kunne I lika
gäme ha hållits där I var då!»
»Sakta dej, gosse», mente lappen tro på utan
att låta förbrylla sig, »vi ha fäll inte talats ut än!»
Hyöklunen tog en kopp och slog upp i den
grumsen som satt i pipen, men hällde det tillbaka
i kokaren. Därpå ökade han elden med några
vedträn, så att det blef ljust i stugan och gick fram
till lappen och såg honom stinnt i ögonen.
»Så förta på med det då! Men du ska vakte
dej för å’ göra spektakel, lapp!»
Det sista framkastades som ett skällsord med
en alldeles särskild betoning och Hyöklunen rätade
på sig för att visa att det var ett bredt afstånd mel-
lan honom och lappen, om så denne var ägare till
tio tusen renar.
Lappen fräste till som en katt och flög långt
ut på golfvet, där han blef stående bredbent,
krok-knäad, och med knutna händer. Det var som om
han hela tiden blott setat och väntat på detta och
nu med ens vunnit sitt mål. Så rätade han på sig
och växte, såg på Hyöklunen från hjässa till fot
och från fot till hjässa, allt under det hans min
uttryckte det mest gränslösa förakt som han var
mäktig. Och så spottade han åt honom.
»Tvi, tvi, för Jesos Kristos, hva’ du är för en
karl, gosse, tvi. tvi.»
»Var e för de’ du kom hit? Jag kände feil
att e va’ för å ställe till oföre, lapp. Men då har
du innerligen tagi fel, lapp. För nu ska du ut.»
Han gick emot lappen, men denne stod ännu
oförskräckt kvar och rätade på sig än mera.
»Sakta dej, gosse! Vi ha fäll int’ tälts ut än.
Lappen vet nog ändå utan te å titte där i kåtadöra.
Lappen vet nog pra, nog pra, att du är lapp, du
gosse å. Å, Jesos Kristos, hva du synes ha blifvi*
för en storkär!»
»Ut!» röt Hyöklunen.
»Där lög du, gosse, å! Men nu skällt du
innerligen bli fast din rendödare dej, å du skällt få, du
skällt få, satt du allri sitt så mycke, du skällt få.
För du har döda renar, gosse. Och stuli från
morbror din, tvi! En varg är du, gosse!... Tvi!...
Och skäms för lappen å... Tvi!... Du är ett
svin. Jaja, ett svin är du, gosse!»
»Ut! och det på evige rappet, annars ska jag göra
mej evigt olöckli’, lapp!»
Hyöklunen röt och lappen makade sig tjutande
mot dörren. Han spottade och fräste som en elak
katt.
»Tvi, tvi, tvi! Rendödare! Tvi, en varg är du,
gosse, å en fiskjärf å. Tvi, ett svin är du, gosse...»
Nu hade Hyöklunen honom i päsken och rullade
honom utför trappen. Då lappen kom upp igen, tjöt
han, dansade, slog kullerbytta och hoppade högt i
luften.
»Jesos Kristos, så du skällt få, gosse! Och
för att du... Ett svin är du, gosse. Och jag
skall sända släktingarne till dej, så många, att du
aldrig sitt så många i hela ditt lif. Jesos Kristos,
så du skällt få, gosse!»
Och än en gång skakande näfvarne mot
Hyöklunen, som stod kall och lugn på bron, ehuru ådrorna
svällde i hans tinningar som ett blått nät, dansade
hans morbror in i skogen och tassade bort snabbt
och lika smygande vilddjurstyst som han hade
kommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
