Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 22 November 1903 - »Myr i månsken» af E. Walter Hülphers - Svensk sångerska i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DA C
(Forts, fr.iid.il8.)
sin väg med kadaver af dem som inte orkat med.
De som bara gå rätt fram bara de kommit i gång,
mödraxne lämnande sina hjälplösa ungar e.’ter sig bara
för att gå, gnaga och tära. Framåt, framåt, jämnt
som om de söges af en underbar oemotståndlig makt,
de gulröda svinen. Lemlarne, myrens vidriga
af-föda, som den utspyr, när rösten kallar. Hvarifrån
och hvems ?
En natt stod Hyöklunen i kanten af vuoman
på väg hem med näfverkonten på ryggen, ur
hvilken det ångade någonting varmt. Månen stod en
bit uppe öfver skogen och strödde glitter och puder
bland starrgräset med en luft mellan stråna som
rök från fosfor. Här och där rök det ur gölarne
en tottig dimma, men den höjde sig aldrig mer än
en fot öfver marken, än tunn, än tjock som
ull-tottar. Månskenet föll ofvanpå den, däraf blefvo
skogen och martallarne och de torra fällena än
svartare, än underligare och overkliga. Tystnaden var
så fullkomlig, att det liksom susade af månskenet
och dimskenet och mörkret själft, och att det
prasslade som om stjärnorna sprakat. Det var fuktigt
och kallt som då frosten kommer.
I en trång myrhals låg en kafvelbro. Där var
det någonting besynnerligt som skymtade i månskenet
mellan de blänkande sälgbuskarne. Något litet och
grått hoppade och neg, visade sig ibland som en
boll af gråa hår, ibland som en bred svart skugga.
Ett lätt frasande förrådde någonting stigande. Ibland
var det stilla, ibland satte det i väg. Emellanåt
hördes det skarpa knattrandet af ris som knäckes.
Alltså var det tyngd.
Månan sken på vuoman. Hyöklunen höll sig
alldeles orörlig.
Ett grått skinn kom utfarande ur myrkanten,
struttade, nickade, larfvade fram, på krokiga knän
med små viga skutt med någonting ludet vigt och
lurande som hos ett vilddjur. Det rände öfver
tufvorna ett litet stycke, så att ett lätt tassande hördes
i fukten, stannade, kröp ihop och tittade med
handen skuggande som mot solsken. Tittade ut öfver
myrens månsken och dimtottar, mellan gängliga och
underligt, vresigt vridna, enstaka martallar och höga
risstakar.
Så hoppade, stracklade, nickade, småsprang det
igen. Stamiade, kröp ihop och tittade. Månen gjorde
pälsen hvit och kom topplufvan att synas som lefradt
blod under silfver.
Sprang en liten bit och stannade igen, alldeles
som näbbmusen löper. Topplufvan nickade, pälsen
fladdrade en smula nertill. Blåhvitt strålade
fjäll-klumpen långt i fjärran öfver den vida månbelysta
myren tom och öde, så när som på detta
besynnerliga nystan som tassade fram mellan dimtottarne
och ibland till hälften doldes af dem.
Hyöklunen mätte upp afståndet från det ställe
där han stod till stigen som ledde hem till stugan.
Nu nickade det och sprang där ute igen. Kröp
ihop och skuggade mot månskenet. Bredbent, på
krokiga knän med koltfransarne kring ankeln.
Med ens rullade det som en fjällripas skratt
genom stillheten, tjacklade som en björktrast och
slutade i ett par långdragna rop, hälften en katts
jamande, hälften en myrvipas flöjtande ensliga rop.
Långt ut i fosforljuset dog det bort i ett suddigt
genljud. Lappen spejade åt alla håll och förnyade
ropet, denna gång åt en annan sida. Det dog sorn
i. ett tassande af mjuka fötter inne i skogen. Sen
blef det dödstyst. Och lappen kröp ända till
hakskägget ner i dimtottarne.
Minuterna gingo, en efter en. Allt utan ett
ljud, utan en rörelse, myren vid och öde i
månsken, med död skog, svart och smal. Några
blåsor puttrade upp från ett ruttnande vindfälle, brusto.
Där ute var någonting ludet, som inte rörcle sig,
men det satt och spejade. Dess ögonkast voro nog
hvassa. Näsvingarne lyftade, spetsiga hörntänder,
blottade ända till tandköttet. Månskenet kallt och
hvitt. .. Myren öde ... Minuterna gingo, kanske
en hel timme i samma skälfvande tystnad som
luktade vilddjur, kattdjur som kryper... Efter
månskenet . ..
En hes hväsning från lappen. Ett sakta
tjack-lande ute på myren, någonstans, men ej säkert,
hvar. Ännu en hväsning, tjacklandet upprepades.
Nu tycktes det gå från tufva till tufva i ett långt
band. Än en gång! Hela myren blef full af det.
Då började tufvorna gå. Nej, inte genast. Först
var det som om något försiktigt fladdrat i
dim-bandets nedre kant, lyft på den och spejat ut öfver
den öde myren. Det släppte dimkanten, myllrade
ut, ett fladdrande evighetsband. Kom från östan
och västan, snart gick hela myren, trängde ihop
sig till en bred väg som rann. Hvarje led vågade
och vibrerade, det frasade i starren, som om man
släpat torra höbundtar öfver den, knattrade och
hven. Så kom en flod af lemlar, trippande,
dansande, skuttande öfver myren, likt en oerhörd hjord
af små svin.
__(Forts nästa sida.)
SVENSK SÅNGERSKA I AMERIKA.
Efter porträtt. Kliché: Benrjt Silfversparre.
FRU JENNIE NORELLI.
Vår förträfflige meddelare i Boston sänder ett porträtt som
tvifvelsutan skall vara af intresse här hemma. Det visar Fru
Jennie Norelli, som Elsa i Lohengrin, och foga vi några data
därtill. Född i Bollnäs, studerade den unga sångerskan vid kungl,
musikaliska akademien i Stockholm, samt senare i London, Paris
och Milano. Hon har sjungit hufvudpartier å Grand Opera i
Milano och London, samt engagerades under vistelsen i London
d. å. af Mr Henry Savage, impressario för "The English Grand
Opera Companie", nu i Boston, om 3 veckor i Chicago och sedan
i New York. M:me Norelli är en af sällskapets primadonnor och
gör f. n. stor lycka i Boston såsom Lucia, Julia, Elsa, Margareta
och flera andra stora partier. Amerikanerna äro förtjusta i henne
och påstå att hennes utseende på scenen är likt Kristina Nilsons.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
